Sätta gränser med lyhört föräldraskap – så här gör man
Sätta gränser och vara en lyhörd förälder – går det? Javisst! Men det lyhörda föräldraskapet behöver förändras, ofta när barnet är i 1-årsåldern, menar barnpsykolog Malin Bergström. Här berättar hon hur.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Lyhört föräldraskap handlar om att vara följsam som förälder. Om att försöka förstå sitt barn, om att möta barnets behov.
– Man kan tycka att det låter jamsigt, säger barnpsykolog Malin Bergström, men forskare har sett att när ett barn får en trygg anknytningsrelation till en vuxen så handlar det mer om hur den vuxna är i sitt omhändertagande än om barnet självt. Och det är den kvalitet som jag kallar lyhört föräldraskap som har visat sig vara den viktigaste pusselbiten.
Lyhört föräldraskap
Utgångspunkten i det lyhörda föräldraskapet är att man ska lära känna sitt eget barn, förklarar Malin Bergström.
– Istället för att ha väldigt starka idéer om hur ofta barnet ska äta eller vad det ska ha för sovtider eller hur det ska umgås, så utvecklar man det här tillsammans med sin lilla bebis. Man försöker helt enkelt utveckla ett föräldraskap som passar den unika lilla individ som ens barn är.
Det kräver känslomässig närvaro i stunden.
– I alla fall ibland. Och det kräver att man ser sin bebis. Att man, fast bebisen är så liten att den inte kan prata och knappt kan visa vad den vill, ändå ser den som en unik liten person med intentioner och vilja och temperament och humör och personlighet. Och att man ser att allt detta kan lockas fram och förädlas i kontakten med mig som förälder, på ett sätt som gör att föräldraskapet sker i samspel med den här lilla personen.
Dags för det aktiva föräldraskapet
Ibland känns det lyhörda föräldraskapet självklart, som något man bara gör, utan att vare sig ha läst eller hört talas om det. Eller så kanske det är något man i alla fall vill sträva mot.
I praktiken är det inte alltid lätt. Särskilt inte när barnet blir omkring 1 år. Då upplever många att föräldraskapet blir svårt på ett nytt sätt, har Malin Bergström lagt märke till.
Man vill och försöker fortsätta vara lyhörd, inkännande och respektfull, men det funkar liksom inte. Barnet kanske gallskriker när det är dags att ta på overallen, eller vägrar sitta stilla vid matbordet. Inga knep funkar och föräldrasjälvförtroendet sjunker i lika hög takt som barnets protester och missnöje ökar.
– När man som förälder har lagt den här jättefina grunden blir det en utmaning att en annan fas i föräldraskapet behöver ta vid, konstaterar Malin Bergström.
Den fas som behöver ta vid kallar hon det aktiva föräldraskapet, och den brukar, enligt hennes erfarenhet, bli aktuell när barnet är omkring 1 år – eller 10 månader eller 18 månader.
– För egentligen handlar det inte om ålder. Det är barnets utveckling som är avgörande. När det motoriska programmet kickar in. Man kan säga att det aktiva föräldraskapet är ett föräldraskap till ett barn som rör sig, som har väldigt dåligt omdöme och mycket stor kapacitet att hinna stoppa grejer i munnen eller att fara iväg till olika saker. Och i det föräldraskapet behövs andra principer.
LÄS OCKSÅ: Vi är inte överens om uppfostran – barnpsykologen svarar
Nödvändig utveckling av lyhördheten
Föräldraskapet behöver gå ”från att vara följsamt och anpassligt till att också innebära att man fast och bestämt visar var skåpet ska stå. Och det är faktiskt inte att överge lyhördheten, utan tvärtom en nödvändig utveckling av den”, som Malin Bergström har formulerat det i ett svar på en läsarfråga.
Det är inte alltid en lätt uppgift för oss som är föräldrar idag, och som ofta har den följsamma delen av det lyhörda föräldraskapet som ideal. Kanske är vi inte ens medvetna om att vi behöver ”levla upp” föräldraskapet, som Malin Bergström uttrycker det – att vi behöver gå från det lyhörda till det aktiva föräldraskapet och att det då krävs det andra saker av oss, saker som handlar om att vägleda barnet snarare än att (alltid) vara följsam. Då blir det förstås extra svårt.
– Men man kan se det som att jag som förälder, utifrån att jag har den här lyhörda grunden och känner mitt barn väl, nu står inför utmaningen att hitta en balans mellan det följsamma och att säga nej, stoppa och sätta gränser i de situationer där det krävs.
Lyhört föräldraskap är grunden
Det lyhörda föräldraskapet försvinner inte. Det finns där som en värdefull grund, som det innersta och viktigaste i en lök.
– Men det behöver läggas till ännu ett lager på löken; det som handlar om vägledning. För om vi fortsätter att bara vara följsamma skapar det irritation hos oss som föräldrar. Vi kan känna oss maktlösa som inte hittar ett sätt att komma iväg i tid på morgnarna, som inte kan få en trevlig stund i parken för oss båda …, säger Malin Bergström.
Det betyder inte att man ska börja köra över barnet.
– Det som ska in är den här vägledande komponenten, och det kan handla om att barnet inte ska kuta ut i gatan. Eller om att barn som är pigga och energiska och har svårt att varva ner kan behöva hjälp att hitta en balans mellan vila och aktivitet. Och när det gäller försiktiga barn handlar det mest om att vägleda barnet till att våga vara med och leka med andra, till att våga vara en bit bort från föräldern.
Ibland kan det följsamma föräldraskapet, som har varit till så stor hjälp, börja upplevas som ett slags uppgiven ”slavtillvaro”. Man kanske känner att man måste ställa upp på alla barnets viljor och behov och dessutom göra det direkt, att man måste skjuta alla sina egna behov och gränser åt sidan.
– Och då är man ju inne i något som inte gynnar någon. Att kunna sätta gränser för sig själv, det vill säga att som förälder hitta en balans mellan barnets och ens egna behov, är en förutsättning för att man ska kunna ha det bra i familjen och ha det kul ihop. Säger man ja till för mycket blir det aldrig så, säger Malin Bergström.
I vilka situationer kan de här uppgivna föräldrakänslorna väckas?
– Det kan till exempel handla om barn som är mammiga eller pappiga och bara vill ha den ena föräldern hos sig när de ska somna. För många av oss är det okej att ligga hos våra barn och natta, men om det inte är det; om man längtar efter något annat, är det bra att styra upp det där och turas om.
– Eller man kanske har nattningar som tar en hel kväll med ett barn som egentligen är helt slut efter att ha börjat förskolan – då behöver man hitta ett sätt att natta som är mer effektivt.
Att vara lyhörd som förälder behöver alltså inte betyda att man måste göra allt barnet vill, nu direkt?
– Nej. Jag skulle vilja säga att det som är lyhört till en 18-månaders, till exempel, egentligen är att jag som förälder hittar sätt att lirka och avleda som gör att vi kommer iväg på morgnarna utan alltför mycket konflikter och utbrott. För det gynnar barnet.
Det behöver också finnas en balans som innebär att man som förälder inte slaviskt kör, exempelvis, en nattningsrutin utan att vara lyhörd för om barnet verkar skrämt eller oroligt, säger Malin Bergström.
– Jag tror att det är det som är poängen. Att sätta gränser för barn är ju hur lätt som helst. Utmaningen är att sätta gränser på ett sätt som gynnar barnet och som man själv kan leva med, på ett sätt som kanske visserligen blir fyrkantigt, men inte för fyrkantigt.
Så man kan sätta gränser i ett lyhört föräldraskap?
– Det går! Det elementet finns med från början och det är absolut nödvändigt, säger Malin Bergström.
Hon berättar om en pappa som skrev till henne, en pappa med ett 10 månader gammalt barn som hade svårt att varva ner och somna.
– Han tyckte att det var så jobbigt att vara tvungen att hålla sitt barn i ett fast grepp i famnen för att hon skulle kunna sova. Han fick nästan hålla in hennes huvud mot sin axel, lägga en hand över hennes ögon, och det väckte väldig starka känslor hos honom. Han var ju tvungen att köra över sitt barns vilja, på ett väldigt resolut och tydligt sätt, dessutom.
Det som för pappan var en jätteutmaning är precis sådant som barn behöver, menar Malin Bergström:
– Barn behöver få hjälp med övergångarna mellan de aktiviteter som vardagen innehåller, till exempel övergången mellan vakenhet och sömn, mellan att leka och äta, mellan att varva upp och varva ner.
LÄS OCKSÅ: 3 saker om trots och bråk som föräldrar behöver veta
Ibland behöver vi gå emot barnets vilja
Just det här barnet behövde hjälp att skärma av och varva ner. Andra barn kan behöva hjälp att våga ta ett steg utåt – eller att backa eller stå stilla, om inte annat för att minska risken för olyckor. Oavsett vilket så handlar det, för oss föräldrar, om att ibland behöva gå emot barnets vilja och känslor. Det leder ofta till att barnet protesterar, blir ledset eller frustrerat.
– Och då brakar det till inom oss. Vi känner: ”Nej, vad taskig jag är, det här vill jag inte utsätta mitt barn för”.
Ett exempel på det är vad som ofta händer när man skolar in i förskolan, när man lämnar sitt ledsna barn och hela ens system larmar: ”Nej, stopp, det här kan inte vara bra!”, säger hon.
– I sådana situationer behöver man sätta sig över de här lyhörda signalerna man har lyssnat på i ett helt år eller mer, och det behöver man göra samtidigt som man fortsätter att lyssna och försöka förstå om barnet inte har det bra i förskolan, till exempel. Eller, om protesterna kommer när man vill skapa tydligare kvällsrutiner, att man samtidigt hör om barnet har ont, är rädd eller mår dåligt på något annat sätt.
Är det så i grunden "enkelt" som att föräldraskapet vid någon punkt också ska börja handla om en själv som förälder? Om vad man själv tycker känns okej och inte, vad man själv vill och inte vill ställa upp på?
– Det fina i kråksången är ju att barnets ökade behov av motstånd brukar gå hand i hand med att man som förälder känner allt starkare vad man vill och inte vill – samtidigt som barnet får ett större behov av vägledning brukar många föräldrar längta efter att kunna vara mer sig själva igen.
Och det ska bejakas?
– Det ska absolut bejakas!
Viktigt vara autentisk som förälder
Ibland hör man att det viktigaste för oss föräldrar är autenticiteten – att vi ska vara som vi är, visa våra viljor och känslor istället för att spela en föräldraroll av hur vi vill vara, eller hur vi tror att man ”ska” vara som förälder. Och att om autenticiteten är intakt, alltså om vi föräldrar är ”äkta”, så funkar typ vad som helst – och dessutom är det egentligen först då som barnet kan ta in och förstå vad man försöker förmedla.
– Jag tycker att det där är superviktigt, säger Malin Bergström, för så här små barn förstår inte vad vi säger. De tolkar inget på intellektuell nivå utan det de läser av är vår kommunikation och i den är det väldigt mycket våra inre tillstånd som avspeglar sig i vad vi använder för röst, för tonfall. Om jag säger till med en sträng röst, fast mina ögon skrattar, kommer barnet antagligen att läsa av de skrattande ögonen och skoja tillbaka. Om jag däremot är stentrött och därför håller barnet extra tryggt i famnen vid nattningen kommer barnet att känna av min trötthet och förhoppningsvis inspireras av den.
En annan aspekt av hur viktigt det är att vara den man är inför barnet är att föräldraskapet ska hålla länge, säger hon.
– Man behöver bygga ett föräldraskap där alla kan trivas. Och det som händer om man kör över sig själv och inte är autentisk, det är att man odlar upp ilska och bitterhet inom sig – och det är något som barnet inte har bett om. Då vill barnet hellre ha hjälp med bättre nattningssituationer, eller vad det nu kan vara.
Varför är det så svårt för en del av oss att gå emot barnets vilja och säga ”nej” eller ”stopp”? Är det för att vi tror, eller önskar, att vi ska nå en punkt där barnet accepterar vad det nu handlar om och därmed inte längre är ledset, argt eller protesterar?
– Ja, och det är jätteviktigt! Man får tänka ”Jag gör det jag måste göra trots att barnet inte vill; trots att barnet protesterar gör jag det jag måste göra”.
Hur gör man det utan att tappa taget om det lyhörda föräldraskapet?
– Man bekräftar barnets känslor men gör det man ska. Man tittar barnet i ögonen och säger ”Älskling, jag vet att du vill leka, jag vet att det här var roligt, men nu ska vi gå hem”. Och sedan pratar men inte om det efteråt, man bara står ut med att barnet är ledset och förtvivlat ett tag. Och under tiden tränar man sig på att känna igen skillnaden mellan att barnet protesterar för att det inte vill kontra att det är alldeles utom sig av förtvivlan, kanske rädd – för det är helt olika saker.
Rent konkret handlar det om att man som förälder, trots att man är känslomässigt berörd, kopplar på helikopterperspektivet och ser att på det stora hela leder detta till något gott: ”Jag förstår att det här känns jobbigt, det tycker jag också, men nu gör vi det!”
– För den kopplingen kan barnet inte göra själv, den behöver man hjälpa till med.
LÄS OCKSÅ: 5 saker ditt barn behöver från dig
Det aktiva föräldraskapet – så här kan man göra
Så – hur GÖR man? Enligt Malin Bergström handlar det framför allt om att:
1. Styra upp de situationer som inte fungerar.
2. Hitta sätt att vägleda barnet.
3. Hitta sätt att genomföra rutiner.
4. Förebygga utbrott.
– Ofta handlar det om att flera gånger om dagen se till att avstyra utbrott som är på gång. Det kan också handla om att se till att barnet får i sig mat på regelbundna tider så att det inte kroknar, se till att man kommer iväg ut på ett effektivt sätt så att barnet får leka utomhus i dagsljus varje dag, hitta rutiner för hur barnet sover – plus att inte styras av det känslomässiga obehag man själv kan känna av att säga ”nej” eller ”stopp”.
– Och om man är två föräldrar är det jättebra att prata ihop sig om hur man vill ha det.
LÄS OCKSÅ: Hur sätter man gränser utan att skada? Barnpsykologen svarar
Det ömsesidiga föräldraskapet
Och just när man kanske tycker att man börjat landa i det aktiva föräldraskapet, när barnet kanske är omkring 3 eller 4 år, behöver ännu ett lager läggas till den lök som symboliserar det lyhörda föräldraskapet: Det ömsesidiga föräldraskapet, som Malin Bergström kallar det. Det handlar om att hitta en balans mellan att leda och att följa barnet.
Från ungefär 3–4 års ålder är barnets fokus inte längre på föräldrarna, eller de som är barnets första anknytningspersoner. Då ska fokus vara på världen utanför. Det ska handla mer om att börja klara sig utanför familjen med kompisrelationer och relationer till andra vuxna, mer om att börja kunna prata eller i alla fall kommunicera.
– Barn i den här åldern behöver ledas genom hela dagarna. De ska upp på morgnarna, de ska göra saker som vi föräldrar bestämmer, de ska iväg på tider som vi bestämmer – och samtidigt har de en väldigt stark egen vilja och integritet, en stark känsla för att de vill vara med och påverka.
– För att hantera den balansen och skapa en relation där barnet vill följa det jag som förälder bestämmer är det viktig att det också finns stunder när barnet känner att jag som förälder följer barnet. Att jag lyssnar på barnet, att jag engagera mig i det barnet funderar på, att det finns stunder när jag kan hänge mig i barnets lek eller göra något annat tillsammans med barnet, något som barnet har valt, säger Malin Bergström.
LÄS OCKSÅ: Barnstyrd tid – metoden som kan minska tjat, bråk och gnäll
Lyhört föräldraskap enligt psykolog Malin Bergström
Det lyhörda föräldraskapet är grunden – och det viktigaste under barnets första år (eller första 10 månader eller första 18 månader, beroende på barnets motoriska utveckling).
Det aktiva föräldraskapet tar vid när barnet blir mer rörligt och kan förflytta sig, till exempel genom att krypa, åla eller gå.
Det ömsesidiga föräldraskapet träder in när barnet är ungefär mellan 3 och 4 år.
Begreppen det aktiva föräldraskapet och det ömsesidiga föräldraskapet har Malin Bergström arbetat fram tillsammans med sin kollega Anna Holgersson, som arbetar med föräldrastöd.
Källa: Malin Bergström är psykolog och docent med lång erfarenhet inom barnhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin. Hon är verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet, svarar på läsarfrågor i varje nummer av Vi Föräldrar och är författare till böckerna Lyhört föräldraskap, Att skiljas med barn – föräldrar i två hem och Fråga barnpsykologen – 142 frågor och svar om att vara förälder.
