Har JAG skapat närhetsbehovet?

Barn med stort närhetsbehov – och en förälder med lika stort! Är det JAG som har skapat mina barns stora närhetsbehov, frågar sig Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel.

För en tid sedan blev jag intervjuad av en av mina kollegor här på ­redaktionen för en artikel som skulle publiceras här på vår sajt Viföräldrar.se. En av frågorna löd ”nämn en artikel i Vi Föräldrar som skulle ha kunnat vara skriven direkt för dig”. Jag svarade något i stil med ”haha var ska jag börja?”.

För det finns hur många artiklar som helst som skulle kunna vara skrivna direkt för mig: artiklar om barn som bits och artiklar om barn och anknytning, spännande intervjuer med experter om hur barn blir trygga i förskolan liksom alla kloka råd från vår barndietist Sara Ask om hur man gör när barnet vägrar äta puré/burkmat/frukost/fisk/grönsaker (tja, egentligen allt annat än falukorv och köttbullar) – allt sådant har jag haft så mycket nytta av (och har fortfarande, dagligen). Men så är det några andra – som rent konkret ÄR skrivna direkt för mig eftersom jag har varit med och beställt dem från våra egna reportrar. Och det är inte förrän nu, när jag betraktar några slumpvis valda, som jag ser den röda tråden.

För att bara nämna några: ”Min bebis kan bara sova på mig”, ”Vad händer med mitt barn om jag dör?”, ”Min bebis är en vagnvägrare”, ”Ångest för att ha barnvakt!” och, min favvo: ”Jag är mitt barns snuttefilt” (om barn som måste tvinna pappas hår eller fingra på mammas bröst för att komma till ro).

Hur har jag inte kunnat se den gemensamma nämnaren förut? Barn med stort närhetsbehov – och en förälder med lika stort!
Redan från start har mina tre barn haft väääldigt stort närhetsbehov: de har bara kunnat somna om de fått 100 procents kroppskontakt, aldrig kunnat ligga själva på golvet och roa sig med babygymmet, velat amma jämt, hatat barnvagnen, bara velat bli burna …

Jag kan räkna nätterna utan barn i sängen

på ena handen

Jag då? Jo, än idag kan jag räkna nätterna utan barn i sängen på ena handens fingrar (och jag gillar det). Och vi är inne på fjortonde året med timslånga nattningar (jag står ut). Jag kämpar så gott som dagligen med att klippa navelsträngen: låta dem åka några dagar till farmor och farfar på ett lov, bli skjutsade av andra vuxna i bil (fasa!), och kanske kanske själv åka iväg på en liten minisemester någon enda sällsynt gång (och inte ge efter för impulsen att boka olika flyg till mig och min man).

Är det så enkelt att min önskan att (helst) fortfarande ha barnen under huden har gjort dem extra … föräldrabehövande? Här kan du läsa vad barnpsykolog Malin Bergström svarade när jag frågade henne!

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ
VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren