Mitt barn gråter när jag lämnar henne på förskolan och jag har separationsångest och känner skuld över att lämna mitt barn. Vad ska jag göra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Jag har nyligen börjat arbeta efter 14 månader hemma med min dotter. Ungefär samtidigt började vi skola in henne i förskolan. Det var väldigt svårt för mig. Jag grät betydligt mer än vad hon gjorde (när hon inte såg).

Att lämna henne på morgonen och att se och höra henne gråta medan jag går därifrån känns som om tusen knivar skär i hjärtat. Jag gråter varje gång.

Det har varit en väldigt svår process, och jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor av skuld. Jag känner skuld för att hon blir ledsen, för att jag är tvungen att gå och för att jag vill börja jobba men samtidigt vill att hon ska vara hemma med mig.

Min man arbetar skift. Vi har kommit överens om att vår dotter ska få vara hemma en dag i veckan när han är ledig. Det känns tryggt – men borde hon vara i förskolan varje dag för att få in rutiner? Spelar det ens någon roll, med tanke på att hon ändå är så liten? Kan man hjälpa henne att bearbeta känslorna för att underlätta lämningarna?

Jag känner också att jag behöver hjälp att bearbeta mina känslor och min separationsångest. Jag förstår att det går över någon gång, men jag hatar att känna som jag gör och att se henne ledsen.

Jag försöker trösta mig med att det verkar gå över fort. Hon verkar ha etablerat en relation till en av förskollärarna, hon äter och sover bra på förskolan och är alltid en solstråle när hennes pappa kommer och hämtar henne. Synd bara att jag inte får ta del av det roliga …

Ledsen Kära Ledsen!

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Kära ledsen! Vi vet, från lågstadiet ungefär, hur den romantiska kärleken känns. Hela vår kultur handlar om hur starkt den kan drabba oss. Men kärleken till barn? Kanske finns den beskriven i någon enstaka klassiker i bibliotekshyllan, märkt ”kvinnolitteratur”. Och vi psykologer underlättar inte precis med våra pretentiösa ord om anknytning och individuationsfaser som ingen människa begriper.

Jag tror att det du skriver om stavas k-ä-r-l-e-k. Ditt brev påminner mig om att kärleken till ens barn inte har något sött över sig utan är drabbande och oerhörd. Det är en kärlek som tillåter en annan människa att dela vårt blodomlopp och vår hud, en människa som vi sätter före oss själva i alla lägen. Och det är en kärlek med sorg och saknad i släptåg: Knivarna i bröstet och avgrunden när man måste skiljas, ilskan över att livet ska komma med krav och begränsningar när man älskar och vill vara fri.

Sådana bråddjup står vi inför de här regniga oktobermorgnarna i hallen på föris – så tror fan att det smärtar. Men det enda som verkligen vore sorgligt är om man med lätt hjärta lämnade sitt barn efter en föräldraledighet. Utan att känna något. Att kärleken har baksidor, som sorg och saknad, kan vi leva med.

Din dotter har en älskande mamma i ryggen. Hon kommer att klara sig bra. ”Till den som har ska varda givet” – livet är ju så orättvist. Men när man som liten 1-åring kommer till förskolan från en älskande famn, laddad med tillit och trygghet, är det lätt att möta personalen med sådana förväntningar och locka fram det fina och varma ur dem man möter.

Att vi inte matas med berättelser om kärleken till barn tror jag bidrar till en del vanföreställningar. För det är egentligen inte klokt att vi psykologer, förskollärare och andra barnexperter säger att man inte får lägga sten på börda och visa barn att man är ledsen när man ska skiljas.

Jag menar förstås inte att man ska ta över showen och visa sig otröstlig. Men nästan det enda små barn är riktigt bra på är att tolka känslolivet hos sina närmaste. Så jag tror att vi alla skulle må betydligt bättre om vi sa som det är: Det gör sjukt ont att skiljas. Men nu gör vi det ändå för att förskolan är kul för barn. Och jobbet är kul för mig. Så känns det inte nu i stunden, men jag som är stor vet det, och det är därför jag har bestämt så här. Ibland kan vi göra det vi känner för. Men en massa gånger i livet måste vi göra saker fast vi inte vill eller är ledsna. Då gråter vi. Sedan blir vi glada igen. Och under tiden får vi vara med om sådant vi annars hade missat.

Sedan är det en annan femma att också vi vuxna förstås ångrar oss i stunden, när sorgen och smärtan drabbar oss. Barns känslor har ju den förmågan – de smittar oss rakt i solar plexus och stänger ner vår tänkande hjärna. Och då kommer skulden och tvivlen och vi ältar allt tio varv till: Är det verkligen värt det? Borde vi tänka om?

Det kan tyckas onödigt. Men jag tycker att det är bra. För det skyddar oss från att fatta ogenomtänkta beslut. Från att slarva med det som är viktigast i livet. Det gör att vi i efterhand kan tänka tillbaka och säga att ”det var svårt, men efter moget övervägande kände jag ändå att det var rätt”.

Det är det jag brukar kalla för lyhört föräldraskap. Istället för att följa ett schema kring vad som är lämpligt i olika åldrar känner vi efter. Vi prövar något som verkar vettigt, känner efter om det är för svårt eller om det trots allt kan funka, och beslutar oss utifrån det.

Svaret för er del finns i ditt brev, som jag läser det. Lillflickan tyr sig till någon i personalen, äter, sover och strålar när pappa hämtar. För henne funkar det här bra.

Själv har du varit stor och duktig under inskolningen och är fortfarande en våt trasa inuti. De känslorna måste få läka innan du kan se något positivt i er nya tillvaro. Men eftersom din flicka mår bra kommer du att göra det. Och vips händer något kul på jobbet, din dotter får en liten kompis – och så är ni i nästa fas. Som också kommer att göra ont. Men som, precis som den här, kommer att bada i kärlek.

Angående att vara hemma med pappa en dag i veckan låter det bara härligt och kommer inte hindra henne från att komma in i rutinerna på föris.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Varför är det så jobbigt för mig att lämna mitt barn på förskolan?
NÄSTA Hur mycket ska vår bebis gråta innan vi tar upp honom?