Min 2-åring vill bara vara med sin pappa

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Mitt barn vill inte vara med mig

Min dotter, som snart är 2 år, verkar inte vara så förtjust i mig. Åtminstone inte vid vissa tillfällen.

På senaste tiden har det inte gått att få henne att somna om utan att hela tiden sitta med en hand på henne, så då lyfter vi över henne till vår säng. På morgonen klättrar hon över sin pappa och ner på golvet och sedan ska han gå upp med henne. Om jag reser mig och säger ”Kom så går vi upp” skriker hon nej och börjar gråta och sträcker sig efter pappa. Då plockar pappan upp henne och så går vi alla ut i vardagsrummet – men så fort han försöker sätta ner henne börjar hon gråta. Om jag försöker plocka upp henne blir hon till en mask som jag inte kan få grepp om, eller så ska hon bara ner direkt och gråtande springa efter pappa. Efter ett tag är allt okej och hon är glad och skrattar och ler. Men om pappan är hemma får oftast inte jag trösta henne.

Jag undrar hur jag ska bete mig. Ska jag tvinga henne att gå upp med mig och vara med mig, eller ska hon få vara med sin pappa tills hon själv visar att jag duger igen? Det krossar mig att se hur hon tittar misstänksamt på mig. När jag frågar om mamma får bära lägger hon armarna i kors, vänder sig om, säger nej och börjar gråta. Det blir en så stark reaktion utan att jag ens har rört henne.

Jag är så ledsen och känner att det är omöjligt att hålla humöret uppe. Jag klarar inte av det här längre. Det känns som att det är mitt barn och hennes pappa mot mig. Jag känner mig värdelös och undrar om det bara vore bättre om jag försvann. Det är ändå ingen som skulle sakna mig.

Snälla hjälp 

Pappig- och mammighet kommer ofta i perioder

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Det skär i mitt hjärta när jag läser ditt brev. Det svider så att bli ratad av sitt eget barn. Men även om du känner dig värdelös och som att ingen skulle sakna dig, så är det inte så. Barn behöver sina mammor, även om de i perioder är pappiga – på samma sätt som de behöver sina pappor, även om de i perioder är mammiga. Att din dotter helst vill bli tröstad av sin pappa betyder alltså inte att hon inte behöver dig. Det betyder bara att hon har en pappig period.

Föräldraskapet är långt. I andra perioder kommer det att vara hon och du som är tajta. Att höja blicken och tänka på fina saker som ni ska dela senare kan hjälpa dig igenom pappigheten, liksom att ha det fint och mysigt tillsammans – för jag antar att du och din flicka har det så när pappan inte är hemma eller när hon är pigg och glad?

Annars behöver ni hitta sådana stunder. Kanske hittar ni på egna mysiga rutiner som ni två alltid gör tillsammans, som att busa och kittlas i sängen, eller att du badar henne på kvällarna. Rutiner och vanor är fina motvikter när barn är väldigt pappiga eller mammiga.

Hur ni ska göra i stunder när bara pappan duger behöver ni bestämma tillsammans. Det är en balansgång som det inte finns något självklart svar på. Handlar det om korta stunder när bara pappa duger är det kanske enklast att han tar henne då. Blir hon mer pappig och avig mot dig kan det skapa bättre balans om ni turas om, till exempel med att gå upp på morgnarna. Då kan pappa ha henne i famnen en stund innan du och hon går upp.

Fundera på om pappigheten späds på av att pappan går upp med henne eller om det är ett smidigt sätt att få dagen att starta lugnt. Fundera också på om du kan du ta henne en stund efter att hon har varit ledsen och velat bli tröstad av pappa, och på om gruppkramar kan fungera. Och glöm inte att påminna dig själv om att pappig- och mammighet ofta kommer i perioder!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.