Bilar och superhjältar, dockor och pyssel – vad gillar ditt barn? Och vad är det som avgör – biologiska skillnader eller vi vuxna?

”Han leker bara med bilar! Bara, bara med bilar”, hör man pojkföräldrar säga ibland. Och ofta är det någon annan pojkförälder som instämmer: ”Precis så är det!”.

Men de där erfarenheterna av sonen som älskar att klä på och av dockorna, eller dottern som under en period var helt förhäxad av bilar, kunde peka och rabbla Volvo, Ford och Toyota hur länge som helst – hör vi ens dem?

Christian Eidevald är förskollärare och genusforskare vid Stockholms universitet. Som forskare har han filmat verksamheten på många förskolor. När filmerna sedan analyseras blottläggs ofta en annan verklighet än den vi först uppfattar, berättar han:

– De pojkar som utmärker sig i förskolorna är ofta de som vill ha fart, som tar stora ytor i anspråk, som hörs mycket. Det är så pojkar är, säger man. Men när jag analyserar mina filmer visar det sig att det kanske bara är tre, fyra pojkar som är sådana i varje grupp – och en eller två flickor.

Biologiska skillnader eller hur barnet bemöts?

De flesta pojkar har alltså inte det man upplever som ”typiskt pojkbeteende” – men några flickor har det. Ändå blir de pojkar som inte har ”pojkbeteendet” undantag när man beskriver hur pojkar är. Och de flickor som också har ”pojkbeteende” – de finns inte. Dem bortser man från helt och hållet.

Med andra ord: Alla pojkar leker inte bara med bilar. Förstås inte. Men frågan om varför en del av dem (och en del flickor också, även om vi inte ser dem) gör det är laddad, fylld av värderingar och spretiga forskningsresultat.

Förenklat kan man säga att forskningen är uppdelad i två läger, säger Christian Eidevald: Ett där man letar efter biologiska skillnader – och hittar en del sådana. Och ett där man försöker hitta stöd för att det vi betecknar som könsspecifikt beteende skapas av uppväxt och hur barnet bemöts – och hittar en del sådant.

– Forskningen är inte till så stor hjälp här om man vill ha enkla svar, konstaterar han.

Läs också: Är det så här stor skillnad på killar och tjejer?

Bilar – argument i genusdebatten

Bilar är intressanta i sammanhanget, tycker Christian Eidevald. De har inte funnits särskilt länge, ändå används de ofta som argument för att det är biologin som styr barns intressen.

– Men innan bilarna fanns satt inte pojkar och körde kottar fram och tillbaka på låtsasvägar och sa ”Brrm, brrm”, eller hur?

En del hävdar att det förstås inte är bilarna i sig som i så fall är det nedärvda intresset, utan intresset för aktivitet, fart, rörelse framåt.

– Hästar! invänder Christian Eidevald. De har funnits länge. Med dem är det också aktivitet, fart, framåtrörelse. För länge sedan var det manligt att rida, men nu betecknas ridning ibland som en tjejaktivitet.

Pratar med ljus röst med flickor

Christian Eidevald är övertygad om att vi vuxna ofta bemöter pojkar och flickor på olika sätt, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Föräldrar och förskollärare säger ofta ”Nej, jag gör ingen skillnad, jag är ’open minded’. Det är han som har valt bilar, det är hon som har valt dockor”, säger han.

– Men det är skitsnack. Vi vet att vi många gånger behandlar barn olika utifrån deras kön och att vi gör det från allra första början.

Han berättar om studier som visar att vi pratar med mörkare röst med pojkar och med ljusare röst med flickor. Att vi tolkar neutralt barnskrik som att barnet är argt om vi får höra att det är en pojke och som att barnet är ledset om vi får höra att det är en flicka. Att flickor bemöts med hårdare reaktioner än pojkar om de tar plats.

Sådant formar våra barn, tror han. Sådant påverkar deras beteenden och intressen.

Läs också: Hur ger jag mitt barn en könsneutral uppfostran?

Dockor inte bättre än bilar

Är det fel eller rätt? Christian Eidevald vill inte döma.

– Det är klart att det är bra att försöka ge barn så många möjligheter som möjligt – olika leksaker, olika sorters lekar, olika lekkamrater. Sådant är alltid berikande. Men det finns ingenting som säger att det är bättre för pojkar att leka med dockor än att leka med bilar.

Christian Eidevald beskriver sig själv som ”en forskare som ser att biologi och uppväxt inte kan separeras”.

De som i motsats till honom menar att ”pojkigt” respektive ”flickigt” beteende är av naturen givet brukar hänvisa till forskning som stöder deras ståndpunkt. En studie som ofta har lyfts fram i det sammanhanget är den som visade att barn tidigt väljer dockor om de är flickor och bilar om de är pojkar.

Påverkar könshormoner?

I studien, där barn i olika åldrar fick välja mellan tio leksaker, ingick flickor med den ärftliga sjukdomen CAH, som gör att man som foster har producerat en ovanligt hög dos manligt hormon. De flickorna valde oftare ”pojkiga” leksaker som superhjälte­figurer, bilar och konstruktionsleksaker, visade det sig. Utifrån det drogs slutsatsen att det är något som har med könshormoner att göra som styr barns intresse för olika leksaker.

Studien är inte ny. Den presenterades för nästan 20 år sedan och var en av flera delstudier i psykologen Anna Cervins avhandling. Resultaten väckte stor uppmärksamhet. För Anna Cervin blev det många tidningsartiklar, tv-soffor och radiodebatter.

– Det blev till och med en nyhet på löpsedlar här i Uppsala, säger hon och minns hur mycket tid hon fick tillbringa med att i intervjuer förklara att hon faktiskt var feminist, att hon inte tyckte att flickor som lekte med bilar var konstiga.

Läs också: Ska vi låta vår dotter vara pojke?

Mycket testosteron även hos lugna pojkar

Det finns en mängd studier som, med könet som utgångspunkt, visar skillnader mellan pojkar och flickor, säger genusforskaren Christian Eidevald.

– Och det finns minst lika många som motbevisar dessa slutsatser.

Att hävda att skillnader beror på olika nivåer av vissa hormoner är problematiskt, menar han och ger ett exempel:

– Man har uppmätt höga halter av testosteron hos aggressiva pojkar och män och dragit slutsatsen att testosteron gör män aggressiva. Senare studier har visat att även en del väldigt lugna pojkar och män har höga halter av testosteron. Det har gjort att ett förutbestämt samband mellan testosteron och våldsamhet har ifrågasatts.

– Så, i korthet: Om vi först bestämmer att vi ska mäta halterna av testosteron hos aggressiva män hittar vi ett samband. Om vi istället hade valt att börja med att mäta halterna av testosteron hos människor i allmänhet hade det varit svårare att hitta samband och skillnader, bland annat eftersom även kvinnor under vissa perioder av livet kan ha höga halter av testosteron.

”Vi fastnar i biologin”

Anna Cervin, som disputerade med studien om vilka leksaker flickor och pojkar väljer, är idag chef för en psykiatrimottagning i Uppsala, men ämnet flickor och pojkar engagerar fortfarande.

– Jag kan bli provocerad när någon säger att det inte är så enkelt som att det bara är biologi. För vem tror att det är så enkelt? Det är väl ingen som tror att det bara är biologi?

När vi pratar ”flickigt” och ”pojkigt” fastnar vi ofta i det biologiska argumentet, tycker hon.

– Vi fastnar och kommer inte vidare, men så är det aldrig annars, fast mycket annat också har biologiska orsaker. Depression kan till exempel ha genetiska – alltså biologiska – orsaker, men ingen slår sig till ro med det och tänker ”Ah, är det biologiskt? Då kan vi inte göra något åt det”.

”Vi behöver erbjuda alla sorters leksaker”

Man kan göra något åt såväl depression som stereotypa könsroller, konstaterar Anna Cervin. Om man vill, så kan man.

– Det är förstås en värderingsfråga, men om man tycker att stereotypa könsroller hos barn är dåligt – vilket jag tror att de flesta tycker – behöver vi ju inte öka på de biologiska skillnaderna på det sätt vi gör idag. Istället behöver vi erbjuda både flickor och pojkar alla sorters leksaker och alla sorters aktiviteter. Sedan kan varje individ välja.

Läs också: Är det viktigt att ha kompisar av samma kön i förskolan?

”Man ger signaler”

Vad ett barn kommer att intressera sig för styrs av både biologi och påverkan utifrån, men framför allt av hur barnet är som individ, tror hon.

– Som förälder har jag blivit mer ödmjuk inför min påverkansmöjlighet. Är barnet inte intresserat så leker det ju inte.

Men när barn är intresserade förstärks deras intresse av vår respons, tror hon.

– De flesta föräldrar går igång på det deras barn gillar. Då leker man tillsammans, då blir det gemenskap. Och barn gillar gemenskap också, så då gillar de leksaken ännu mer.

Tveksamhet är en signal till barnet

Men om man inte går igång på det barnet gillar? Om man som förälder inte är så där spontant jättelycklig över sonens intresse för till exempel grannflickans rosa dockvagn …?

– Nej, det är klart. Om man är tveksam ger det förstås signaler till barnet, även om man försöker att inte visa det, säger Anna Cervin.

Barnet förstår vad som ”passar sig”

Tänk dig ett litet barn som aldrig tidigare har lekt med dockor – eller med bilar. Tänk dig att barnet, kanske på öppna förskolan eller hos en kompis, för första gången kommer i kontakt med dockor – eller bilar – och blir entusiastiskt.

Förmodligen kastar barnet en snabb blick på föräldern för att se om känslan av entusiasm delas. Om föräldern då bara delvis, eller lite pliktskyldigt och halvhjärtat, delar entusiasmen räcker det för att barnet ska förstå att dess inre upplevelse inte är riktigt önskvärd, tror psykologer. Om föräldern inte alls reagerar, eller rentav visar en negativ reaktion, kan barnet känna att entusiasmen för leksaken inte riktigt passar sig.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet

Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren