Vår 4-åring är mammig – pappan blir sårad

Hon är mammig och beter sig illa mot sin pappa, skriver mamman. Barnpsykolog Malin Bergström svarar: Hon behöver större tydlighet kring vad som är bra och vad som är no-no.

4-åringen vill inte att pappan tittar på henne

Jag och min man har två tjejer på 4 och 1,5 år. Min man är en enormt bra pappa. Han älskar sina döttrar över allt annat och är närvarande, tålmodig och leker mycket med tjejerna. Trots detta, och trots att vi har delat på föräldraledigheten, är vår äldsta dotter väldigt mammig.

Vi har hela tiden trott (och hoppats) att det ska gå över, att det ska svänga, att det haft att göra med att hon har fått syskon eller liknande. Men det ger sig inte.

Vår dotter är en jättego tjej, men väldigt känslostark. Hon vill till 99 procent att det är jag som nattar, tröstar, sitter bredvid och så vidare. Även om det ibland kan duga med pappan så är han nästan aldrig förstahandsvalet.

Hon kan säga saker som att han inte får prata med henne, att han inte fåt titta på henne eller ens vara i samma rum. Det gör naturligtvis min man väldigt ledsen och sårad. Vi har försökt tänka att det ska vända, men nu börjar vi nästa ge upp tanken på det.

För det mesta brukar vi försöka vara konsekventa och förklara att man får känna alla känslor men att man inte får bete sig hur som helst, att pappa blir ledsen om man säger så, och att det är pappas tur att, till exempel, natta. Eller att pappa visst får lov att vara i samma rum. Eller att hon inte kan ligga på mig i sängen och sova, utan behöver ligga bredvid sin pappa.

Hon har ett eget rum och somnar i sin säng men kommer in till mig varje natt. Då lägger hon sig hos mig, men under natten ligger hon ofta nära sin pappa också.

När hon blir ledsen eller arg över att jag behöver ta hand om lillasyster eller prata i telefon eller liknande försöker jag hålla mig undan och inte låta hennes ilske- och gråtutbrott diktera villkoren för hela familjen. Men min känsla är att det inte hjälper – att inget hjälper. Om jag försöker vara extra närvarande och alltid vara där när hon vill eller ropar känns det som att det gör henne mer mammig. Om jag försöker hålla mig undan eller sätta ner foten blir hon hysterisk och verkar inte lära sig något av det. Ofta lugnar hon sig, men det kan ta mellan 40–45 minuters tröstande av pappan, vilket är utmattande för alla.

Under vår dotters första 9 månader ville hon amma hela tiden, dygnet runt. Det, i kombination med en känslomässigt traumatisk förlossning, ledde så småningom till att jag blev deprimerad. Vi fick sluta amma helt för att jag skulle kunna få någon nattsömn. Under den här tiden försökte vi allt, och min man gjorde verkligen allt han kunde för att avlasta – men hon satt i princip fast på mig dygnet runt, och som nyblivna, osäkra föräldrar valde vi oftare det alternativ som inte gjorde att hon skrek och grät.

Ibland har jag funderat över om hon har någon diagnos, men eftersom hon fungerar jättebra i gruppen på förskolan och bvc hela tiden gör tummen upp så tror jag inte att det är så. Men det känns som om vi har kört fast.

Jag har föreslagit att vi ska prata med någon av bvc:s psykologer, men min man vill inte. Vi gjorde det i samband med att vi skulle sluta amma, och psykologen bemötte honom på ett oerhört negativt och fördomsfullt sätt. Utan att egentligen veta något så anklagade hon honom för att inte hjälpa till. Hon sa att det var hans fel att jag blivit deprimerad och att vi befann oss i den sits vi gjorde. Detta har han burit med sig som en anklagelse mot sig själv, och han tror att vår dotter är så mammig för att han inte är en tillräckligt bra pappa.

Ibland tror jag att det är mitt fel att hon är så mammig, eftersom jag inte släppte ifrån mig henne tillräckligt under hennes första år. Det gör att jag hanterar hennes lillasyster väldigt annorlunda. Jag är nästan rädd för att ha henne sovande hos mig i sängen. Men det känns också oerhört orättvist att hon inte ska få den närhet hon vill på grund av storasysterns beteende.

Jag älskar mina döttrar och är på ett plan glad över att min äldsta älskar mig så mycket som hon gör. Men hon kväver mig och hon stöter bort sin pappa, och det skapar en kil mellan oss. Han blir sårad och ledsen, jag får dåligt samvete och kan inte riktigt trösta honom – och ibland blir jag arg på 4-åringen när hon försöker klamra sig fast vid mig istället för att lyssna på vad vi försöker förklara.

Vi har försökt hantera det här genom att hoppas att det ska gå över, genom att pappa och storasyster gör saker tillsammans på tu man hand, genom att sätta ner foten trots skrik och bråk, genom att försöka prata om det när hon inte är arg eller upprörd, genom att låta henne få som hon vill när det gäller nattningen. Inget verkar göra någon skillnad. Jag vet inte vad vi ska göra.

Uppgiven mamma

Ert kraftfulla barn kräver att ni får fatt i er ilska och tydlighet

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Tack för fin beskrivning av en jobbig situation. Jag ska strax ge er konkreta råd kring hur ni kan tänka. Men först vill jag tillåta mig att psykologisera kring er situation i familjen.

Jag tänker verkligen inte att det är ni som har skapat vare sig er dotters personlighet eller hennes mammighet – så här är många barn och det brukar bota föga att spekulera i vad som ligger bakom. Däremot kan jag inte låta bli att fundera över hur dina skuldkänslor och pappans känslor av tillkortakommanden påverkar situationen. Det är som att er dotter har fastnat i ett destruktivt mönster och att något hindrar er föräldrar från att fullt ut visa henne var skåpet ska stå och hur snälla man ska vara mot varandra i en familj. Inte så sällan känner barn av sådana här underliggande sprickor och slår in sina kilar just i dem.

Om jag tolkar ditt brev rätt så är er dotter en känslig men samtidigt vilje- och resursstark liten människa. Min erfarenhet är att just den kombinationen av egenskaper är särskilt kämpig när man är liten. Min erfarenhet är också att det kan vara en evig balansgång att som förälder vägleda sådana barn. Man behöver både vara väldigt lyhörd och väldigt tydlig – samtidigt. En kombination som förstås är utmanande för de flesta av oss.

Men er dotter är den hon är och ert bemötande är den parameter vi har att spela med. Därför undrar jag – hjärtat i handen – vad väcker hennes beteende för känslor hos er? Kan det vara så att ditt dåliga samvete och din mans gnagande känsla av otillräcklighet hindrar er från att vara tydliga? Blir ni undfallande? Biter din man ihop om sin ilska på ett sätt som underlättar för henne att härja på? Blir det svårt för dig att fullt ut bejaka henne i stunden för att hon blir för mycket som ett plåster?

I så fall är nästa analyssteg att skaffa varsin detektor i huvudet som flaggar upp när de här gamla känslorna dyker upp och hindrar er.

Er kraftfulla dotter behöver kanske mer av ert känsloregister för att förstå vad som gäller. Kan ni få tag i de känslorna och våga använda dem så tror jag att balansen i familjen kommer att förändras. Hon behöver tydlighet kring vad som är bra och kul och vad som är no-no. Och när hon beter sig illa mot sin pappa behöver hon konkreta konsekvenser i form av tillsägelser och att ni tydligt visar att det inte är okej att vara dum mot honom. Du som mamma behöver vara extra tydlig med att säga ifrån och hennes pappa behöver visa att han blir ledsen och arg. Oavsett hur hon reagerar.

Om man låter sina känslor, som att man blir arg eller känner sig avvisad, växa inom sig så kommer de ändå till uttryck förr eller senare. Man drar sig undan. Backar. Och det kan påverka en så att man inte får till de genuint mysiga stunderna med barnet. Det är alltså bättre att vara tydlig och säga ifrån än att bita ihop. Det kan också hjälpa en från att få oresonliga utbrott och explodera, vilket man kan råka göra om man låtit frustration byggas upp.

Avslutningsvis vill jag tacka för ert förtroende. Ni är modiga som hör av er till en barnpsykolog igen efter horror-upplevelsen för tre år sedan.

Och för att verkligen inskärpa mitt budskap så handlar det här inte om brister och tillkortakommanden hos er, utan om ett starkt och känsligt barn som kräver att ni lyfter er själva i håret och får fatt i er ilska och tydlighet – men också i glädjen och njutningen när ni har det bra tillsammans.

Det fixar ni!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Vi Föräldrars magasin digitalt i appen Wype

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren