”Hur påverkas en bebis om föräldrarna bråkar?”

Bråk under bebisens första levnadsveckor

Jag har läst att bebisar påverkas värre än större barn av att föräldrar bråkar. Jag undrar vad det beror på och om detta gäller under bebisens första levnadsveckor, när många bråkar väldigt mycket.

Hur påverkas en bebis som är mellan 0 och 8 veckor av att föräldrarna ofta har högljudda, otrevliga bråk? Både i stunden, här och nu som bebis, och i framtiden?

Malin

Barnpsykolog Malin Bergström: Ja, bebisar påverkas av föräldrars bråk

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

”Hej Malin! Det är en balansgång att svara på din fråga. För ja, bebisar påverkas av föräldrars bråk. Redan när de ligger i magen, faktiskt. Samtidigt bråkar vi ju alla, och barn är anpassade för att leva i mänskliga relationer med bråk, skratt, kärlek, osämja och hela faderullan. Så innan du och alla andra läsare får panik över hur ni förstört era barn vill jag betona att det är självklart och naturligt att bråka ibland. Det är okej för barn, så länge grunden är att man som föräldrar är sams, backar varandra, är kärleksfulla och visar ömsesidig respekt.

För att avgöra hur barnet påverkas av bråken behöver man alltså fundera över hela dess situation: Hur mycket positiva känslor finns det? Badar barnet i kärlek och uppmärksamhet? Har barnet föräldrar som orkar se och lära känna det, eller äter bråken upp all deras lust och energi? Finns det stunder då ni föräldrar är sams och kan dela glädjen över barnet? Hur långa är de stunderna i så fall jämfört med bråken?

En annan dimension är om man är två jämlikar som grälar, eller om relationen är ojämn och en förälder förtrycker den andra. Det senare har förstås större konsekvenser eftersom det kan leda till att båda föräldrarna upplevs som skrämmande för barnet. Både den som förtrycker men också den som inte förmår skydda sig själv. Det allra mest grundläggande som små bebisar behöver få av oss är ju just en känsla av trygghet. Och om jag som förälder själv är skrämd och förtryckt är det inte möjligt att erbjuda den tryggheten.

Att tänka på stämningen i familjen är, enligt mig, lika viktigt som att fundera över sitt eget föräldraskap – eftersom familjen utgör barnets miljö. Att jag är en lyhörd mamma är förstås bra, men om jag parallellt med det ständigt klankar på min medförälder eller blir förtryckt av denna spelar den där lyhördheten mindre roll i den större bilden.

Sinnebilden att det är gapiga och skrikiga föräldrar som smäller i dörrar som är jobbigast för barn, stämmer heller inte helt. Det är en av de saker som förpestar barns tillvaro, men inte den enda. Det jag brukar kalla för permafrost, det vill säga att man går runt och surar och inte har något positivt utbyte av varandra, påverkar också negativt, liksom att "spara" bråk tills barnen sover (och det ska jag återkomma till). Men det som verkligen påverkar barn negativt är långvariga konflikter.

Med detta sagt kan ”långvariga” konflikter ur ett litet barns perspektiv vara hyfsat korta. Tillväxten av barnets hjärna är extrem under de första åren. Den växer till exempel mer under barnets första år än under de nästkommande elva. Och den tillväxten påverkas inte av barnets erfarenheter och miljö utan skapas av dem. Om barnet under sitt första år alltså ständigt är utsatt för bråk och sura miner kommer det att spela roll för barnets förmåga att reglera stress och känslor. Inte bara här och nu utan också framöver, eftersom den hjärna barnet ska leva med byggs just nu. I ett vuxenliv kan alltså ett år kännas ganska kort, medan det för ett litet barn är hela dess liv.

Att små barn påverkas av våra bråk beror också på att deras värld är så begränsad. Föräldrarna utgör en väldigt stor del av den och barnen är helt utelämnade till vår omsorg. De kan som bekant inte lugna sig själva utan behöver bli lugnade av oss. Om man själv är upprörd eller upptagen i ett gräl innebär det att barnet inte får den hjälpen av oss.

Att små barn inte kan skilja på ilska som är riktad mot dem själva eller mot någon annan bidrar också till att göra konflikterna skrämmande. Eftersom små barn inte har någon annan att ty sig till blir det extra komplicerat om den man ska få tröst av samtidigt är den som skrämmer en. När vi psykologer pratar om barn med desorganiserade anknytningsrelationer tar vi ofta just detta som exempel. (Desorganiserad anknytning innebär att barnet inte har lärt sig någon strategi för att lugna sig och söka trygghet, tröst och beskydd. Vi vet från många studier att det kan få konsekvenser för barnets utveckling och hälsa på både lång och kort sikt.)

Tidigare har man tänkt att små bebisar är rätt omedvetna om det som händer omkring dem. Idag vet vi bättre. Även om små barn inte kan tänka särskilt logiskt är de bra på att läsa av känslor och stämningar, framför allt hos sina föräldrar. Att kunna det har ett högt överlevnadsvärde eftersom känslor är viktiga signaler för oss människor. När något gör oss glada eller intresserade är de känslorna signaler om att det här ska vi försöka få mer av. Gör något oss i stället rädda, ledsna eller skamsna fattar vi att det är sådant vi ska undvika. Ilska är en annan viktig signal, eftersom den visar var gränsen går och hjälper oss slå vakt om våra behov. De här grundläggande känslorna kan alltså redan små barn känna igen och uttrycka. Och bråk och arga röster gör dem rädda.

De flesta föräldrar känner till det här och anstränger sig för att vara lugna när barnen är med. Men en amerikansk studie visade för några år sedan att bebisar reagerar på arga röster även när de sover. Forskarna registrerade hjärnaktiviteten hos 6–12 månaders barn, och trots att barnen var så små fann de att barn som var vana vid föräldrabråk reagerade starkast på ilskan. De områden i hjärnan som reglerar stress och känslor aktiverades nämligen starkare hos de barnen än hos dem som inte var lika vana vid arga röster och bråk. Det såg alltså ut som att barnen redan hade präglats av bråken och var extra känsliga för dem. I en uppföljande studie fann forskarna att kopplingarna mellan hjärncellerna var annorlunda strukturerade hos barnen till de föräldrar som bråkade mest.

De här studierna var små och behöver upprepas, men de bekräftar det man tidigare sett i studier på råttor, nämligen att barns hjärnor faktiskt påverkas av hur vi beter oss som föräldrar. Och att sådant som skrämmer barn ristas in i dem och kan bli sår som de måste hantera genom livet.

Så vad gör man då om man bråkar mycket med sin medförälder? Ett konstruktivt och barnvänligt sätt är att använda sig av den service med familje- och parrådgivning som vi har byggt ut i Sverige. Kommunerna är skyldiga att erbjuda sådan till subventionerad kostnad, och med korta väntetider. Jag vill verkligen uppmuntra alla som tycker att relationerna gnisslar att använda den möjligheten. Både för er egen skull och för barnens skull.

Vet man med sig att man har lite hett temperament är det också viktigt att få till en balans i familjen. Fem gånger mer kärlek gäller för familjelivet likväl som i ens eget föräldraskap. Att bli sams, att prata med barn om bråken (inte med en nyfödd förstås men sedan): ”Nu var jag och mamma riktigt arga på varann, usch vad jobbigt det var. Förlåt så mycket, tur att vi blev sams” är viktiga ord att säga – och förresten kan man lika gärna börja prata så med en nyfödd. Att bråken blir tysta hemligheter späder nämligen på deras giftighet.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

LÄS MER: "Har sonen tagit skada av min destruktiva relation?”