Flaskmatning – därför är det så laddat

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Flaskmatande föräldrar säger ibland att de blir dåligt ­bemötta av vårdpersonal. Att de får taskiga kommentarer från omgivningen.

Vårdpersonal säger ibland att föräldrar inte vågar berätta att de flaskmatar, och att de därmed inte får den hjälp de behöver.

Varför är det så här?

Amning fördel även i Sverige – men inte för alla

Vi har pratat med personer från yrkesgrupper som möter nyblivna föräldrar – en barnmorska, en barnsjuksköterska och en psykolog – samt en nutritionist (specialist i näringslära) på Livsmedelsverket.

Men först en liten bakgrund:

Det finns fördelar med att amma även i länder som Sverige, med få infektioner och hög levnadsstandard, skriver Livsmedelsverket i sin handledning till barnhälsovården. Därför ska vårdpersonal stötta och främja amning. Men vårdpersonalen ska anpassa råden till den familj de möter. Om amningen inte ­funkar kanske flaskmatning är det bästa för just den familjen. Och en del mammor vill inte amma.

Alltså: Amning är bäst generellt sett, men flaskmatning är också bra – och bäst för en del.

Ändå väcker flaskmatning starka ­reaktioner – och därmed skuldkänslor hos föräldrar som flaskmatar.

"Man kan nog uppfattas som amningshuligan"

Ingela Wiklund är ordförande i Svenska barnmorskeförbundet. Hon tror att laddningen kring flaskmatning delvis har historiska skäl. För 30 år sedan upprördes barnmorskor av den aggressiva marknads­för­ingen av modersmjölksersättning i fattiga länder. Mammorna lockades att ge sina barn ersättning istället för att amma, men på grund av fattigdom spädde de ersättningen med för mycket vatten. Dessutom var det brist på rent vatten. Många barn blev sjuka, en del till och med dog.

Under samma period ammade jämförelsevis få mammor i Sverige. Några år senare steg amningssiffrorna i och med Unicef- och WHO-kampanjen Baby Friendly Hospitals Initiative (som på svenska fick namnet Amningsvänligt sjukhus) och en ökad kunskap om ­amning bland både barnmorskor och föräldrar.

Nu minskar amningen igen.

– När man som barnmorska promotar amning är man ofta engagerad och entusiastisk. Och då kan man nog uppfattas som amningshuligan, säger Ingela Wiklund.

Som engagerad barnmorska behöver man vara känslig för hur ens budskap tas emot, tror hon.

– De som fick barn på 1970-, 80- och 90-talen lärde sina barn att tänka själva, att ha ett kritiskt förhållningssätt. De barnen är de mammor och pappor vi möter nu. Jag tror att vi barnmorskor måste fundera på hur vi egentligen uppfattas av dem.

Barnhälsovården ska anpassa råden om amning till varje enskild familj – och ibland är det bäst att inte amma. Foto: Shutterstock

”Provocerad av dem som från början valt att flaska”

Barnsjuksköterskan ­Ann­charlotte Lindfors är vårdutvecklare vid barnhälsovårdsenheten på Södersjukhuset i Stockholm. Det innebär bland annat att hon utbildar och handleder bvc-sjuk­sköterskor i delar av Stockholm.

Anncharlotte Lindfors tror att personliga erfarenheter av amning påverkar både vårdpersonal och andra.

– De flesta av oss har barn som vi har ammat eller försökt amma. Vi har en erfarenhet som är antingen positiv eller negativ och som gör det svårt att förhålla sig till amning och flaskmatning enbart kunskapsmässigt.

– Men jag kan inte riktigt begripa ­varför det är så fruktansvärt laddat. Det jag kan säga är att jag blir provocerad av föräldrar som redan från början har valt att ge flaska, som inte ens försöker amma.

Varför?

– Bra fråga. Att välja flaska kan ju ha orsaker som jag tycker är acceptabla – att kvinnan tar läkemedel som gör att det är olämpligt att amma, till exempel. Men om hon bara verkligen inte vill, då tycker jag att det är att prioritera sig själv före barnet.

– Vi behöver hela tiden fråga varför. Vi kan säga: ”Visst, beslutet är ditt – men varför vill du ge flaska? Varför är det svårt? Och hur skulle det vara för dig om den svårigheten inte fanns?”

Är det en inbyggd konflikt i att å ena sidan acceptera förälderns beslut, å andra sidan alltid fråga varför och undra om amningen kanske ändå kan fortsätta?

– Nej, någon konflikt är det verkligen inte. Det är en komplexitet, men sådant ingår i vårt jobb att hantera. Det är en del i vår professionalitet att ha det med oss hela tiden: Bröstmjölk är bra, men ­kvinnan bestämmer själv.

"Alla har synpunkter på vad kvinnor gör"

Eva Lyberg är psykolog och arbetar med småbarnsföräldrar inom Bup, barn- och ungdomspsykiatrin. Hon tror att vår syn på amning kontra flask­matning har kopplingar till hur vi ser på kvinnokroppen.

– Alla har synpunkter på vad kvinnor gör och inte gör med sina kroppar. I alla möjliga sammanhang är det så, och här också: Har en kvinna rätt att bestämma om hon ska amma sitt barn eller inte? En del tycker ”Ja, absolut!”, andra tycker ”Nej, det måste vara barnets bästa som styr. Amning är bäst. Om kvinnan inte vill amma ska hon göra det ändå, för ­barnets skull”.

– Vi lever i ett samhälle där vi kan välja. Vi behöver inte göra det som är av naturen givet. Vi kan flaskmata istället för att amma, vi kan föda med kejsarsnitt istället för vaginalt. Men på föräldranivå handlar det om vad man upplever är bäst för sitt barn, tror hon.

– Om andra gör på ett annat sätt än man själv är det lätt att bli provocerad. Om man har flaskmatat är man kanske väldigt mån om att framhålla det som ett gott alternativ. Då vill man nog känna att det bästa är att flaskmata – och tvärtom.

Mycket handlar också om förväntningar.

– Om man som blivande förälder tänker sig att barnet ska ammas och sedan inte lyckas med det blir man nog, i både egna och andras ögon, en lite sämre förälder. Och då kanske man skäms för flaskmatningen.

Som blivande och nybliven förälder behöver man därför stöd från början, tror hon.

– Man behöver få veta att det finns olika sätt att ge barn mat – men det är förstås svårt för vården att säga att båda sätten är lika bra.

Så länge amning är normen kommer flaskmatning att väcka reaktioner, tror Eva Lyberg.

"I vissa lägen är det bäst att inte amma"

Åsa Brugård Konde, nutritionist på Livsmedelsverket, är en av dem som har arbetat fram ­myndighetens råd om mat för spädbarn.

– Vi har insett att det här med amning och flaskmatning är oerhört känsligt. Det var jättesvårt att veta hur vi skulle skriva om det i våra råd; vi vägde alla ord på guldvåg. Men eftersom vi visste att de flesta kvinnor vill amma tog vi beslutet att inte trumma in alla fördelar med amningen – något som vi hade behövt göra mer om det vore ett mer lättvindigt val att låta bli att amma.

– Samtidigt kunde vi inte påstå att det inte spelar någon roll om man ammar eller inte. Det vore att luras. Men de studier som visar på till exempel fler diarréer och öron­inflammationer och, på längre sikt, mer övervikt och ­diabetes bland barn som flaskmatas är gjorda på stora grupper av barn. Det betyder att man inte kan dra några slutsatser på individnivå. Man kan inte säga att ett enskilt barn som inte ammas blir sjukare än ett barn som ammas.

Livsmedelsverkets råd är allmänna, poängterar Åsa Brugård Konde. Det är barnhälsovårdens uppdrag att anpassa dem till varje enskild familj.

– Och barnhälsovården måste ­lyssna in varje familjs situation. I vissa lägen är det bäst att inte amma – om kvinnan är sjuk, till exempel, eller om hon tar någon medicin som gör det olämpligt att amma. Eller om det inte alls funkar att amma. Om amningen inte funkar kan man i många fall få hjälp, men ibland behöver man ­faktiskt få rådet att gå över till ­ersättning istället.

– Det jag tycker är väldigt olyckligt är när det blir prestation för mamman och allt ansvar läggs på henne. Vården måste se till att ge det stöd som alla behöver och har rätt till.

Artikeln publicerades i september 2015.

Läs också: "Min framgång som förälder mättes i kilogram"