Kan vår 1-åring vara utan mig?

Om jag reser – kommer mitt barn att få anknytningsproblem senare i livet? Och kommer hon dödförklara mig? Barnpsykologen svarar på läsarfrågan.

Kan vår dotter tro att jag är död om jag reser bort?

Hej Malin, och tack för de många bra tips som du kommer med i tidningen Vi Föräldrar!

Jag behöver lite råd. Det är så att hela mitt företag ska åka på en studieresa till USA sex nätter om ett par månader, och jag är tveksam till om jag ska, och om jag kan, följa med.

Vår dotter, som då kommer att vara lite drygt 12 månader, kommer i så fall att vara hemma med sin pappa, och han kommer att ha varit föräldraledig i två månader.

Att jag kommer att sakna vår dotter är ett faktum, men min fråga är: Hur kommer hon att reagera? Jag förstår att detta är något som beror väldigt mycket på hur barnet är, hur relationen till pappan ser ut och så vidare, men finns det något som tyder på att hon kan få bestående men om jag reser?

Jag har läst något om att en mamma inte bör vara ifrån sitt barn långa perioder under de första åren eftersom det kan ge anknytningsproblem senare i livet, men jag tycker att det känns lite gammalmodigt. Hon kommer ju i så fall att vara med sin pappa, som hon har en mycket bra relation med. Jag har också läst att min dotter skulle kunna tro att jag har dött, och ”dödförklara” mig, vilket såklart skrämmer mig.

Jag vill gärna åka på den här resan, men är så rädd att hon kommer att sakna mig alldeles för mycket (liksom jag kommer att sakna henne).

Har du några tips på hur jag ska tänka?

Orolig mamma

Du gör din familj en tjänst om du reser

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej oroliga mamma och tack för värmande feedback på mina frågesvar i Vi Föräldrar!

Innan jag svarar på din fråga tycker jag att det finns fog för en utläggning. Det du har hört att man inte ska göra ”som mamma” får nämligen igång mig.

Jag stöter alltför ofta på den typen av åsikter, och det får mig att undra hur vi egentligen ser på mammors och pappors betydelse för barn. Är vurmen för jämställt föräldraskap bara en läpparnas bekännelse? Tänker vi att pappor kan komplettera mammor genom att vara lite standby eller menar vi på djupet att pappor är lika viktiga för sina barn som mammor är?

Inom barnhälsovården (bvc) där jag jobbar har vi löst den moderna tidens krav på jämställdhet genom att byta ut ordet ”mamma” till ”förälder”. Men när det gäller innehållet i verksamheten kör vi på i stort sett som vanligt. Det är mammor som får stöd, förståelse och utrymme, trots att forskningen pekar på att pappor har större behov av föräldrastöd. I föräldragrupperna är typ 96 procent av deltagarna mammor, och vad mig anbelangar tror jag inte att namnbytet från mammagrupp till föräldragrupp är tillräckligt för att förmedla att pappor är viktiga för sina barn (Med det sagt måste jag förstås tillägga att många pärlor till bvc arbetar jämställt, och att de kan vara värda att söka upp).

För många av oss mammor är det självklart att tycka att delad föräldraledighet är bra och att föräldrakompetens inte hänger på hur vi ser ut i skrevet. Men om vi, när man skrapar på ytan, möts av åsikter om att våra barn kan få bestående men, anknytningsproblem för livet, eller att de rentav kan ”dödförklara” oss psykologiskt om vi inte alltid är tillsammans med dem – ja, då sitter vi i en rävsax. För vem gamblar med det viktigaste man har?

Den kvinna är väl inte född som rycker på axlarna och tänker ”barnets problem” när hennes unge hänger hos psykologen för att läka själsliga sår? Men pappor kanske fortfarande kan komma undan, inför sig själva och andra, med att de minsann har gjort oändligt mycket mer än deras egna farsor någonsin gjorde.

Och synsättet att barns liv, hälsa och utveckling hänger helt på oss mammor strikes right back at oss själva, förstås, eftersom det innebär att summan av våra livsekvationer blir högre än hundra procent. Att ge allt på det som traditionellt varit männens områden samtidigt som vi behåller projektledarrollen hemma och har ansvaret för barnens liv ger ju ett livspussel med fler bitar än vad som ryms på spelplanen.

Som barnpsykolog ser jag fler nackdelar med den här mammarollen än att vi själva blir mädchen für alles (någon slags allmän passupp som sopar upp efter övriga mänskligheten). Den kan nämligen försvåra våra barns relation till den andra föräldern. Är vi där och petar och har åsikter påverkar det barnets tillit till den andra föräldern, och den andra förälderns självförtroende som förälder.

Jag mässar om det här som ett mantra, men det är verkligen en av våra viktigaste uppgifter som anknytningspersoner att stärka barnets tillit också till andra trygga människor. Eftersom just tillit är så grundläggande för barns överlevnad är ju barnen så extra uppmärksamma på våra signaler kring vem det går att lita på.

I enlighet med mitt suffragettresonemang gör du alltså familjen en tjänst om du visar din dotter och hennes pappa tillit genom att genomföra resan. De påstådda riskerna med psykologisk dödförklaring och livslånga skador ger jag inte ett skvatt för, anknytningsrelationer är alldeles för tåliga för det.

Det avgörande för din dotters välbefinnande är att hon har det bra med sin pappa när du är borta. Det är också bra att hennes pappa pratar om att du är borta men snart kommer hem igen. Kanske berättar han att ”mamma har åkt flygplan med sitt jobb” och håller på så sätt bilden av dig levande inom henne.

När du kommer hem kan du vänta dig att din dotter reagerar genom att kanske vara avvaktande eller till och med avvisande precis i början. Kanske klänger hon på sin pappa och vrider sig bort när du vill ta henne.

När du har charmat dig förbi det stadiet kan hon istället bli som ett plåster på dig och reagera även om du bara ska gå ut och hämta tidningen. Sådana reaktioner handlar om att barnet läker ihop det anknytningsband som har sträckts ut en smula. Föräldrar som har sina barn växelvis efter en separation ser det till exempel ofta när barnen kommer till dem.

Så, oroliga mamma, jag har förstås all förståelse för om du inte vill vara en politisk aktivist i ditt föräldraskap. Jag hoppas bara att du fattar ditt beslut utifrån vad som passar just er snarare än utifrån domedagsprofetior utan vetenskaplig förankring.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Vi Föräldrars magasin digitalt i appen Wype

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren