”Är det förälderns fel när ett barn behöver mycket närhet?”
I en krönika skriver Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel om att hennes barn alltid haft ett stort närhetsbehov. "Är det jag som har orsakat det genom att vara en hönsmamma?", undrar hon. Här får hon svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Här kan du läsa Sara Tuncels krönika: "Är det jag som har skapat närhetsbehovet?"
Barnpsykolog Malin Bergström svarar:
Sara, din fråga tangerar det som barnpsykologin alltid främst sysslat med – hur får man självständiga ungar? Och länge gjorde vi misstaget att tro att närhetsberoende och självständighet var motsatser. Nu vet vi bättre. Ger vi barn den närhet de behöver så blir de lättare självständiga. Din äldsta är väl 14? Börjar du inte se andra sidan av myntet nu?
Och ja, jag tror du orsakat det genom att låta det vara tillåtet. Det säger sig liksom självt att nappar, snuttetrasor, gosedjur, speldosor, you name it, inte är biologiskt predisponerade förstahandsval för barn. Det är sådant vi tar till när vi inte pallar vara nära konstant. Och det är sådant som barn kan låta nöja sig med om det är vad som står till buds. Men genom mänsklighetens historia har amning i typ fyra år, eller så, varit det normala, så kanske ligger barns nedärvda förväntansbild på närhet någonstans där…
Sedan kan jag tänka mig att du också orsakat det genom genetisk disposition. Du beskriver ju dig själv som en närhetsgillande typ? Vissa ungar kavar runt på golvet vid 3 månaders ålder och är mer intresserade av att få tag på en dammtuss utanför filten än att hålla koll på sin förälder. Sedan somnar de som en stock när man lägger dem i spjälsängen eller vagnen för att de är så slut av att ha försökt ta sig fram eller maximera sitt upptäckande – utan en tanke på att det vore mysigt med närhet. Kanske har dina barn inte alls den läggningen utan en annan slags personlighet, som liknar din?
Man blir ju den förälder som ens ungar gör en till
För det är ju tvärtom också. Man blir ju den förälder som ens ungar gör en till. När man har närhetsgillande barn oroar man sig när de ska sova borta, eftersom man smittas av deras oro. Har man ”kavata Kajsa” sträckkollar man istället serier eller röjer huset när hon sover borta och glömmer att messa god natt. För att man vet att det är lugnt.
Sedan skulle man kunna tillägga att din fråga också tangerar ångestproblematik. För det är ju så att oro är en positiv del av föräldraskapet som skärper sinnena och håller oss på tå kring barns behov. Slår det däremot över så att oron tar överhanden är det inte längre gynnsam utan hindrar både oss och barnen. På plussidan brukar vi ångestbenägna ha bra fantasi, inlevelseförmåga och slarvar inte med varken barn eller annat viktigt. Minussidorna är sånt vi behöver jobba med och hålla i schack.
Och vad som är vad är olika mellan alla föräldrar och barn och handlar i hur våra personligheter hookar i varandra. Men det där sista är nog utanför vad din fråga egentligen gällde.
/Malin Bergström
Sara Tuncel, chefred:
”Börjar du inte se andra sidan av myntet nu?”, frågar Malin Bergström mig. JO, är svaret! Mina barn klarar sig utmärkt på egen hand på alla sätt och vis. Men frågan är om det omvända gäller för mig…?”
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Barnpsykolog Malin Bergström svarar på frågor som rör föräldraskap och barn, med särskilt fokus på de allra minsta. Malin har lång erfarenhet från barnhälsovården (bvc) och barn- och ungdomspsykiatrin (bup). Har du en fråga du vill ställa till Malin Bergström? Mejla din fråga till mama@mag.bonnier.se.
När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske hos Mama och Expressen. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga.
