Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Min framgång som förälder mättes i kilogram

Chefredaktör Sara Tuncel frågar sig: Har vi inte lämnat bilden av den goda ammande modern? 

Sara Tuncel är chefredaktör för Vi Föräldrar och mamma till Eskil, 15, Elsie, 12, och Julie, 9.
Sara Tuncel är chefredaktör för Vi Föräldrar och mamma till Eskil, 15, Elsie, 12, och Julie, 9.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

När jag var gravid första gången var frågan huruvida jag skulle amma heeelt ointressant. När ämnet amning vs flaskmatning kom på tal minns jag att jag ryckte på axlarna och svarade ungefär ”vi får se vad som ­funkar bäst”.

När bebisen var född blev det något annat. 

Det började direkt på BB. En barnmorska kom och hälsade på i rummet på ­patienthotellet där jag och min man låg på sängen och stirrade storögt på den lilla, lilla människan mellan oss. En liten människa som för bara någon timme sedan inte hade funnits och som nu plötsligt fanns. Men istället för gratulationer och ­mjuka ord kom ett bryskt: ”Han är ju JÄTTEHUNGRIG, ser ni inte det?”. 

Jag kan fortfarande känna skammen – och förvirringen. Jag hade ju precis ­ammat – eller, det var i alla fall vad jag trodde att jag hade gjort! Fick han inte i sig något? Hade jag ingen mjölk? Hade jag DÅLIG mjölk?

Läs också: Så påverkas bröstmjölken av det man äter

Och på det viset fortsatte det. Varje bvc-besök blev ett examinationstillfälle. Det gula bvc-kortet var mitt betyg. Hur många gram på en vecka? Jag stirrade på ­vågen och höll andan. Längdkurvan och huvudomfånget noterade jag knappt. Min framgång som förälder mättes i kilogram och jag jämförde mig i hemlighet med andra i min omgivning (”Vilken knubbig bebis, hon har nog JÄTTEBRA mjölk!”). Antalet gånger jag hörde en annan mamma klucka förnöjt ” NN växer så det knakar, jag måste ha grädde i tuttarna!” säger något om att jag inte var ensam om att dra den parallellen.

Och på bvc var de sällan helt nöjda. Ofta hade min bebis (och senare hans systrar) gått upp liiite för lite för att det skulle bli en ”bra” kurva. Vid några tillfällen kom tillägg på tal. Men plötsligt kändes flaskmatning helt uteslutet. Mest för att jag själv kunde se att jag hade en glad och nöjd bebis som utvecklades i normal takt – och också för att jag hade börjat förstå det geniala med bröstmjölk: mat och tröst i praktisk take away-förpackning. Men ärligt talat också för att det kändes som ett misslyckande, trots att jag utåt hånskrattade åt idén om att en riktig kvinna föder upp unge efter unge på sin tjocka, näringsrika mjölk (grädde?). 

Jag tänker på det när jag ser en sketch om flaskmatning som vi har gjort här på redaktionen. Den baserar sig på vittnesmål från flask­föräldrar och säger något om att bilden av den goda, ammande modern verkar vara ständigt aktuell. Se den!

Läs också: Tänka på mig själv? Nej, det är omöjligt!