Min dotter är inte längre glad att se mig

Hur kan min dotter och jag få tillbaka det vi hade?

Jag har varit föräldraledig med vår dotter i ett år och har precis börjat jobba igen. Före dess lämnade jag henne inte mer än max två timmar åt gången vid några enstaka tillfällen – jag har inte haft behov av mer.

Sedan jag började jobba upplever jag att jag har svårare att trösta henne. Jag brukade kunna natta henne snabbt och hon somnade nära, men nu är hon växelvis pigg och ledsen och kommer inte till ro. Och hon är inte märkbart glad att se mig när jag kommer hem eller när vi pratar via FaceTime.

Vi har haft en väldigt nära relation där hon främst har kunnat tröstas av mig och blivit glad av att se mig. Hon har alltid haft en fin relation med sin pappa som varit en mycket närvarande förälder. Pappan berättar att hon på morgonen efter att jag har åkt är ledsen, vill vara nära sin pappa och inte har ro att leka, men sedan, under dagen, är hon glad.

Jag är hemskt uppriven och ledsen över detta. Jag upplever att relationen till min dotter, som har byggts upp under året, har blivit helt annorlunda. Jag undrar om det är något jag kan göra för att påverka det?

Jag ser till att umgås med henne en timme på morgonen innan jag åker till jobbet, och jag är hemma när hon vaknar från sin andra tupplur på dagen för att kunna vara med henne så mycket som möjligt. Tacksam för all hjälp jag kan få för att vi ska få tillbaka det vi hade!

Ledsen mamma

I mina öron låter det som UTVECKLING

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej ledsna mamma! Det kanske kan låta som en käftsmäll men jag tycker att det är självklart och positivt att er relation har blivit annorlunda – och nej, jag stöttar dig inte i att få tillbaka det ni hade. Som plåster på såren lovar jag dig att er relation istället kommer utvecklas och fördjupas till något annat lika härligt.

Det du beskriver låter i mina öron som u-t-v-e-c-k-l-i-n-g, alltså något av det viktigaste ett barn kan ägna sig åt. Som föräldrar tycker vi att det är fantastiskt när de lär sig gå och säger nya ord. Till och med trots kan vi (ibland) le åt och känna att det är gott gry i ungen och att hen minsann håller på att lära sig att stå upp för sig själv. Men när barns anknytningsrelationer utvecklas kan det istället fylla oss med den slags fasa du beskriver. Vi tror att vi håller på att förlora något, att barnet har blivit otryggt, och vi försöker frenetiskt med sådant som funkade tidigare.

Det är inte så konstigt att förändringar i just de här relationerna skakar oss. Den här närheten till, och ansvaret för, vårt barn är trots allt något fundamentalt fantastiskt och därmed också något fundamentalt utmanande. Inte för inte skrev redan anknytningsteorins upphovsman John Bowlby att hela vårt liv, från vaggan till graven, spinner runt dessa grundläggande relationer.

Men om du tar ett djup andetag, ledsna mamma, så inser du nog att det vore värre om din dotter inte reagerade på förändringen.

Du har varit nära henne konstant under hela hennes första år. Att hennes pappa nu istället tar hand om henne är en gigantisk omställning. Att hon inte enkelt låter sig nattas eller tröstas av dig, eller ens blir speciellt glad att se dig, beror på att hon reagerar på och bearbetar den förändringen. Att du är ledsen och uppriven över förändringen påverkar henne också. Så för att underlätta för dig att med glad min försäkra henne om att allt är som det ska, resonerar jag vidare kring hur man kan se på er anknytningsrelation.

Kan man, till exempel, omintetgöra det barnet har fått i en trygg anknytningsrelation genom att sedan vara mindre tillgänglig? Det verkar inte så. Tvärtom har barn som haft möjlighet till en grundläggande trygg anknytningsrelation bättre förutsättningar att hantera nya relationer, svåra förhållanden och livsomställningar. Det har man till exempel sett hos barn som adopterats. Det vi ger barn i de här relationerna förefaller alltså byggas in i dem och bli något som de bär med sig ut i livet. Även om relationerna förändras.

Att relationerna förändras är också inbyggt i deras natur. Anknytningsrelationer innebär en pendling mellan närhet och avstånd, mellan intim samvaro och distans och mellan samförstånd och missförstånd. När anknytningssystemet inte är igång, det vill säga när barnet känner sig glatt och piggt, ägnar barnet sig åt att lära känna sig själv, världen och människorna. När det blir skrämt eller sömnigt tar det stöd i en trygg famn.

Att relationerna inte är statiska gör att de anpassar sig efter barnets utveckling. Och i takt med att barn växer förändras deras behov, från konstant närhet till att det så småningom räcker med att kunna skicka ett sms eller ringa.

Man kan tänka att idealet vore att vi satt kvar som trygga buddhor och lät barnets egen drivkraft avgöra när det skulle lämna oss för andra upptåg. Så kan man tänka men jag tror inte det har funnits något folk någonstans, i någon tid, där seden har varit sådan. Tvärtom brukar avståndet styras av vuxnas angelägenheter, som att det har kommit ett nytt syskon eller att man behöver jobba. Försvann man för gott skulle det förstås vara en annan sak än hur det är hos er, där bara förutsättningarna för närhet har ändrats men att ni fortfarande ses varje dag.

En annan viktig pusselbit i sammanhanget är att barn utvecklar ett nät av flera anknytningsrelationer parallellt. Och det finns viktiga fördelar med flera sådana relationer, eftersom det gör barn mindre utelämnade och sårbara. Chansen att det finns någon att tillgå ökar ju när det finns fler vuxna att välja mellan.

Är det då skadligt att bytas av som föräldralediga ur anknytningssynpunkt? I linje med resonemanget ovan brukar vi tvärtom uppmuntra till det.

En annan viktig vinst för barnet med flera nära relationer är också att föräldrar står för olika saker, bemöter barnet på olika sätt och att relationerna har olika karaktär. Olikheterna breddar barnets upplevelse av närhet och förbereder det för anpassningen till livet utanför familjen. Det finns ytterligare en viktig aspekt av att vara någons anknytningsperson som jag tycker att vi talar om alldeles för lite; nämligen att vi ska öppna världen för våra barn och uppmuntra dem till andra anknytningsrelationer. När vi visar tillit till vår medförälder (eller en annan vuxen) uppmuntrar vi barnets relation till denna och bidrar därmed till barnets bredare upplevelse av nära relationer.

Genom att din dotter nu främst tas om hand av sin pappa tillmötesgår du den viktiga uppgiften. Det behöver du påminna dig om! Kanske kan det också bidra till större frihet för dig, som nu kompenserar din återgång till arbetslivet med att finnas för din dotter före och efter jobbet. Om du med sänkta axlar kan vila i att fokus nu ska ligga på att hon och hennes pappa ska bygga en stadig grund tillsammans, utan dig, kan det bli lättare att hantera den här övergången.

Jag hör i ditt brev att det svider och stressar dig. Och sådan är ju kärleken, den har en baksida av oro och rädsla att inte få vara med. Men jag försäkrar dig att det finns och alltid kommer att finnas en självklar plats för dig i din dotters liv. För din dotters och hennes pappas skull är det dock positivt om du inte sitter högst på er dotters piedestal just nu. Fokus bör vara på det de har tillsammans, inte på bristen av din närvaro.

Kan du vända din blick och se på era familjerelationer ur det perspektivet, glatt uppmuntra kärleken mellan dem och hitta vila i att ni ryms alla tre, så bidrar du till harmoni och rikedom i din lilla älsklings liv.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån – eller 39 kr/mån för tidningsprenumeranter)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren