Är det fel att ge napp och ha bebisen i bärsele?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Jag ger min bebis napp – har jag förstört henne?

För två månader sedan fick jag en dotter. Sedan dess har jag känt en stor oro, och jag har extremt prestationsångest inför att vara en god förälder (den bästa förälder som det går att vara).

Jag lider av GAD (generaliserat ångestsyndrom). När jag efter hormonstimulering blev gravid bestämde jag mig för att göra allt rätt, att det inte ska finnas utrymme för misstag.

Nu är jag rädd att jag har förstört min älskade dotter genom att, av misstag, ha missat hennes behov.

Jag försöker dagligen att aktivera henne med leksaker, att prata och sjunga för henne, bära henne i sele, promenera med henne i vagnen, låta henne sitta i en babysitter – men ibland skriker hon och blir hysterisk ändå. Då blir jag stressad, känner mig otillräcklig och får ångest. Efter att ha kontrollerat om hon är hungrig eller behöver byta blöja tar jag på mig bärselen och ger henne tröstnapp. Ibland måste jag sitta och hoppa på en pilatesboll med henne i sele, och ge henne napp mellan varven, i 30 minuter innan hon blir lugn.

Nu kom jag över en artikel om att napp kan göra så att bebisen inte får sina behov tillfredsställda, och att bebisen i framtiden kommer känna att hens känslor inte är bekräftade.

Är det fel av mig att ge henne napp och ha henne i bärsele tills hon somnar eller blir lugn? Efter att jag har prövat allt?

Jag känner mig så otillräcklig.

orolig mamma 

Barnpsykolog Malin Bergström: Perfekta föräldrar är livsfarliga för barn

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

”Hej oroliga mamma! Ditt brev skär i hjärtat på mig. Du kämpar och gör allting så fint med din lilla dotter. Men samtidigt spökar ångesten så att du varken är stolt över ditt föräldraskap eller njuter av tillvaron med din lilla skatt. Så här ska du inte ha det.

Att lida av generaliserad oro, eller GAD, innebär att man oroar sig, har förhöjd beredskap i sitt nervsystem och fastnar i att älta saker om och om igen. Vi vet att den första tiden som förälder kan bli extra svår om man lider av ångest. Nyblivna föräldrar blir ju extra oroliga och får nervsystem som sprakar av beskyddarinstinkter. Det innebär förstås en extra påfrestning om man lider av en ångestproblematik. Då är det svårt att skilja ut vad som är ångest och vad som i själva verket är gynnsam oro och beskyddarinstinkt. Det är helt enkelt vanligt att hjärnan tolkar allting som ångest.

Eftersom ångestsyndrom är några av våra vanligaste folksjukdomar önskar jag att alla pappor och mammor som lider av dem ska få kunskap om det här redan under graviditeten. Så att man kan förbereda sig, få stöd och bädda mjukt omkring sig den första tiden.

För dig kom det här som en otrevlig överraskning och därför ber jag dig nu att vara extra modig. Du har redan berättat för mig och nu vill jag att du också berättar för någon annan. Jag tror att det bästa för dig vore att ha någon som ger dig stöd i vardagen.

Hur känner du inför din bvc-sjuksköterska? Är hon varm och snäll? Eftersom er dotter är 2 månader kommer ni strax att ha ett samtal om hur du mår, med utgångspunkt i ett formulär med tio frågor. Kanske är det ett bra tillfälle att berätta för henne om oron du släpar på. Om ni redan har haft det samtalet ber jag dig att boka en ny tid för att prata med henne. Att få träffa henne varje vecka, dela din oro och ställa dina frågor skulle kunna betyda mycket.

Du kan också vända dig till en psykolog eller kurator via bvc eller din vårdcentral. Men det är viktigt att även din bvc-sjuksköterska finns där för dig. Känner du inte förtroende för sjuksköterskan på bvc föreslår jag därför att du byter.

Att berätta för någon om sin oro, ångest, nedstämdhet eller psykiska ohälsa som förälder innebär inte att ens barn tas ifrån en eller att man betraktas som en sämre förälder. Tvärtom, vi som jobbar inom vården uppfattar det som modigt och ser det som ett tecken på att man är en bra förälder som bryr sig om sitt barn.

För att stärka dig i att våga vill jag säga något som jag vet är svårt för dig att höra. Jag gör det eftersom det är sant och viktigt för din flicka. Hur du mår, inuti, är viktigt också för henne. Hon håller redan på att utveckla sin förmåga att läsa av och tolka er som står henne närmast. Så också för hennes skull är det viktigt att du får stöd så att du kan njuta av tillvaron med henne och känna stolthet över ditt fina föräldraskap.

Till din tröst vill jag också ge dig några fakta om det tidiga föräldraskapet. Under barnets första år menar forskarna att vi missförstår hälften av barnets kommunikation – när vi funkar som bäst. Det tänker man är bra, eftersom det vässar barnets förmåga att kommunicera. Den förmågan utvecklas ju i raketfart under de första åren och att behöva försöka igen och igen är en bra sporre i den utvecklingen.

Ett annat faktum är att det är positivt att vi får ångest och känner oss otillräckliga när våra bebisar skriker. Det betyder nämligen att vi smittas av våra bebisars känslor och därmed inte kan ignorera dem. Det är visserligen krångligt, eftersom det är svårare att trösta någon när man själv är upprörd. Men evolutionen har ändå valt det som vår väg eftersom det säkerställer att vi verkligen lyssnar på och tar hand om våra barn.

Avslutningsvis vill jag att du ska veta att perfekta föräldrar är livsfarliga för barn. Barn behöver människor. Av kött och blod, med oro, glädje, kärlek och tusen fel och brister. Sådana är de nämligen själva. Och de kan bara bli fungerande människor om vi står ut med att göra fel, backa, rätta till, reparera och försöka igen. Det är så de själva lär sig och det är där vi är så viktiga förebilder för dem.

Så, med din oro och med alla dina styrkor, är du den bästa mamman i världen för din dotter, precis som du är – men också med stöd av andra. Det behöver vi alla som är föräldrar.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.