Prata med barn om svåra saker
Skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom … Vi behöver prata med våra barn om det som är svårt i livet. Det är Vi Föräldrars barnpsykolog Malin Bergström övertygad om.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
När man är liten känner man om något är fel. Om föräldrarna är arga på varandra, till exempel – även om de inte bråkar så att man hör. Eller om en förälder är ledsen eller orolig – även om hen försöker att vara som vanligt.
När man är liten förstår man inte alltid vad det är man känner, eller varför man känner det. Men man upplever ett obehag, som ibland kan växa sig ohanterligt stort.
Ungefär så funkar det, menar barnpsykolog Malin Bergström. Och därför är det viktigt att vi pratar med våra barn när något påverkar oss, tycker hon. Även om pratet känns svårt.
– Det ÄR svårt, säger hon. Det är jättesvårt att prata med sitt barn om något man är väldigt ledsen över. Kanske känner man att man inte kommer att kunna hålla ihop inför barnet. Men jag tror verkligen att det skulle vara till hjälp för barn i alla åldrar om vi blev bättre på att prata med dem om svåra saker.
LÄS OCKSÅ: Vad ska jag säga när han frågar efter sin pappa?
Barn märker att det är något
I våra vuxna liv händer det ibland saker som påverkar oss på djupet. Det är oundvikligt.
Kanske är det problem på jobbet. Kanske har man blivit arbetslös, eller underkänd på en viktig tenta. Kanske är en förälder eller kompis allvarligt sjuk. Kanske har man ångest eller är deprimerad. Kanske överväger man att separera – eller kanske har man redan separerat och är förtvivlad över det, eller har ännu inte förmått sig att berätta för barnet.
– Man kan nog tänka att man skonar barnet genom att inte berätta om sådant. Men vad man egentligen gör då är att lämna barnet ensamt med sina tankar och frågor. För barn märker ju att det är något, även om man inte sätter ord på det, säger Malin Bergström.
Viktigt låta barnet vara med i processen
Hon har mött många småbarnsföräldrar som har undvikit att berätta om svåra saker för sina barn.
– Grunden, att vi bör prata med våra barn, den har nog alla föräldrar. Alla vet och tycker att vi bör prata även om svåra saker – men ändå gör vi det inte alltid. När separationen eller arbetslösheten eller vad det nu kan vara är ett faktum hittar vi tusen skäl till att skjuta upp pratet.
Kanske urskuldar vi oss med att det är bättre att vänta tills allt är löst, kanske tänker vi att vi inte vill förstöra sommarsemestern eller julen …
Särskilt svårt kan det vara när man själv befinner sig i en process och inte riktigt vet hur det ska sluta.
– Men jag tror att det är viktigt att låta barnen vara med i processen, säger Malin Bergström.
LÄS OCKSÅ: Hur mycket uppfattar barn av vuxnas prat?
”Det här är jag jätteledsen för”
Det betyder inte att man måste säga allt.
– Det kan räcka med: ”Det här är jag jätteledsen för, och det är svårt att prata om det. Men jag vill ändå att du ska veta.”
– Om det är problem på jobbet kanske man kan säga: ”Jag har varit lite ledsen på sista tiden, det kanske du har märkt? Det är för att jag har det lite jobbigt på mitt jobb just nu”.
Och om man oroar sig för skilsmässa eller separation kan man hjälpa barnet att förstå och få ord för det som händer utan att gå in på detaljer, menar hon.
– Man kanske till exempel kan säga att ”Jag och mamma har inte haft det så jättebra tillsammans på sista tiden”, och berätta att man ska prata mer med varandra om hur man vill ha det.
Svårt om man själv inte mår psykiskt bra
Mår man psykiskt dåligt kan det vara svårt att prata om det själv. Kanske kan man i så fall be den andre föräldern, eller någon annan som är nära barnet, att hjälpa till att förklara.
Och när man blottas i sin ledsenhet eller oro kan det hända att man får en klapp på kinden, eller en omtänksam kram, från sitt barn.
– Att få ta emot omsorg från sitt barn, även ett litet barn, är något fint. Och att få ge omsorg är något jättefint även för barnet, säger Malin Bergström.
Visa att det är okej att prata
Ibland sägs det att barn kan känna skuld och anklaga sig själva för till exempel en skilsmässa. Malin Bergström tror inte att det är vad man i första hand behöver oroa sig för – men om man ändå gör det bör man inte låta oron hindra en från att berätta, säger hon.
– Om vi vuxna inte pratar om sådant som påverkar oss lär vi våra barn att man ska hålla det som är ledsamt eller tungt för sig själv. Och det vill vi ju inte att barn ska lära sig. Vi vill ju att de ska vända sig till oss om de är ledsna och tyngda.
Barn utvecklas när vi pratar med dem om känslor
Föräldrar kan lita mer på sig själva, tycker hon.
– Vi förlorar inte vår trygga föräldraroll för att vi är öppna inför barnen om vår sårbarhet.
Tvärtom finns det mycket att vinna på öppenhet. Till exempel vet man att barn utvecklas när vi pratar med dem om känslor och känslomässiga tillstånd.
– När vi sätter ord på sådant som händer mellan människor utvecklas barns förmåga att tolka sina känslor och signaler, och att kommunicera det, säger Malin Bergström.
LÄS OCKSÅ: Experten: Sluta prata om vad barn har på sig!
Att prata om de svåra gör oss tryggare för våra barn
Det där obehaget som barn kan känna av att förnimma stämningar och känslotillstånd som de inte förstår, det kan minska när förnimmelsen benämns och förklaras på en nivå som passar barnet. Det i sin tur minskar risken för att obehaget ska växa till en större, läskigare och ännu mer obegriplig knut i bröstet. Och det gör oss, som föräldrar, tryggare för våra barn.
– Vi skulle kunna våga vara människor mycket mer inför våra barn, säger Malin Bergström.
Tänk om vi säger FÖR mycket?
Men om vi till exempel är oroliga för att mormor har cancer och vi inte vet hur det ska gå – tänk om vi säger för mycket till barnet, om vi berättar? Tänk om barnet blir onödigt skrämt?
Detta är förmodligen kärnan i varför vi ibland inte säger något, eller väntar för länge med att berätta, tror Malin Bergström.
– Vi vågar inte vila i att vi vet vad som är lagom mycket att säga, och vi tror inte att det går att reparera om vi säger ”för mycket”.
Men vi vet, oftast, vad som är lagom att säga. Och om det skulle landa fel går det alltid att reparera, menar hon.
Inte farligt att bli rädd
Efter alla katastrofer, som till exempel terrordåd, får barn- och ungdomspsykiatrin alltid en massa nyanmälningar av barn som har blivit rädda.
– Men det är inte farligt att bli rädd. Det farliga är om barnen behöver hålla rädslan inom sig. Till exempel om barnet känner att alla vuxna är ledsna men ingen förklarar varför. Eller om föräldrarna plötsligt är borta hela tiden på ett nytt sätt – kanske hos mormor på sjukhuset. Eller om de vuxna viskar och tystnar när barnet kommer in i rummet. Då får barnet leva ensamt med sina fantasier om vad det handlar om.
Att få prata om sin oro gör det lättare för barnet
Om barnet istället får ställa sina frågor, prata om sin oro, krypa upp i någons famn och kanske börja sova hos föräldrarna igen kan allt bli så mycket lättare – även om man som förälder kan bli orolig över att barnet verkar vara så omskakat.
– Men det var barnet innan också, fast på egen hand, säger Malin Bergström.
Och genom att aktivt vara förälder – prata, svara, lyssna och krama – kan man reparera om man har råkat säga ”för mycket”, menar hon. För då är det lättare att fånga upp signaler på hur barnet mår, korrigera det som har landat fel, lugna det rädda och trösta det ledsna.
Här hittar du fler artiklar om:
• Att prata med barn
• Att vara förälder
• Barns utveckling
