Är vår dotter så mammig för att jag reste bort?

Blev vår 6-åring så mammig för att jag reste bort? Och hur ska pappa få natta? Barnpsykolog Malin Bergström svarar, rätar ut frågetecken om anknytning och tipsar om nya nattningsrutiner.

Varför är vår dotter så mammig?

Jag har funderat mycket på det här med anknytning. Jag tror själv att barnets andra förälder är lika viktig som den födande mamman, men jag har ändå funderat på om något som hände när min dotter var bebis kan ha påverkat henne.

Min dotter är nu exakt 6 år och väldigt mammig. Hon har i princip varit det de senaste fyra åren. När jag är hemma är det bara jag som får natta henne, medan sonen, som är 8, bara vill nattas av sin pappa.

När min dotter var 8 månader var jag i London en helg, hon var då med sin pappa och storebror. Jag undrar om det kan vara orsaken till att det har blivit så här? Jag tror (och hoppas) egentligen inte det, men tycker ändå att det är intressant med ett expertutlåtande.

Och när vi ändå är inne på det: Finns det något knep för att komma ur spiralen med att jag och min man nattar varsitt – och alltid samma – barn varje kväll? Jag skulle gärna natta min son ibland, och min man vill gärna få natta vår dotter.

Anonym

Alla missförstånd om anknytningsteorin – skulden faller på oss psykologer och forskare

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej och tack för en fråga som jag vet att många känner igen sig i!

Som barnpsykolog är jag förstås glad att kunskapen om barns anknytningsrelationer är så spridd, men jag kan också bli galen på alla missförstånd kring anknytningsteorin. De skapar sådan oro och oreda! Det är som om anknytningsrelationerna ibland ter sig som något mystiskt som kan sabotera våra barns trygghet och självkänsla – om vi gör något fel som föräldrar, alltså. Eller; allra mest om vi gör fel som mammor.

När anknytningsoron börjar surra i våra huvuden tycker jag att vi (och med ”vi” riktar jag mig här främst till mammor) ska komma ihåg att barn som får chansen, det vill säga barn som kontinuerligt tas om hand av flera personer, också utvecklar flera parallella anknytningsrelationer från första början. Det är vanligt att det finns någon favorit bland dessa anknytningspersoner som barnet väljer i första hand om den finns tillgänglig. Är favoriten borta tyr sig barnet till någon annan i sin utvalda lilla skara.

Att stirra oss blinda på vår egen betydelse för vårt barn leder oss alltså fel. En av de främsta inom den här teorin idag, Marinus van Ijzendoorn (Ja, jag kan uttala hans namn!), beskrev det nyligen som att de flesta barn lever i en härva, eller ett nät av anknytningsrelationer. Jag tycker att det är en skön bild: en härva av viktiga människor som snurrar in barnet i trådar av trygghet. Jag tänker mig att det är människans idealtillstånd.

Psykologer  har bidragit till oron kring anknytning

Jag menar förstås inte att skriva dig på näsan att du har missförstått det här, kära brevskrivare. Skulden faller snarare på oss barnpsykologer och forskare som ur denna härva av relationer har valt att beskriva och studera det lilla utsnitt av barns liv som utgörs av deras relation till en mamma. Vi har också bidragit till mystiken och orosmolnet genom att understryka hur sjukt viktig anknytningen är. Vi har gjort det i all välmening förstås. Men kanske har vi betonat risken med separationer för mycket och glömt att relativisera dem om barnet är med någon annan anknytningsperson och har det bra.

Kanske har vi också glömt att betona att det är de vardagliga, självklara sakerna som spelar störst roll för anknytningsrelationernas kvalitet. Att det finns någon som ger trygghet, tröst och beskydd är ju kärnan i teorin. Och det som verkligen betyder något är att vi är lyhörda och lever oss in känslomässigt i våra barn när vi tar hand om dem, att vi bryr oss om att lära känna dem och att vi skyddar dem både mot faror för deras liv och utveckling (som att ramla, slå sig, få för lite eller för dålig mat), faror som tär på dem känslomässigt (som att vi är deppiga, ångestfyllda, lever med hot, våld eller trakasserier hemma) och att vi förmår älska dem, le mot dem, busa med dem och sätta dem högre än något annat i livet. Åtminstone ibland.

Nu menar jag förstås inte att ovanstående är enkelt, så klart inte. Men det är åtminstone konkret och pekar på vad som verkligen är påfrestande för barn.

Vi behöver också komma ihåg att barns anknytningsrelationer är tåliga och sega. Jag tror faktiskt att det är dem man syftar på när man i bibeln beskriver kärleken som ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Faktiskt, barns anknytningsrelationer är så tåliga att en helg borta är en fis i rymden, för att uttrycka det lite mindre poetiskt.

Mammigheten beror inte på att du reste bort när hon var bebis

Men nu, äntligen, till din första fråga: Mitt expertsvar är att din dotters mammighet inte är relaterad till att du var borta en helg när hon var 8 månader. Jag tänker snarare att det nog stärkte hennes relation till pappan och storebrorsan om hon redan då var mammig.

Man kan också spekulera i om din dotters mammighet beror på att hennes pappa redan var upptagen som storebrors favorit, eller att du och lillflickan matchar varandra bra personlighetsmässigt, eller att du var föräldraledig med henne först.

Mammigheten, liksom nattningen, har kanske hållits vid liv av de vanor ni sedan har skapat i familjen. När barn är mammiga eller pappiga får det ju lätt en snöbollseffekt, så som du beskriver. Man gör det som är enklast och lugnast i vardagen och plötsligt är barnen 6 och 8 år och man är fast i ett nattningsmönster eller något annat slags mönster som förstärker mammig- eller pappigheten.

Förändra hur ni nattar – så här kan man göra

Eftersom jag är psykolog är jag positiv till vår förmåga att förändra mönstren i våra liv. Det första steget brukar vara att vi blir medvetna om dem (som du i allra högsta grad är), att vi sedan utmanar dem (vilket du är sugen på) för att därefter agera och genomföra förändringen. Slutligen behöver vi justera och finslipa våra förändringarna utifrån hur de fungerar.

Så mitt förslag är att ni utmanar era nattningsvanor genom att vid middagen berätta för barnen att ni har tröttnat på att alltid bara få natta ett barn och att ni därför från och med i morgon kommer att turas om.

Om ni vill kan barnen få vara med och bestämma den nya tågordningen: Varannan vecka eller varannan kväll, eller kanske en förälder nattar båda barnen vissa kvällar – eller hur ni nu vill ha det.

Om barnen blir ledsna eller arga över ert beslut säger ni ”Jag förstår att ni är ledsna/arga. Det kan kännas jobbigt att ändra vanor som man gillar. Men nu gör vi så här ändå”. Och så genomför ni det.

Kanske blir det gnissel ett par kvällar tills alla märker att man faktiskt kan trivas också med nya vanor. Eller så leder det till vantrivsel och då justerar ni lite, till exempel genom att dottern får en mamma-gosstund i soffan innan det är dags för pappas nattning, och tvärtom för pappa och son. Eller att ni har en liten gosrutin på sängkanten med det barn ni inte ska natta.

Min erfarenhet när det gäller att styra upp saker, både med barn och med livet i övrigt, är att det svåra ofta är att identifiera det som gnisslar. När man väl har blivit medveten om det brukar det funka fint med nya rutiner om man bara har motivation nog att hålla ut de första veckorna.

Nu hoppas jag att det blir så för er. Och om du behöver mer input kring barns anknytningsrelationer till föräldrar av olika kön så har jag nyligen skrivit mer om det i ett svar på en annan läsarfråga.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.