Från 3 års ålder kan språket ibland haka upp sig. En del barn försöker sluta med napp eller tumme, en del har mardrömmar – och en del har en låtsaskompis, eller flera.

Barnet börjar bli mer självständigt. Det kan så mycket, vet så mycket – och har kanske egna relationer som man som förälder inte är delaktig i, i alla fall inte fullt ut, och inte alltid. Så småningom kanske barnet vill gå hem till en kompis och leka efter förskolan, eller ta med sig kompisar hem. Men hur stort och självständigt barnet än är finns fortfarande behovet av närhet, även om det inte alltid märks på samma sätt som tidigare.

Att göra tillsammans

Nu kan man vara tillsammans på nya sätt. Möjligheterna är fler och utbudet är större – kanske man till exempel vill gå på museum eller bio. Men att vara tillsammans behöver inte vara så komplicerat. Enkla saker som att åka på picknick en busshållplats bort eller äta sin matsäck under köksbordet kan slå det mesta.

Prata och lyssna

Ord fortsätter att vara både viktiga och roliga. Använd dem, och lyssna på dem. Den där fläcken på bordet till exempel, vad är det? Chokladkaka eller köttfärssås? Eller kanske dinosauriebajs? Allt kan man prata om, och ofta blir det roligare ju knasigare det är.

Sagor fortsätter att vara spännande och är bra att prata vidare kring: Varför blev det så, tror du? Har det varit så för dig någon gång? I 5–6-årsåldern vill en del barn börja läsa kapitelböcker med färre bilder men mer text och handling.

Vara med

När du lagar mat kanske barnet vill hacka gurka eller riva sallad. Eller duka fram besticken medan du tar glasen. Eller sopa under matbordet medan du torkar av bordsskivan. Eller hjälpa till att sortera tvätt: vitt i en hög, sådant med färg i en annan. Att göra något på riktigt kan kännas viktigt, särskilt när man gör det tillsammans.

Söka fakta

Kan fåglar kissa? Varför vissnar blomman? Hur varmt är det på Merkurius? Så småningom hamnar många barn i ”varför-åldern”. Frågorna haglar och att googla efter svar – eller att gå till biblioteket och leta efter svaren i böcker – kan bli ett spännande gemensamt projekt.

Bara vara

Att för en stund få ha en förälder helt för sig själv, och att mamma eller pappa just då varken bryr sig om mobilen, datorn eller disken utan bara är där: Tillgänglig. Mottaglig. Då kan vad som helst hända. Det kanske blir en stund nära, nära i soffan med favoritsagan, eller en helt ny, spännande saga. Eller en fantasiresa till solen. Eller förtroliga samtal under en skogspromenad.

Lek

Hur är det att vara mamma eller pappa? Att ha en hund? Att vara dum, eller att vara en krokodil? Sådant kan barnet pröva i sin lek. Ibland blir man som förälder tilldelad en roll ”Nu ska du vara en liten bebis” eller ”Du är hund!”, och så får man kanske en napp i munnen eller ett morgonrocksskärp runt magen. När barnet leker med andra barn är det de som delar på lekens roller – men i början kanske alla vill vara mammor och pappor med varsin docka eller nalle i famnen, eller superhjältar som övertrumfar varandra i förmågan att rädda världen från olika katastrofer.

Så småningom kan leken bli till projekt som breder ut sig i både tid och rum, ibland med en eller flera kompisar, syskon och/eller föräldrar delaktiga. Legohuset kan bli till flera hus, kanske en hel stad där smurfarna kan bo, med vägar där småbilarna kan åka omkring och där tågbanan kan byggas runt omkring och över. En annan gång kanske barnrummet blir ett sjukhus med patienter som kommer tillbaka dag efter dag, eller en affär där man får stå i kö för att köpa mjölk, fisk och batterier.

För barn som gillar att pyssla – och kanske får inspiration och pysselsällskap av en förälder eller en kompis – kan fantasin gå igång ordentligt om det finns papper, pennor, färger, gamla tidningar, sax, tejp och klister till hands. Om det ibland dessutom finns sådant som glitter, glitterlim, bokmärken, silkespapper, figurstansar, garn, flirtkulor, piprensare och lera kan rummet förvandlas till en riktigt kreativ konstnärsateljé.

Låtsaskompisar

En del barn har låtsaskompisar. Precis som Alfons har sin Mållgan har de sin alldeles egna osynliga kompis, eller en legogubbe eller ett gosedjur som är levandegjort. Ibland vill barnet att låtsaskompisen ska sitta med vid matbordet och äta middag. Att då duka fram en extra tallrik är ett sätt att bejaka barnets fantasi. Andra gånger kanske det är låtsaskompisen, och inte barnet, som har tagit glass ur frysen fast man inte får.

Omkring hälften av alla barn har någon gång haft en eller flera låtsaskompisar, enligt svensk forskning. Ibland dyker låtsaskompisen upp redan när barnet är 2 år, ibland långt senare, ibland stannar den länge, ibland försvinner den snabbt. Oftast är låtsaskompisen ett barn i samma ålder som barnet och med samma intressen, men ibland är den en fantasivarelse. Låtsaskompisens främsta uppgift brukar vara att trösta och ge sällskap, men låtsaskompisen kan också hjälpa barnet att våga bryta mot regler, stärka självförtroendet, pröva olika roller och karaktärer – och så är det roligt att ha den, förstås.

Förskolan – en del av vardagen

Nu börjar rutinerna i förskolan eller den pedagogiska omsorgen sitta för de flesta. Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande – och samtidigt vara rolig och trygg. Många barn älskar sin förskola, och kompisarna spelar en allt större roll – men alla trivs inte alltid. Då är det bra att ha en fungerande kommunikation med personalen och/eller förskolechefen för att kunna prata om och försöka förstå vad som inte är bra.

När språket inte flyter

De flesta av språkets pusselbitar brukar ligga på plats någon gång i 4-årsåldern. Men inte hos alla. En del har svårigheter på olika sätt. Barn kan ha svårt med formen (uttal och grammatik), innehållet (begrepp och ordförråd) eller användningen (till exempel turtagning, förmågan att följa en röd tråd och viljan att kommunicera). Ibland kan det vara flera problem samtidigt.

Ofta vet man inte varför ett barn är ”sent med språket”, men många gånger finns det någon i släkten som har haft samma problem.

Någon gång mellan 2 och 5 år börjar en del barn stamma. Trots att barnet vet vad det vill säga hakar talet upp sig på vissa ljud, bokstäver eller stavelser som det sedan upprepar för att komma vidare. Det är vanligt att orden ”går sönder” mellan första och andra ljudet eller första och andra stavelsen, till exempel b-b-bussen eller pi-pi-pinnen. Ibland blir det helt stopp och orden ”fastnar”.

Att barnet hakar upp sig och upprepar ett enstavigt ord eller flera ord i en fras, till exempel ”Vi lekte och då … då … då … ” behöver inte betyda att det stammar. Dessa så kallade iterationer är ganska vanliga under förskoleåldern och försvinner för det mesta.

Man brukar räkna med att omkring 5 procent av alla barn stammar under någon period. Vad stamning beror på är inte helt klarlagt, men ofta finns det någon i släkten som stammar. Stamning är vanligare hos pojkar än hos flickor. I de flesta fall är stamningen övergående, men ibland finns den kvar i vuxen ålder. Logopeder brukar ge rådet att inte skynda på eller fylla i orden åt ett barn som stammar, att lyssna på vad barnet säger och inte på hur det säger det.

Är man orolig för sitt barns språk, kanske för att det är senare i talet än sina jämnåriga kamrater, inte blir förstått av andra eller själv inte förstår vad andra säger, kan man vända sig till bvc eller en logoped (som diagnostiserar och behandlar olika språkstörningar, röst- och talrubbningar).

Samma sak gäller om man är orolig för sitt barns stamning, eller om barnet självt är besvärat. Kämpar barnet med talet eller undviker att prata bör man kontakta en logoped för att få råd. Om barnet får hjälp tidigt ökar chansen för att stamningen blir lättare eller upphör helt.

En del kallar det trots …

Nej till allt – till mjölken, till juicen, till att gå på kalas, till att inte gå på kalas. Vägra borsta tänderna, vägra ta på sig kläderna – och kanske bli förtvivlad över att inte få den där godispåsen, nu, på en gång!

Det var inte bara när barnet var mindre som det kunde storma inombords. Barn är olika, men de där stunderna när ingenting är riktigt bra, när det kan bli kraftiga utbrott och en konflikt ser ut att kunna krypa fram bakom i stort sett varje hörn, de kan komma nu också. En del menar att de är särskilt vanliga i 4- och 6-årsåldern, andra menar att denna självständighetsutveckling pågår hela tiden. För oss föräldrar är den inte alltid lätt att hantera, men ofta underlättar det om man kan se den som ett tecken på att barnet är på väg att utvecklas ännu lite till.

Läs mer om trots och självständighetsutveckling här.

Mat, sömn och tröst

Nu är det dags att sluta med napp eller tumme, tycker många tandläkare – men barnet håller inte alltid med. Att skiljas från den trygghet som nappen eller tummen ger är sällan lätt, kanske särskilt inte nu när skrämmande tankar om spöken, monster och tjuvar kan dyka upp. Och nu, om inte förr, brukar det bli intressant med godis, läsk, kakor och glass. Bejaka eller undvika? Debatten är intensiv bland många föräldrar.

Mat, godis och glass

Hallonbåtar, ostbågar, glass … Mums, tycker en del föräldrar och njuter gärna tillsammans med sina barn. Andra vill undvika socker och tomma kalorier så långt det är möjligt.

Det finns inget facit, men den som växer behöver mycket näring för att utvecklas och må bra. Eftersom barn äter mindre portioner än vuxna bör maten de äter vara varierad – och innehålla mer näring. För att få i sig allt de behöver, och inte gå upp för mycket i vikt, finns därför inte plats med för mycket kakor, läsk och godis, som innehåller få eller inga näringsämnen.

Enligt Livsmedelsverkets rekommendationer bör högst 10 procent av de kalorier barnet äter komma från tillsatt socker. För en 3-åring motsvarar det knappt 35 gram, eller 2–3 matskedar, socker per dag.

Läsk och saft, godis, sötade mjölk- och yoghurtprodukter samt bakverk bidrar till den största mängden tillsatt socker i svenska förskolebarns kost.

Monster under sängen och tjuvar i mörkret

Nu har många barn, men inte alla, slutat sova middag. Mellan 3 och 5 års ålder behövs i genomsnitt elva till tolv timmars sömn per dygn, brukar man säga, och i 6-årsåldern behövs oftast tio till elva timmars sömn per dygn – men barn är olika.

En del barn kan nu, hur orädda de än har varit tidigare, bli rädda för mörker eller något annat. Det kan förstås påverka sömnen – för vem vågar somna om man tror att det bor monster under sängen, gömmer sig tjuvar i mörkret eller lejon i garderoben?

Är man rädd behöver man mer närhet och trygghet än vanligt. Man kanske, som Alfons i sagan, behöver hjälp att leta efter (och inte hitta) monstret, tjuvarna eller lejonet. Man kanske behöver prata om sin rädsla och märka att mamma eller pappa lyssnar och förstår. Man kanske behöver höra att de ska se till att inget farligt kan hända – och man kanske behöver vara tätt intill och lyssna på ännu en saga (lästips: God natt Alfons Åberg av Gunilla Bergström).

Läs mer om sömn här.

Sluta med napp eller tumme

Att suga på napp och tumme kan orsaka felställning av tänderna, framför allt framtänderna. Det kan också påverka gommens och överkäkens form. Många tandläkare tycker därför att det är bra om barnet slutar suga på napp eller tumme så tidigt som möjligt – gärna före 3–4 års ålder, och åtminstone innan de permanenta tänderna kommer (ofta vid 5–6 års ålder).

En del barn har ett starkt behov av den trygghet som nappen eller tummen ger. När det är så kanske man inte enbart ska tänka på tänderna utan också se till vad som är bäst för barnet. Om man vill kan man diskutera med sin tandläkare – kanske han eller hon har lugnande besked om hur bråttom det är att sluta, eller tips på hur vanan kan brytas på ett så varsamt sätt som möjligt. Det är bra om barnet kan bli delaktigt i processen, så att det inte behöver uppleva att de vuxna har bestämt att det ska bli fråntaget något. Barn kan ofta förstå varför det är bra att sluta, och ibland också känna sig stora och stolta bara av tanken. Men i verkligheten kan det vara svårt, hur motiverat barnet än är.

Att bestämma en viss dag, till exempel ”när vi ska åka till mormor” eller ”när tomten kommer” kan underlätta. Det finns också olika ritualer att ta till. Man kan till exempel hänga nappen (eller napparna) i ett nappträd. Träd där barn och föräldrar har hängt upp gamla avlagda nappar finns lite varstans. Om det inte finns ett där man bor kanske man kan skapa ett själv. Man kan också, kanske under högtidliga former, slänga nappen i papperskorgen, ge den till tomten – eller till kattungarna på Lill-Skansen i Stockholm (via en specialkonstruerad nappmaskin), kaninungarna på Liseberg i Göteborg eller liknande (”napp- ställen” av olika slag finns numera vid flera familjeattraktioner i landet).

Att sluta med tumme kan vara svårare. Tummen har man ju alltid med sig. En del barn som vill sluta men glömmer bort sig vill ha en vante på handen eller ett plåster på tummen när de ska sova. En del skriver brev: ”Hej tomten! Jag har bestämt att jag ska sluta suga på tummen och därför önskar jag mig en extra julklapp” – och så kanske det faktiskt kommer en bok eller något annat som en extra julklapp.

Om barnet är vant att somna med hjälp av nappen eller tummen är det bra om man som förälder räknar med några oroliga nätter när barnet kan behöva extra hjälp med att komma till ro.

Till startsidan: Barns utveckling 0-6 år

Läs mer:

Barns utveckling: Från 3 år

3 år – så kan det vara

4 år – så kan det vara

5 år – så kan det vara

6 år – så kan det vara

Barns utveckling: Från 18 månader

>> Denna text är baserad på delar av Vi Föräldrars stora bok om barn (Bonnier Fakta).


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån – eller 39 kr/mån för tidningsprenumeranter)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren