Uppfostra barn: Fyra experter om tre vanliga situationer
När bebisen kastar mat på golvet. När 1,5-åringen slår andra barn. Eller när 3-åringen vägrar ta på sig kläder. Vad gör man då? Fyra experter ger sin syn på saken.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
4 experter om uppfostran – innehåll:
1. När 9-månadersbebisen kastar mat på golvet
2. När 1,5-åringen slår andra barn
3. När 3-åringen vägrar ta på sig kläder
Tre vanliga situationer i en småbarnsfamilj – och fyra föräldraskapsexperter som berättar hur de tänker att man kan göra.
Våra expterter
- Pia Risholm Mothander, psykolog
- Malin Alfvén, psykolog
- Lars H Gustafsson, barnläkare
- Martin Forster, psykolog
Experternas råd är både lika och olika, precis som de ska vara. För i verkligheten finns inga patentsvar, bara en massa barn och föräldrar som är olika.
När 9-månadersbebisen kastar mat på golvet – vad gör man då?
Pia Risholm Mothander, psykolog:
"Att uppfostra en 9-månaders bebis är ingen idé. Det är naturligt att kasta maten på golvet i den åldern för att se vart den tar vägen. Ge barnet något att hålla i handen, till exempel en egen sked, och var beredd på att plocka upp den många gånger.
Om barnet är hungrigt kommer maten i munnen att vara viktigast, om det inte är hungrigt kommer annat att vara viktigt – som att utforska omvärlden. Att handla och varje gång få ett nej är ett spännande samspel mellan barnet och föräldern. Det blir en lek som innehåller en möjlighet att utforska förälderns känslor, när barnet till exempel ser hur föräldern rynkar pannan, ändrar rösten men sedan kanske inte kan låta bli att skratta för att barnet är så 'tokigt envist'.
I de flesta sammanhang är det bra att som förälder ge uttryck för det man känner. Då lär man barnet att man kommunicerar med känslor. Den förälder som i sitt kroppsspråk uttrycker irritation men inte säger något ger barnet en motsägelsefull erfarenhet. Den som säger 'Nu blir jag trött på att maten hamnar på golvet' när det torkas upp för femtioelfte gången i ordningen är förmodligen mer ärlig, men samtidigt ska man inte skrämma barnet med häftiga känslor. Blir man väldigt arg är det bättre att gå undan än att belasta barnet med sin upprördhet över något som egentligen är fullständigt naturligt. Alla barn vill motsvara sina föräldrars kärlek, och så småningom förstår de att föräldrarna blir gladare om maten stannar på tallriken."
Malin Alfvén, psykolog:
"Föräldrar undrar ofta när man kan börja uppfostra barn. Som jag ser det gör vi det från första början. Vi talar om vad man får och inte får, och vi ska också göra det.
Som förälder tycker man nog att det är lite kul första gångerna barnet kastar maten i golvet, men så småningom blir man kanske arg. Då får man försöka hindra barnet på något vis. Man får pröva sig fram hur. Kanske man blir arg för att man själv vill ha det lugnt vid måltiden, i så fall kanske barnet inte behöver äta samtidigt.
En del barn kanske kastar mat på golvet för att de inte är hungriga, andra kanske bara tycker att det är rolig att se var maten hamnar när man kastar den. Om man står ut med det tycker jag att de ska få göra det. Man kan ju lägga ett stort plastskynke under barnstolen om man vill - och sådant här går över, det vet vi ju."
Lars H Gustafsson, barnläkare:
"Det viktigaste är att förstå varför barnet gör så. Den vanligaste förklaringen är att barnet forskar. När barnet närmar sig 1-årsåldern börjar det testa ett antal olika saker för att se vad som händer och lära sig av det. Det känner, sliter och drar i saker för att testa materialens egenskaper och hållbarhet, det stoppar annat i munnen för att känna på smak och tuggmotstånd.
Att kasta maten med tallrik och allt i golvet är ett spännande vetenskapligt experiment. Där händer verkligen saker! Barnet studerar hur mycket tallriken tål, hur stor spridningsytan blir när maten träffar golvet och hur föräldern ser ut i ansiktet när man gör så. Som i alla vetenskapliga experiment måste forskaren upprepa försöket ett antal gånger för att vara säker på att det är riktiga effekter han eller hon studerar och inte bara slumpvariation. Därför är det viktigt att barnet får kasta maten i golvet några gånger så att det får se vad som händer. En konsekvens är ju också att maten försvinner från bordet och inte längre går att äta.
Det kan vara praktiskt att ha maten på plasttallrik, golvytan någorlunda fri och utan mattor, rejält med hushållspapper och bra golvmopp till hands.
Bråka inte på barnet och beröm inte heller. För de flesta brukar forskarlusten avta efter 5-10 omgångar. Roligare än så var det inte – och det är ju trist om maten inte längre går att äta."
Martin Forster, psykolog:
"Vad brukar hända innan barnet kastar mat? Vad brukar hända efteråt? Förekommer det vid varje måltid eller bara i speciella sammanhang? Vad utmärker de dagar som fungerar bättre? Gäller det all slags mat? Leder det till att barnet inte får i sig maten? Leder det till mycket uppmärksamhet? Verkar barnet tycka att det är roligt? Förekommer det på samma sätt med både mamma och pappa? Svaren på de frågorna brukar ge ledtrådar till vad man kan göra för att lösa problemet.
En vanlig orsak till att barn kastar mat är att de får uppmärksamhet och kontakt med föräldern. Det blir ett sätt att kommunicera. En genomgång av forskning visar att det då oftast är framkomligt att inte ge så mycket uppmärksamhet när barnet kastar mat eller vägrar äta, men att ge uppmuntran och uppmärksamhet när barnet väl äter. De flesta föräldrar har prövat det, men ofta måste man vara konsekvent och tålmodig för att få det att fungera.
En annan viktig sak att tänka på är att barnet generellt får tillräckligt med uppmärksamhet och kontakt under dagen. Ett barn som lider brist på uppmärksamhet kan kasta mat hur länge som helst för att få den.
Till sist kan man fråga sig om det är nödvändigt att ingripa överhuvudtaget. Om barnet får i sig en del mat kanske det inte gör så mycket om hälften hamnar på golvet."
Läs också: Barns utveckling 0–6 år – så här funkar det
När 1,5-åringen slår andra barn – vad gör man då?
Pia Risholm Mothander, psykolog:
"Vägled barnet genom konflikter som det inte kan lösa själv. 1,5-åringen har förståndet att uppfatta sin egen vilja eller ovilja, men ännu inte redskapen att förhandla med andra. Ibland måste föräldern ta över den situation som barnet inte klarar av, till exempel genom att flytta undan barnet från konfliktsituationen.
Försök också förstå vad barnet vill uttrycka. Kommer andra barn för nära kanske det är ett skyddsbeteende - eller är det ett försök att skapa kontakt med andra barn?
Berätta att det gör ont och att andra blir ledsna. Empatiträning kan börja tidigt. Barn behöver få uppleva andras känslor som ledsenhet, ilska, glädje och så vidare, och få hjälp med att få dem förklarade. Då kan de så småningom lära sig förstå och använda sig av ett eget känslospråk på ett begripligt vis."
Malin Alfvén, psykolog:
"Jag har nolltolerans mot barn som slåss, bits och rivs, och det tycker jag att man ska ha som förälder från allra första början: Man tar tag om barnets armar, tittar i ögonen och säger 'nej'. Sedan gör man så varje gång, i varje sådan situation. Man avvaktar inte för att se hur det går. Det här gäller både om barnet gör det mot oss, mot syskon eller mot kompisar.
Det värsta jag vet är när folk säger 'Klappa fint istället'. Det strider ju mot den känsla barnet har – hur ofta vill man klappa sin man om man är arg på honom? Det finns i och för sig barn som biter eller slåss för att de är glada, men det är samma sak där, tycker jag: nolltolerans."
Lars H Gustafsson, barnläkare:
"Vi kan bara förstå vad som utlöser barnets impuls att slå genom att noga iaktta vad som faktiskt sker. Slår barnet för att det känner sig trängt och hotat? För att det är avundsjukt? För att det är argt i största allmänhet - eller alldeles oprovocerat, utan att ens vara arg?
Vi vuxna måste jobba med två saker: dels förhållandet mellan syskonen eller barnen i barngruppen, dels med att hjälpa barnet som slår att utveckla sin impulskontroll. Arbetet med barngruppen kan handla om så enkla saker som att se till att barnen har tillräckligt med spännande och utmanande saker att hålla på med – tråkighet och för lite att göra föder ofta aggressivitet. Ibland är det ett annat barn, inte sällan ett lite äldre barn, som är mästare på att provocera det yngre barnet, och då behöver det barnet mer uppmärksamhet.
Eftersom ett så litet barn inte kan styra sitt handlande självt är det meningslöst att bråka på barnet eller bestraffa på annat sätt. Samtidigt måste vi visa att man inte får slå. Hög närvaro är A och O. Vi måste vara på plats, tillräckligt nära för att se vad som faktiskt händer, hela förloppet. Om barnet går till angrepp gäller det att ingripa direkt. Enklast brukar vara att lyfta undan barnet en bit, utan hård röst och med orden: 'Nu är du arg, men du får inte slå!' Den här proceduren får man upprepa många gånger. Inte sju, inte sjuttiosju men kanske sjuhundrasjuttiosju. Till slut lär sig barnet att man får känna vad man vill, men inte alltid handla som man vill. Sådant är livet."
Martin Forster, psykolog:
"Analysera situationerna där barnet slår, försök se mönster och förstå drivkrafter.
Grovt sett finns det två typer av aggressivitet som man har identifierat i forskningen. Ett barn kan slå för att uppnå något, till exempel få en leksak av ett annat barn. Eller ett barn kan slå för att värja sig om det blir provocerat. I det första fallet måste man se till att barnet inte får sin vilja igenom. Ge inte efter, se till exempel till att barnet lämnar tillbaka leksaken som det tog. I det andra fallet kanske det är kamraterna som måste ändra sig, eller barnet kanske måste leka med kamrater som samspelar på ett bättre sätt.
Oavsett orsaken måste man tydligt avbryta situationen. Ta med barnet till ett lugnt ställe där känslorna kan lägga sig. Det finns två saker som är viktiga då. För det första får man inte tvinga ett barn att vara ensamt. För det andra ska man inte diskutera konflikten, inte tjata, förmana, förklara eller kräva en ursäkt. 1,5-åringar har svårt att förstå sådana resonemang, särskilt när känslorna svallar. Försök bara lugna barnet. Eftersom du avbröt konflikten framgår det ändå att man inte får göra så. Ge så lite uppmärksamhet som möjligt samtidigt som du finns tillgänglig om barnet behöver hjälp."
Läs också: 3 saker som är bra att veta om små barn när det är bråkigt och trotsigt
När 3-åringen vägrar ta på sig kläder – vad gör man då?
Pia Risholm Mothander, psykolog:
"Morgnar är stressande i de flesta familjer. Tänk i förväg för att undvika onödiga konflikter. Gå igenom kvällen innan vad barnet ska ha på sig, kom tillsammans överens om vilka kläder som ska ligga på stolen. Stå på dig om viktiga beslut som ni har tagit tillsammans.
Om en strumpa ska ändras är det kanske förhandlingsbart, men vissa saker kan inte ändras och vissa saker kanske man kan göra på helger men inte på vardagar - som att gå ut i Star Wars- eller prinsesskläder."
Malin Alfvén, psykolog:
"Jag tror att det handlar väldigt mycket om förberedelser. Vi föräldrar är så stressade, vi glömmer ofta att tala om för barnet att 'nu ska vi gå snart'. Vi kanske ropar när vi står i köket eller i badrummet, men det räcker inte. Vi måste vara nära barnet, väldigt nära. Vi måste se barnet i ögonen när vi säger det. Annars får barnet inte en chans, det blir helt överrumplat.
Med en del barn kan man pröva att leka fram det på olika sätt. En del tycker till exempel om att tävla om vem som blir först klar eller att tävla mot klockan."
Lars H Gustafsson, barnläkare:
"Det kan finnas en lång rad förklaringar till varför barnet vägrar klä på sig. Det kan bero på att barnet inte trivs i förskolan, i så fall måste man försöka förstå varför och tala med förskolepersonalen om det. En annan vanlig förklaring är att föräldrarna är stressade och har för bråttom. Det finns barn som hatar när föräldrarna stressar, som går i baklås av det. Då är lösningen att föräldern stiger upp en halvtimme tidigare, äter frukost i lugn och ro, läser morgontidningen – och så i sinom tid, och utan stress, väcker barnet.
En del barn tål inte att utsättas för egen stress, särskilt inte på morgnarna. De går i baklås om man försöker jäkta på dem. Sådana barn måste väckas mjukt och varsamt, morgonritualerna måste vara lugna och stabila och få ta tid – och barnet kanske kan få möjlighet till några positiva val. Det kanske till exempel kan välja mellan två müslisorter eller två tröjor. Om man som förälder har möjlighet till flextid är det en fördel. Då behöver det inte bli snudd på katastrof när schemat ibland spricker. För det gör det.
Även med de bästa föresatser kan man hamna i situationer där man till slut med milt våld måste klä på ett sprattlande barn mot dess vilja, men jag tycker att man ska göra allt man kan för att undvika sådana situationer. Min erfarenhet är att man med hjälp av det jag sagt nästan alltid lyckas."
Martin Forster, psykolog:
"Återigen är det viktigt att förstå orsaken till att barnet vägrar. Ett knep som kan fungera är att göra en tydlig morgonrutin som innehåller samma steg varje dag: lägga fram kläder och saker kvällen innan – väckning samma tid – badrummet – ta på egna kläder – ta på kläder på nallen – packa väskan – äta en smörgås och så vidare. Rita gärna rutinen tillsammans med barnet och öva på den. Gör det till en lek där barnet ska försöka komma ihåg de olika stegen. Avsluta gärna rutinen med något roligt. Undvik tjat och ge enbart positiva kommentarer om stegen i rutinen.
Man kan också ställa sig frågan om man kan släppa konflikten. Ibland står man på sig av bara farten utan att tänka efter om det är viktigt. Det kanske inte är så noga att barnet får på sig exakt rätt kläder eller att man kommer exakt i tid. Det kan också vara bra att pröva att stiga upp till exempel 15 minuter tidigare än vanligt bara för att minska den allmänna stressen."
Läs också: Mirakelmetoden som hjälper mot bråk, tjat, tjafs och gnäll – enligt forskning
