Jag och min man bråkar om uppfostran
Pappan är för sträng mot dottern, tycker mamman. Pappan tycker att mamman gör honom till boven. Barnpsykologen Malin Bergström ger råd.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Min man är så hård mot vår dotter – och det leder till bråk mellan oss
Min man och jag har skilda uppfattningar om hur vi ska uppfostra vår dotter, som är 4 år. Det börjar bli ett stort problem i vår relation. Dessutom är jag nu gravid med vårt andra barn, och jag börjar känna oro för att vi inte kommer att klara allt vad det innebär den första tiden.
Jag tror att vi är överens om målet, men våra uppfattningar om vägen dit går helt isär. Min man har ett mer hårt och disciplinerande tillvägagångssätt, vilket oftast resulterar i bråk, skrik och gråt och där jag alltid får gå in för att avleda och lugna situationen. Han kan inte hantera att vår dotter motsätter sig hans vilja. Jag antar att han känner sig maktlös och inte kan ta att en 4-åring trotsar honom.
Jag hanterar situationerna annorlunda. Jag erbjuder valmöjligheter, är mer förlåtande, försöker förstå vår dotter, och när hon är ledsen tröstar jag. Min väg tar längre tid men känns mer human och ger mer förhandlingsutrymme, vilket känns rätt för mig. Jag förstår min dotter mer än min man. Det innebär att vi så gott som alltid visar helt skilda åsikter gentemot vår dotter. När jag går in i deras konflikter blir det bråk mellan oss, vilket förpestar hela vår vardag och förmodligen vår dotters liv.
Han säger att vår dotter spelar ut oss mot varandra och att han blir arg när jag alltid gör honom till boven. Jag kan förstå – men vad gör man när han i mina ögon är totalt osmidig och snarare uppviglar situationen än avleder den? Om jag visste säkert att han inte alltid handlade i egenintresse som gynnar hans sömn, intressen och egentid skulle jag förmodligen se på det annorlunda. Och om jag visste att han inte skulle låta sina känslor ta över i en konfliktsituation skulle det vara lättare att låta honom sköta situationen själv.
En konkret situation som alltid resulterar i bråk är vår dotters läggning. Min man anser att hon är stor nog att somna själv i egen säng, utan stöd från oss i någon form. Om godnatt och stänga dörren inte fungerar blir han galen. Även om hon vaknar tidigare än 7 eller mitt i natten och ropar så ska man inte svara och inte gå in, vilket jag tycker är en självklarhet. Han menar att det skulle störa hans egen sömn och möjlighet att sova ut på helgerna, och det resulterar i bråk oss emellan. Vad göra?
Trött och orolig mamma
”Din man visar klassiska symtom på depression”
Barnpsykolog Malin Bergström: Kära DU, vad jobbigt det låter! I mina öron låter det som att din man inte mår bra. Han känner sig maktlös i sitt föräldraskap, har svårt att vinna sin dotters förtroende, far iväg känslomässigt, saknar strategier för att få henne med på tåget och tycker att du är illojal och utpekar honom som en bov. För honom är det också svårt att avstå från sådana behov som småbarnslivet automatiskt berövar en: obruten sömn, egentid och sovmorgnar.
Din beskrivning av din mans beteende (att inte kunna leva sig in i andras känslor eller ta en annans perspektiv, att ha stort behov av sömn och att vara irritabel och få vredesutbrott) låter som klassiska symtom på depression. Men självklart kan en sådan diagnos inte ställas utifrån ett brev. Det kan lika gärna handla om okunskap om små barns behov eller mönster från hans egen barndom som återupprepas. Det är dock inte ovanligt att pappor drabbas av nedstämdhet eller depression när man väntar barn eller under de första åren som föräldrar.
På vissa barnmorskemottagningar och de flesta bvc använder man ett formulär med tio frågor som ger en fingervisning av om man lider av depression. Det fungerar på både mammor och pappor. Ett första steg skulle kunna vara att din man vänder sig till barnmorskemottagningen eller bvc för ett samtal utifrån ett sådant formulär. En annan möjlighet är att han tar upp saken med sin husläkare. Ni, eller han ensam, kan också vända sig till sjuksköterskan på bvc för remiss till psykolog där han (eller ni) kan få samtala om problemen i föräldraskapet.
Det är alltid svårt att ge råd när den som äger problemen själv inte efterfrågar hjälp. Jag vet inte hur din sambo ser på svårigheterna. Ser han själv att han har svårt att få till sitt föräldraskap?
Om han tycker det känns jobbigt att prata med någon utomstående kanske det bästa är att ni själva pratar om hans svårigheter utifrån mitt svar här. Vad är det som får honom att bli irritabel och orkeslös? Vad kan han göra för att hitta mer lust och energi? Röra på sig regelbundet? En sovmorgon per helg?
Han behöver också fundera över hur han ska hantera det ökade ansvaret för er dotter när ni får ett barn till. Vad tycker han om att göra tillsammans med henne? När har de två det som bäst tillsammans?
Slutligen är det ju inte bara han som mår dåligt. Du är förstås också pressad av att leva med någon med så kort stubin och sådan oförmåga att se sig själv, samtidigt som du är gravid och har en liten dotter. Fundera därför också över vad du behöver för att orka. Finns det andra runt dig som kan avlasta och ge stöd? Vad behöver du för att ha energi det närmaste året?
Svar från signaturen Trött och orolig mamma
Jag har läst Malins svar flera gånger nu. Jag tycker att hon i mångt och mycket legitimerar och patologiserar ett egoistiskt och självcentrerat beteende. Depression är knappast den enda förklaringen till egoistiska beteenden; de kan till exempel förklaras med egoistisk motivation och oförmåga att kognitivt förstå och känna med andra människor. Förlåt, men jag blir lite trött på den snedvridna situation som vi kvinnor alltid ställs inför. Vi förväntas ha förståelse för alla möjliga bakomliggande omständigheter men får själva noll förståelse.
Jag är tacksam för svaret jag fick. Det var tröstande i stunden och bekräftade den situation jag då befann mig i, men jag tycker inte att det hjälper den som har blivit utsatt för ett egoistiskt beteende. Snarare ställer det fler krav på den som är utsatt. Forskning visar på klara könsskillnader i empatisk förmåga, och jag önskar att ni i samband med detta sätter lite ljus på den rosa elefanten i rummet. Allt gott!
Trött och orolig mamma
Malin svarar: Hej igen, och tack för ditt uppföljande mejl!
Jag håller med dig om att mitt svar fokuserade på fel sak. Det var du som ställde frågan, och mitt svar handlade främst om din man.
I mitt svar var jag inne på att din man skulle söka hjälp eller att ni skulle bena upp hans svårigheter. Det var nog också naivt eftersom man inte har nytta av psykologsamtal, föräldraträning eller föräldrastöd om man inte själv äger sitt problem och inser att man har dåliga strategier. Man måste också kunna reflektera över sig själv och se att ens beteende och handlingar får konsekvenser.
Istället borde jag ha gett dig råd om hur du kunde hantera din situation som blivande tvåbarnsmamma.
Som jag tänker nu skulle jag ha rått dig att ställa krav och att själv söka stöd. Jag skulle ha stärkt dig i att kräva gemensamma samtal hos psykolog på bvc eller i familjerådgivning om era förhållningssätt till er dotter. Jag skulle ha rått dig att söka stöd och avlastning hos släkt och kompisar. Jag kunde ha resonerat kring hur hans egoism skulle ha påverkats om du slutade kratta banan för honom (genom att förekomma honom eller ge utrymme för egentid och sovmorgnar) och istället lämpade över en del av ansvaret på honom. Kanske skulle jag ha skrivit att du genom konkreta och absoluta krav behövde få honom att inse allvaret.
Däremot håller jag inte med dig om att egoism och sopigt föräldraskap skulle vara könsbundet. Jag har träffat alldeles för många otillräckliga mammor och underbara pappor för att skriva under på det. Vissa könsmönster kan jag dock se. Att pappor oftare än mammor har en strikt syn på sådant som nattning och var barn ska sova är belagt i forskning. Om man har en partner som alltid kan rycka in och ta över ansvaret för barnen ökar risken att man blir rigid och brister i inlevelse. Och eftersom män är föräldralediga i mindre utsträckning än kvinnor gäller det kanske oftare dem. Men för de flesta barn är vissa olikheter mellan föräldrarna en tillgång och leder med tiden till roller som kompletterar varandra.
Jag instämmer i att det är orimligt att ha ett samhälle där kvinnor krattar banan för män. Däremot tror jag inte att vi kommer ifrån det jobbiga faktum att bakomliggande omständigheter, som vår uppväxt och våra könsmönster, kommer att ställa till det för oss i våra relationer. Men som vuxna kan vi ändå försöka värna det som är schyst och riktigt och inte böja oss för bakomliggande omständigheter. Dina brev hjälper mig att se det klarare. Tack för det!
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
