Vad ska jag säga när han frågar om sin pappa?
Bebisen kom till efter en kväll på krogen, pappan vet ingenting. "Hur ska jag berätta när mitt barn frågar om sin pappa?" undrar mamman. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Fråga: Vad händer när han frågar efter sin pappa?
Jag har en son på 4 månader. Jag träffade hans pappa mot slutet av en sen kväll på krogen och efter det sågs vi aldrig igen. Jag har inga kontaktuppgifter till honom, så jag har inte ens kunnat berätta för honom att han har en son.
Nu oroar jag mig för den dag då min son kommer hem från förskolan och säger "Alla andra barnen har pappor. Var är min pappa?".
Hur pratar man på bästa sätt med ett barn om att pappan inte ens vet att barnet finns?
Ensam mamma
Barnpsykolog Malin Bergström: Det kan bli som en saga
Så fint att du redan tänker på det här! Att du, redan från början, hittar ett sätt att berätta för din son kommer att underlätta för honom att acceptera att han inte har sin pappa i sitt liv.
När han är liten blir det kanske som en saga du berättar om hur han kom till: ”En kväll träffade jag någon … Han såg ut si och så och vi tyckte om varandra och då blev du till. Vi träffades aldrig mer, men jag blev så glad för att du skulle komma”.
Barn kommer till och får lyckliga liv i alla slags familjer. Men från både erfarenhet och forskning vet vi att det är vi som föräldrar som behöver hjälpa dem att bli bekväma med och uppskatta sin familj. Att du pratar med din son om detta, redan innan han själv ställer några frågor, är mycket betydelsefullt.
Familjehemligheter, sådant man inte får fråga eller prata om på grund av outtalade tabun eller för att det gör ens förälder upprörd, är ett av de stora temana i litteraturen, just för att det outsagda, hemliga, är lika påtagligt som det vi benämner och för att det därför kan påverka oss genom livet.
Att du blir bekväm med den historia du ska berätta om hur din son kom till och varför hans pappa inte vet om honom är en förutsättning för avspända samtal, för din son kommer att lyssna lika mycket på det du förmedlar känslomässigt som på det du faktiskt säger.
Om du vänjer dig vid att prata om det hjälper det dig att förmedla berättelsen på ett okomplicerat sätt till någon som är liten och som, längre fram, kan komma att ställa en massa frågor och, kanske tillsammans med dig, fantisera kring sin pappa. Därför vill jag be dig att fundera på om du känner dig bekväm med den erfarenhet du har kring detta eller om det finns saker du känner att du borde gjort annorlunda, eller sådant du borde gjort men har avstått ifrån.
När livet är komplicerat kan man behöva veva runt saker i huvudet många varv innan man landar i sina erfarenheter. Jag tänker, precis som du, särskilt på att du aldrig kunde berätta för hans pappa att du var med barn. Försökte du nå honom men upptäckte att det var omöjligt? Avstod du från att försöka, eller försökte du bara lite grann? Om det var så är det bra om du kan formulera dina skäl för dig själv, med allt det krångliga och komplexa som hör vuxenlivet till, som en förutsättning för att du sedan ska kunna prata om det på ett enkelt barnanpassat sätt med din son.
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
