Dottern vill vara pojke. Hur ska vi bemöta henne? undrar föräldrarna. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Vår dotter har sedan hon var 2,5 år visat att hon gillar killiga kläder och lekar. I början tänkte vi att det var en period som kommer att gå över. Nu är hon 4 och det har inte gått över.

När jag frågar henne vem hon är säger hon att hon är pojke, men flicka också. Hon vet att hon har snippa. Hon vill helst inte ha klänning. Rosa byxor kan gå bra ibland, men då är hon tydlig med att pojkar också kan ha rosa.

Hon är en snäll unge, så vi kan säga åt henne vilka kläder hon ska ha och hon tar på sig dem, men man ser om hon vill ha dem eller inte. Väljer hon själv blir det typiska killkläder, och då är hon lycklig!

Hon leker ofta att hon är pappa eller lillebror. Hon leker också till exempel polis och krokodil, med bilar, traktorer och garage. Hon kan väldigt många bilmärken. Hon leker också med dockor – de är bebisar när hon är pappa.

Nu vill hon klippa sitt hår. Hon vill att vi ska säga ”honom” och ”han” om henne. Istället för att säga ”godnatt nu, gumman” tycker hon att vi ska säga ”godnatt nu, gubben”. Hon vill också att vi kallar henne för ett killnamn.

Ska vi göra det? Och hur ska vi bemöta henne? Ska vi låta henne vara pojke? Det är svårt att ställa om, och tänk om det här bara är en period som går över? Hon kanske bara leker den här pojkrollen?

Än så länge får vi säga ”hon” och använda hennes namn, men hon skulle bli lycklig om vi sa ”han”.

Vi vill inte påverka henne åt något håll. Vi vill att hon ska hitta sig själv.

Mamma Sussi

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Vad skönt att toleransen för att pröva sin könsidentitet har blivit så mycket större här i Sverige!

Jag får faktiskt lite tårar i ögonen när du skriver att ni inte vill påverka henne utan bara vill att hon ska hitta sig själv. Så många av dem som har en könsidentitet som inte solklart följer ”normen” har lidit så enormt. En öppen attityd hade hjälpt dem att må så mycket bättre.

Vi vet förstås inte om det här är en period eller inte. Men jag tänker att det inte spelar så stor roll. För en massa barn är just de här åren, någonstans mellan 2,5 och 4, en period när man upptäcker och leker med sin könsidentitet. Vissa har en gränslös förkärlek för rosa glitter, andra kan inte få nog av killsaker. Och ju mer toleranta vi är, desto mindre laddat blir utforskandet.

Mitt råd till er är att vara så öppna i det här som ni förmår. Kanske får hon pröva att klippa sig? Kanske är ni med och leker att hon är pojke (fast flicka också) och kallar henne för ett pojknamn? Kanske kan ni hitta ett smeknamn tillsammans som känns okej för er alla?

När ni går med henne i detta kommer tiden att visa om det var en lek och en period i hennes utveckling, eller om hon faktiskt fortsätter att identifiera sig som pojke.

Jag föreslår också att ni föräldrar pratar med varandra och försöker vara öppna med vad ni tycker känns självklart och svårt i detta. För det kan kännas svårt även om man på alla sätt vill vara öppen och följsam.

Genom att få vända och vrida på det tillsammans med någon man litar på kan man vänja sig vid tanken och bli mer bekväm med den. På så sätt kan ni stötta varandra – och också hitta strategier kring att bemöta andra som eventuellt har frågor och synpunkter. För det har ju folk, som bekant, kring allt man gör som förälder.

Och än en gång, när jag nu har torkat mina tårar av rörelse: Herregud vad fint ni bemöter ert barn!

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Ska vi låta vår dotter vara pojke?
NÄSTA Är jag en dålig mamma?