Trots och bråk? 3 saker som föräldrar behöver veta

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Vantarna på händerna, tandborsten i munnen, galonisarna på benen … Ibland kan det kännas som att allt landar i bråk, som om hela tillvaron färgas av konflikter.

Att inte alltid tycka och vilja likadant som andra hör livet till.

Pia Risholm Mothander, psykolog och psykoterapeut. Foto: Copyright (c) Juliana Wiklund

– Det är i grunden något positivt, även om det för föräldern är stressande i stunden. Förmågan att säga nej är jätteviktig, både utvecklings- och överlevnadsmässigt – vi är ju sociala varelser, säger Pia Risholm Mothander, psykolog och docent i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet.

Men konflikter är inte lätta att hantera, särskilt inte när man är liten. Det krävs träning.

– Barn måste först lära sig att säga nej, sedan att hantera konsekvenserna av sitt nej, både på kort och lång sikt – och den träningen kan bara ske genom konflikter med andras nej och andras viljor, utan att de andra sätter prestige i att vinna eller känner sig personligen attackerade, säger hon.

Vardagens konflikter med en förälder kan alltså bli värdefulla och lärorika erfarenheter. Men när bråken uppstår i allt fler situationer och aldrig tycks nå särskilt bra lösningar blir det svårt, för både barn och förälder.

Men lugn, det kan bli bättre. Antalet bråk kan minska eller åtminstone dämpas.

Pia Risholm Mothander berättar om tre saker som föräldrar till små barn, mellan 1 och 3 år ungefär, behöver känna till:

1. Vad små barn kan och inte kan:

Små barn kan inte välja på samma sätt som vuxna. De inser inte konsekvenserna av sina val – och de kan inte hålla fast vid dem mer än någon minut.

Vi som är föräldrar måste vara medvetna om vad barn är förmögna till och vad de inte är förmögna till, menar Pia Risholm Mothander:

– Barns hjärnor utvecklas enormt, men i den här åldern är de inte fullt utvecklade än. Och eftersom små barn ännu inte kan utnyttja sin hjärnas förmåga fullt ut måste vi föräldrar utgå från det. Vi måste förstå att de inte kan resonera som vi. De kan till exempel inte välja. De kan inte i tankarna minnas vad som hände förut – de kan alltså inte använda sig av tidigare erfarenheter för att förstå vad konsekvensen av deras val blir den här gången; de kan inte göra tidsresor i tanken och hålla dåtid, nutid och framtid aktuella samtidigt.

Pia Risholm Mothander ger ett exempel: Barnet som mitt i smällkalla vintern inte vill ha på sig mössan på väg till förskolan.

– I den situationen kan barnet inte förstå vad det kalla vädret innebär. Barnet kan inte inse konsekvenserna av sitt val att vägra mössa – det kan inte minnas och dra slutsatser av hur kallt det var när vi gick över gångbron till förskolan igår, det kan inte komma ihåg att ”då frös jag om huvudet”.

För det lilla barnet är varje situation som ny.

– Det förändras förstås. De här förmågorna som barnet ännu inte har kommer gradvis. Tack vare barnets fysiologiska mognad med allt fler synapser (kopplingar, redaktionens anmärkning) i hjärnan kan erfarenheter börja lagras som minnen och så småningom kopplas ihop till handlingsmönster, förklarar hon.

Men än finns inte förutsättningarna?

– Nej, än är det inte färdigt i barnets hjärna. Och det kan vara utmanande för föräldern.

Som förälder kan man ibland reagera med frustration eller ilska: ”Men varför gjorde du så!? Varför lyssnar du inte, hur många gånger ska jag behöva säga …?”

– Man ska aldrig gå i krig med ett litet barn, säger Pia Risholm Mothander. De här konflikterna ska inte handla om rättvisa eller om att ge tillbaka med samma mynt eller om att tvinga till lydnad.

Föräldrafrustrationen kan lätta om man vet att det är normalt och ofta nödvändigt att behöva säga samma sak igen och igen och igen till ett litet barn, menar hon.

Man kan med andra ord behöva stå ut med att vara tjatig?

– Ja, precis. För små barn är inte dumma, de är inte korkade. Tvärtom, de är stadda i förändring och de gror som små plantor, varje korn av erfarenhet de får färgar av sig på nästa erfarenhet. Men som förälder måste man utgå från att barnet inte är lika förståndigt som man själv är. Man behöver veta att ett litet barn inte kan välja på det sätt som äldre barn och vuxna kan, och att det inte kan hållas ansvarigt för sina val över tid.

(Hur man kan göra med mössvägrandet i exemplet ovan? Mer om det i punkt 3 senare i texten)

2. Hur små barn uttrycker sig: 

Barn uttrycker sig genom sitt beteende. Det de gör är alltså ett språk – ett språk som föräldern behöver anstränga sig att tolka och förstå.

Att inte vilja lägga sig och sova. Att vägra äta maten på tallriken. Att vilja att bara pappa läser godnattsagan, att inte tillåta någon annan att sitta nära med boken.

Beteende är det språk som barn använder sig av långt innan de har ett verbalt språk, säger Pia Risholm Mothander:

– Allt barnet säger och gör betyder något. Vad barnet gör kan variera, men ansvaret att försöka förstå och tolka vad det är barnet vill säga ligger alltid hos oss föräldrar.

Att förstå är inte alltid lätt.

– Men det viktigaste som ett barn undrar brukar vara: "Finns du som en trygg bas för mig? Finns du där så att jag får pröva min egen kompetens och förmåga? Får jag säga nej utan att det blir farligt? Får jag springa fort utan att det blir farligt?"

Man ska alltså stå pall som förälder? Visa att man alltid finns kvar?

– Ja, precis. För barn är inte elaka, det är viktigt att förstå det. När de säger nej är det för att de behöver mäta kraften i det där nejet och träna sig på att förstå konsekvenserna av det. Barn ska kunna säga nej, klättra högt, doppa fötterna i för kallt vatten och så vidare – och veta att de kan komma tillbaka till föräldern när det är för läskigt, för farligt, för mörkt. Barnet behöver veta att förälderns famn alltid är öppen att återvända till. Det behöver veta att vad jag än gör, vad jag än ställer till med, finns en förälder där och förlåter mig.

Hur hanterar man barnets nej?

– Det är förstås bra att barnet uttrycker sin vilja och det behöver man förmedla på något sätt. Man kanske säger ”Det är okej att du säger nej. Jag hör att du säger nej, jag förstår att du inte vill.” För att förmedla att det är bra att förhandla kan man säga: ”Kan vi hitta på ett annat sätt? Ska vi försöka på ett annat vis?” – även om det i praktiken ofta blir manipulation, eftersom det är föräldern som slutligen bestämmer.

Såklart måste barn få igenom sin egen vilja när det passar, inom ramen för förälderns omsorg och med hänsyn till vad föräldern anser vara viktigt, säger Pia Risholm Mothander.

– Men om det gäller något som är viktigt för mig som förälder, som att inte springa intill en trafikerad väg, då är det jag som måste lösa situationen.

3. Om föräldrars ansvar:

När föräldern har missförstått barnets beteende (och det kommer att hända) behöver hen be om ursäkt. Först då kan relationen repareras – och att vilja bli sams är en förutsättning för harmonisk konfliktlösning.

Barnet är helt beroende av föräldern. Det är utgångspunkten, säger Pia Risholm Mothander.

– Det finns alltså en asymmetri, en ojämlikhet, i relationen mellan barn och förälder. Den utgår från att barnet behöver någon som är större, starkare, klokare – och snäll.

Det är vi föräldrar som är de större, starkare, klokare och snälla.

– Och det innebär något viktigt: Att när relationen har brustit, när det har uppstått en konflikt, är det jag som förälder som har ansvaret att reparera och se till att det blir bra igen.

Hur gör man det?

– Kanske man, med en annan röst än den man hade i bråket för en stund sedan, säger ”Å vad tokigt det blev! Jag var dum, nu gör vi så här istället!” eller ”Oj vad arg jag blev, kom så gör vi så här nu”.

Som förälder till ett litet barn behöver man ofta använda sin kreativitet och påhittighet för att förebygga, styra undan och lösa de konflikter som kan uppstå.

– Det kan hjälpa att vara förberedd på situationer som brukar leda till krångel. Om man till exempel vet att barnet brukar krångla med kläder på morgonen kan man lägga fram det barnet ska ha på sig redan kvällen innan. Då ser barnet att där ligger mössan, där står stövlarna, då kan barnet vänja sig vid tanken.

Om barnet vägrar ta på mössan ändå?

– Då är det föräldern som bestämmer – föräldern som är den större, starkare och klokare. Och barnets kärlek till föräldern kommer att växa i och med att det upplever att ”föräldern hjälper mig, föräldern bestämmer åt mig när det är för svårt”.

Om barnet fortsätter vägra, fast man som förälder bestämmer?

– Ja, det är ju så ibland. Ibland måste man ”ta ungen under armen och gå”.

– Om det är så kallt ute att man som förälder verkligen tycker att det behövs en mössa, då får man sätta på barnet mössan på huvudet igen och igen och igen. Om det är en återkommande konflikt får man kanske skaffa en mössa med hakband, som inte är lika lätt att ta av. Men hur man än gör är det alltid du som förälder som måste bestämma när det gäller något som du bedömer som viktigt.

Barnet lär sig ganska snart att utifrån förälderns röst avgöra när det är allvar och inte finns något utrymme för krångel och tjafs, menar Pia Risholm Mothander. Vid andra tillfällen, när det finns mer utrymme för konflikt, kan barnets protest ge tillfälle till viktig konflikträning.

Är det fel att smussla ner mössan i fickan och plocka fram den om barnet, vid gångbron på väg till förskolan, klagar över att det är kallt?

– Inte alls! Vid situationer man bedömer som viktiga – till exempel som den med mössan eller när barnet springer intill en trafikerad väg eller när det vill ha glass precis före middagen – behöver man använda sin kreativitet och påhittighet. Det viktiga är att man undviker att ge sig in i maktkamper eftersom barnet inte minns att det frös igår eller vad man sa för en kvart sedan. Man får försöka lirka istället.

– Allt handlar egentligen om att styra undan konfrontationen, för den leder inte till något gott – vare sig för barnet, föräldern eller relationen.

För att man inte kan förvänta sig att ett litet barn ska förstå och vara klokt?

– Precis. Man kan inte förvänta sig att ett litet barn som vägrar göra något, eller som protesterar mot något, ska förstå under en längre tid. Hur många gånger man som vuxen än säger till kan barnet ännu inte inse att det barnet gör, eller vill göra, är något tokigt. Det enda sättet att uppfostra ett litet barn är att med positiv feedback visa hur glad man är för att barnet gör något bra – för barn har en vilja att samarbeta, de vill vara till lags, säger Pia Risholm Mothander.

Läs också:

• Hur är man en bra förälder – 5 kloka råd

• En god relation till dig som förälder – det är allra viktigast för ditt barn

• Vad behöver barn? Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågan

Fotnot: Pia Risholm Mothander och hennes kollega Anders Broberg, psykolog och professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet, berättar mer om små barn i den nyutkomna boken Att möta små barn och deras föräldrar i vården – om anknytning, utveckling och samspel (Natur & Kultur). Boken riktar sig till personal inom mödra- och barnhälsovård, barnsjukvård och habilitering, men även till personal inom förskola, socialtjänst och specialintresserade föräldrar.