2-åring hemma, mamma på sjukhus
Hon är gravid med sitt andra barn, har drabbats av graviditetskomplikationer och måste vara inlagd på sjukhus. Hur kommer den 2-åriga sonen klara det? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Hur hjälper vi vårt barn att klara sig utan sin mamma?
Jag är gravid med mitt andra barn och har tyvärr drabbats av graviditetskomplikationer. På grund av dem har jag behövt, och kommer troligen behöva, vara inlagd på sjukhus under längre perioder – och därmed inte träffa min 2-åring.
Hemma finns pappan och de har en jättefin och trygg relation. Hittills har jag legat inne i två omgångar på två veckor och vi har setts ungefär en gång i veckan.
Sjukhusvistelsen kan bli utdragen, upp till fyra månader i värsta fall. Innan detta hände har vi som mest varit ifrån varandra ett dygn eller två.
Det är jag som har varit föräldraledig mest (i 16 månader) och han går nu på förskola där han trivs jättebra. Med tanke på covid-19 är det osäkert om vi kommer att kunna ses alls framöver, men med lite tur kanske max en gång i veckan.
Hur ger vi vår 2-åring förutsättningar att hantera dessa långa perioder utan sin mamma på bästa sätt? Hur pratar vi med honom, och hur kan vi göra separationen så smärtfri som möjligt?
Ida
Viktigast är att bekräfta er sons känslor
Barnpsykolog Malin Bergström: Aj, vilken jobbig situation! Jag skickar mina varmaste tankar till dig.
Det är förstås gott för dig att i sjukhussängen veta att din lille son har en trygg vardag med förskola och pappa. Samtidigt kan alla med ett hjärta räkna ut hur det skär i dig att vara borta från honom.
Eftersom ni inte vet om du kommer att vara inlagd någon vecka eller fyra månader är det fint att tänka på hur ni kan stötta er lille son både i det korta och längre perspektivet. Här och nu är det förstås fint att hålla kontakten via videosamtal, om din hälsa tillåter det. Passa på när din son inte är trött och sårbar, för att undvika att utlösa akut mammalängtan men ändå kunna umgås.
Viktigast av allt är, som jag ser det, att bekräfta er sons känslor när han längtar och blir arg och frustrerad över att du är borta. Man kan lätt vilja avleda och prata bort barns känslor, särskilt när de är frekventa, intensiva och hakar i ens egna. Men att han får dela dem är viktigt och gör stor skillnad för honom, också i det längre perspektivet.
Självklart vill man trösta en liten som är ledsen. Men kan man göra det genom att kramas och säga ”Jag vet, älskling, det gör så ont att längta”, snarare än genom att avleda eller pigga upp. Det är till stor hjälp för ett barn. Var också ärliga med hur ni själva känner, utan att ta över förstås. Ibland tycker jag att vi är lite för rädda för att belasta barn, så rädda att det kan göra oss slutna och känsloblanka inför dem. Men i en så här jobbig situation är det rimligt att ni är ledsna tillsammans.
Att förstå varför du är på sjukhus är inte så lätt för ett så här litet barn. Men försök ändå förklara så gott det går. Var också ärliga med sådant ni inte vet. Tveka inte att säga att det här beror på att du är gravid, att mammor kan bli sjuka när de har en liten bebis i magen och att de då behöver vara på sjukhus för att de och bebisen ska bli friska. Krångla inte till det genom att tänka att det kan leda till svartsjuka eller ilska mot lillasyskonet utan försök förklara på er lilla sons nivå.
Det kan också vara fint att skriva brev, eller som en dagbok, till din lilla son under den här tiden. Kanske gör det inte så stor skillnad idag. Men att sådana texter (eller teckningar/sagor) finns hjälper honom och er att läka på sikt. Att den här perioden blir en del av er familjs historia som ni kan prata om är viktigt eftersom det hjälper er son att senare integrera och förstå vad han upplevt.
Nu när jag riktigt kommer igång så kom jag på att du kanske dagligen kunde rita en liten saga som hans pappa kan läsa som godnattsaga. Då vet han vad du har gjort under dagen (legat i en säng …) och kanske påminns han om sådant som du brukar berätta eller prata om. Är du för sjuk för det räcker det förstås fint att ni pratar i efterhand.
Att ni, och ibland bara hans pappa, kontinuerligt pratar med honom om vad ni just nu går igenom är bra, oavsett hur er son reagerar. Detsamma gäller ”familjehistorien”, det vill säga att ni pratar om detta även sedan du blivit frisk. Vad gäller videosamtal och prat om känslor behöver ni däremot utgå från er sons reaktioner. Vissa barn i den här åldern är så upptagna av sin lilla här-och-nu-tillvaro att de reagerar förvånansvärt lite även på en sådan här omställning. Det betyder inte att de inte ”vågar” uttrycka sina känslor utan kan helt enkelt handla om att de ändå är tillräckligt trygga i sin vardag. I så fall behöver man förstås inte krafsa upp sår som inte finns där. Då räcker det med en bild på dig bredvid sängen som han säger god natt till, eller kanske med dina sagor, om du gör sådana. Ni får helt enkelt vara lyhörda för vad som passar honom.
Förskolepersonalen kan också bidra med sin bild av hur påverkad han verkar, och hjälpa honom genom extra uppmärksamhet och värme.
Sedan undrar jag hur din man mår? Kanske skulle han må bra av avlastning i vardagen, eller lite umgänge för att förströ tankarna? Behöver han stöd finns sjuksköterskan på bvc tillgänglig, och även psykolog knuten dit.
Ta hand om dig, Ida. Jag ska tänka på er!
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
