Lisen var gravid utan att veta om det – fick tvillingar

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Klicka här om du vill börja med att läsa reportaget från 2016, när Lisen just hade fått veta att hon var gravid i vecka 21 med tvillingar

Stockholm, 2019.

Lisen kommer ihåg paniken. Paniken över att som trebarnsförälder – nöjd trebarnsförälder – upptäcka att man är gravid i vecka 21. Med tvillingar.

Hur kan man inte veta att man är gravid i vecka 21?

Lisen Brolin och äldsta dottern Ella.

– Jag tycker fortfarande att det är rätt otroligt att jag inte fattade det. Jag har en kollega som är gravid, och när hon var i vecka 21 tänkte jag: ”Jaha, det var då jag fick veta att jag hade tvillingar i magen” – och det är ju helt sjukt! Jättekonstigt ju, hur man inte … kan veta?

I Lisens fall berodde det delvis på ett graviditetstest som felaktigt visade att hon inte var gravid.

– I och med det så fanns det inte för mig att jag kunde var gravid, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Kan man lita på graviditetstest?

Tecknen fanns. Plötsligt var det svårt att böja sig framåt för att måla tånaglarna, det var som om något tog emot inuti magen. Plötsligt gick det inte längre att dricka kaffe på morgnarna. Och så var det tröttheten, den orimliga tröttheten.

Men det är först nu, i efterhand, som Lisen kan se att det där var graviditetstecken.

– Då hade jag verkligen ingen aning.

"Helt plötsligt ser du jävligt gravid ut"

När Lisen och hennes man Tobbe väl kom fram till att de väntade barn igen, när de i panik åkte fram och tillbaka till sjukhuset för att göra ultraljud och träffa läkare, sa deras granne som hjälpte till att passa de stora barnen: ”Lisen, vet du vad det sjuka är? Att helt plötsligt ser du jävligt gravid ut”.

– Och det var sant! På bara tre dagar såg jag JÄTTEgravid ut. Det var som om det från ingenstans kom en stor gravidmage, bara över en dag.

Det låter – chockartat?

– Jaja. Det går inte beskriva, men absolut. Jag hade ju inte haft en tanke på det, ingen misstanke alls. Och nu, när man berättar, märker man att folk: ”Jaja, visst. Men hur kan man inte …? Hur är det möjligt?”

Hur ÄR det möjligt?

– Jag tror att det var det där negativa testet jag gjorde. Det resultatet gjorde att jag slog bort tankarna på graviditet helt.

– Men det var egentligen inte så att jag hade misstänkt att jag var gravid innan, jag bara tänkte att jag gör det här testet för att make sure, liksom.

Mensen hade inte kommit tillbaka

Lisen hann aldrig få tillbaka mensen efter att Juno, den minsta tjejen hade fötts.

– Och det är den största grejen. Vi lyckades alltså pricka in den där första ägglossningen, och den har man ju ingen koll på alls.

– Om jag hade fått tillbaka mensen och den uteblev, då skulle jag ha fattat.

Fick inte sätta in spiral

När Juno var 5 månader kände Lisen och Tobbe att de var nöjda med tre barn, att det räckte nu. Lisen gick till en gynekolog för att sätta in en spiral. Men gynekologen sa nej, påstod att man inte ska använda spiral förrän tidigast sex månader efter en förlossning. Det var fel, fick Lisen senare veta av sin barnmorska; spiral kan sättas in i princip direkt efter en förlossning (men ofta görs det tidigast sex veckor efter förlossningen, enligt 1177 Vårdguiden).

– Så tänk: OM det hade satts in en spiral där och då, då hade jag inte varit fembarnsmamma nu. Då hade jag bara varit trebarnsmamma.

Maja, Jack, Juno, Ella och Sigge på en busshållplats.

Hur känns det att det ändå blev fler barn?

– Jamen det är ju jättehärligt så klart! Men ändå: Jag vara bara gravid – medvetet gravid – i 14 veckor innan tvillingarna kom. Det är ganska kort tid för att förbereda sig.

– Om du bestämmer dig för att skaffa barn kanske det tar tid innan du blir gravid, och sedan har du hela graviditeten på dig att vänja dig. Nu hade jag bara 14 veckor. 14 jobbiga veckor. Jag var bara chockad över allting.

Men så fort Sigge, som var först, kom ut var det bara – självklart.

– Så fort jag hörde bebisskriken från Sigge och Jack släppte allting. Det var ju våra barn som kom. Jag kände bara kärlek.

Utmaning att natta tre små

Tvillingarna Jack och Sigge på promenad med storasyster Juno.

Sedan dess har det varit bra, säger Lisen.

Men – hur har det gått? Hur har allt funkat?

– Man får ihop det, säger Lisen. Man är ju tvungen. Och det är faktiskt inte så himla svårt. Det är klart att det är en utmaning att natta tre små – Juno är 5 år och tvillingarna 4, bara 14 månader yngre. Men det går. Och de är jättebra kompisar nu alla tre, de leker mycket tillsammans.

Sigge och Jack, 3 år och 5 månader, fotograferade av storasyster Ella. Foto: Ella Brolin

Sigge och Jack är ganska olika som personer, tycker Lisen. Eller: både olika och lika.

– Sigge väger tre kilo mer än Jack och är lite stadigare. Han är väldigt easy going och lätt att ha att göra med. Jack är väldigt lugn och lite försiktig och rädd, men samtidigt den som plötsligt kan springa ut i gatan. Båda har varit vildare och mycket mer krävande än de äldre barnen. Jag vet inte om det har att göra med att de är killar eller att de är nummer 4 och nummer 5 eller något annat, men vi har till exempel varit tvungna att ställa upp alla stolar på vinden för att de hela tiden klättrade upp och ramlade ner, klättrade upp och ramlade ner …

"Fem barn är egentligen inte så stor grej"

All panik över hur ni skulle fixa det med fem barn och alla skjutsningar till fotbollsträningar, kalas, invänjningar till förskolor och skolfester, hur har det gått med det?

– Vi fixar det jäkligt bra, faktiskt. Vi är ett bra team. Vi jobbar heltid båda två och delar upp ett på ett bra sätt – och vi har haft otroligt mycket hjälp av våra två äldre barn.

Det har inte känts övermäktigt?

– Nej, verkligen inte! Att ha fem barn är egentligen inte en så stor grej. När man får sitt andra barn tycker man att det är stor skillnad, men sedan flyter det bara på.

Tobbe och barnen.

– Det blir såklart alltid storkok när man lagar mat, och vi måste handla mat varannan dag, mjölken får inte plats i kylen annars. Men sådant är inget problem, man hittar bra lösningar.

Har du och Tobbe kunna ha ett eget liv, utanför föräldraskapet, som framför allt Tobbe oroade sig för?

– Ja, vi har ju jobbat båda två. Vi delade upp föräldraledigheten. Först var båda hemma i fyra månader, sedan jobbade vi tre dagar var i veckan, så det har gått bra. Det svåra har väl varit att hitta tid för oss som par, men så tror jag att det är för alla under småbarnsåren.

Hur känner du kring den oväntade tvillinggraviditeten nu?

– Att det blev mycket lättare än vi trodde. Det funkar väldigt bra, kanske för att vi ofta delar upp oss: Ibland gör man något med de stora tjejerna, ibland något med de tre små barnen.

"Låter ingenting hindra oss"

När Lisen läser igenom den här texten inför publiceringen reagerar hon på det hon säger om att fem barn ”inte är en så stor grej”.

– Det låter lite väl enkelt. Lite jobbigt är det ju, mejlar hon och lägger till en gråtskrattande emoji.

Hon bifogar några bilder, en del av dem publicerar vi här i reportaget.

– Den jag tycker är allra finast är den framför Eiffeltornet, skriver Lisen. Det är också sådant jag är mest stolt över: Att vi, utöver att klara vardagen med fem barn, faktiskt bilade ner till Spanien. För lite så är det vi gör. Vi låter ingenting hindra oss bara för att vi har fem barn. Vi bara gör allt ändå.

LÄS OCKSÅ: Gravidsymtom och tidiga graviditetstecken

Här är reportaget om Lisen, Tobbe och deras oväntade tvillinggraviditet från Vi Föräldrar 2016: 

Fick veta att de väntade tvillingar – i vecka 21

Från Vi Föräldrar nummer 3, 2016

Tre barn – och en graviditet som inte upptäcks förrän i vecka 21. En tvillinggraviditet. Vi Föräldrars Maria Zamore hälsar på hos sin frisör och frågar hur det känns när livskartan måste ritas om.

Av Maria Zamore

Det var dags att klippa håret. Jag satt hos frisör Lisen. Vi pratade om barn.

Lisen berättade om sina tre döttrar. Hon sa att det var full fart där hemma. Att det inte kändes aktuellt med fler.

– Vi är nog klara nu, sa hon och log.

Några veckor senare ringde Lisen och sa att hon tyvärr måste avboka vår nästa tid.

– Jag är sjukskriven. Men det är inget allvarligt. Jag har upptäckt att jag är ­gravid igen. I 22:a veckan. Med tvillingar. Två pojkar.

Hon lät lite förvirrad då, Lisen. Förvirrad och chockad.

– Jag var det, säger hon när vi träffas tre månader senare. Och jag är fortfarande förvirrad. Eller – nej, nu börjar vi nog landa – men ändå …

Lisen och hennes man Tobbe har en ­intensiv känslomässig berg- och dalbanefärd bakom sig. Men nu är det bara att köra. Lisens mage är stor. Om fyra veckor ska deras tvillingar födas.

– Men jag tar det datumet med en nypa salt, säger Lisen. Jag tror att de kommer tidigare än så.

Graviditetstest visade fel

För några månader sedan hade Lisen slutat amma minstingen

Lisen med yngsta dottern Juno, 2016. Foto: Jezzica Sunmo

Juno. Mensen hade ännu inte kommit tillbaka efter graviditeten.

– Jag visste i och för sig att det kan dröja rätt länge innan den kommer igång, men någonting fick mig ändå att tänka att jag kanske var gravid. Så jag gjorde ett graviditetstest, bara för att vara säker. Det var negativt.

Testet visade fel. Egentligen var Lisen i vecka 8 eller 9.

– Men jag hade ingen aning om det då. Eftersom graviditetstestet var negativt fanns det inte i min tankevärld att jag kunde vara gravid. Jag hade inga graviditetssymtom heller. Jag mådde inte illa. Jag var visserligen trött, fast det var ju inte så konstigt – jag hade ju tre barn, varav ett bara var ett drygt halvår.

Gick upp i vikt

Lisen fokuserade på att bli av med sina gravidkilon. Hon tränade mycket, gick på diet. En hel del kilon hade redan försvunnit, men efter någon månad visade det sig att hon plötsligt hade gått upp i vikt.

– Jag tänkte ”Vafan?” Jag började satsa hårdare. Jag anmälde mig till ett lopp, bestämde mig för att springa 5 kilometer om dagen. Men jag orkade inte.

– Nej, du behövde gå hela tiden, minns Tobbe. Och du kände dig värdelös för att du inte orkade.

– Ja, säger Lisen. När en dam i 60-årsåldern kutade förbi mig fattade jag ingenting. Jag klankade ner på mig själv, jag var gråtfärdig.

"Jag tror jag är gravid"

Lisen tyckte att hennes mage aldrig försvann. Hon beklagade sig för en kompis.

– ”Kolla”, sa jag och klämde på magen, ”hur får jag bort det här? Och det verkar inte vara fett heller – det är så hårt …”

Innerst inne befarade Lisen att hon hade en tumör.

– Jag var jätteorolig.

Hennes kompis sa att hon kanske var gravid.

– Jag sa ”Nej, nej. Nej, nej, nej. Det vet jag att jag inte är”.

På natten låg Lisen vaken och funderade.

– Och plötsligt var det som om allt föll på plats. Jag väckte Tobbe. ”Tobbe, jag tror att jag är gravid!”, sa jag.

– Och jag sa ”Nej, nej”, minns Tobbe.

Lisen stod på sig.

– Jag kände på mig att det var så. Jag tyckte till och med att det rörde sig i magen. Jag fick panik!

Tobbe trodde inte på henne.

– Jag trodde att det var något annat – kanske magen, kanske tarmarna, eller att det hade hänt något efter senaste kejsarsnittet. Fast jag tänkte att det ändå var bäst att kolla. Så morgonen efteråt jag gick och köpte ett graviditetstest så fort apoteket hade öppnat.

Skulle göra abort

Graviditetstestet var positivt. Lisen och Tobbe var som i chock.

– Det här var en lördag. Grannarna fick ta hand om barnen medan vi åkte till gynakuten. Min enda tanke var att vi måste ta bort det så fort som möjligt. Jag hade ju på känn att det kunde vara ganska långt gånget – kanske redan i vecka 14 eller 15, minns Lisen.

Väl framme möttes de av en sköterska.

– Hon sa ”Lilla gumman, vi gör inte abort här på akuten. Här tar vi bara emot akutfall”. Jag sa ”Men det här är akut! Jag har ju en 10-månaders hemma!” Och jag tror att hon såg paniken i mina ögon, för jag fick en tid för undersökning tidigt på måndagsmorgonen.

Dagen därpå var det Lisens födelsedag.

– Jag har ju haft roligare födelsedagar, kan jag säga.

Hela familjen var ute och åt på restaurang. Lisen och Tobbe hade svårt att njuta av maten. Deras tankar upptogs av den planerade aborten.

– Då var vi ganska klara över att vi skulle göra abort, säger Tobbe.

– Vi var väldigt bestämda om det, säger Lisen.

– Vi tänkte att ”Vi ska bara bli av med det här, sedan går vi vidare”, säger Tobbe.

– Det fanns inget annat, säger Lisen.

Läkaren säger ”20 +3”

Måndag morgon på läkarmottagningen. Läkaren gör ett vaginalt ultraljud men säger att han måste göra ett ultraljud utanpå magen också. Lisen undrar om det är för att barnet är så stort. Läkaren säger att det är för att han inte ser riktigt.

Ultraljudsgivaren förs över Lisens mage. Hon hör läkaren säga: ”20 + 3, får jag det till”.

Hon får panik.

– Jag hade visserligen tänkt att det kunde vara långt gånget, men – 20 veckor! Det är ju halva graviditeten!

Lisen och Tobbe får veta att Socialstyrelsen måste kontaktas – det krävs deras tillstånd för att få göra abort efter vecka 18. Eftersom man inte alls får göra abort efter vecka 22 var det också viktigt med en mer noggrann ultraljudsundersökning.

"Det är en tvillinggraviditet"

Några timmar senare är det dags för det andra ultraljudet, hos en annan läkare. Det tar inte lång tid innan läkaren avbryter undersökningen och säger: ”Nej, nu måste jag stoppa, för det är nämligen så att det här är en tvillinggraviditet. Och det har gått längre än 20 veckor.”

Lisen skriker rakt ut.

– Jag fick en sådan … Det kändes så … Jag vet inte.

– Du fick ju veta att du hade två bebisar i magen, säger Tobbe.

– Ja. Jag hade två bebisar i magen som jag inte hade vetat om. Jag fick en chock.

För Tobbe är allt förvirrat.

– Jag tänkte att vi måste besluta oss. Egentligen hade vi redan bestämt oss, men nu hade ju förutsättningarna ändrats. Jag tänkte väldigt praktiskt, att nu måste vi skynda oss att få iväg den där ansökan om abort, så att vi har ett val i alla fall.

Lisen är i vecka 21 + 0, får de veta. Och allt ser bra ut med graviditeten.

De träffar kuratorn som skriver deras ansökan om abort till Socialstyrelsen. Hon berättar att de kommer att få besked några dagar senare, när Lisen är i vecka 21 + 5.

– Och så sa hon att jag måste ju veta att jag klarar av det också i så fall, berättar Lisen. Och då slog det mig: Vad är det jag ska klara av? Jag skulle alltså ta en tablett som dödar – och sedan föda ut dem. Jag började gråta.

Kände barnen röra sig i magen

Dagarna som följde blev de värsta i Lisens liv, säger hon. Hon och Tobbe pratade inte om sina känslor och tankar.

– Det var så laddat, säger Lisen.

– Jag tror att vi behövde tänka var och en för sig, säger Tobbe. Och man har ju ett helt annat liv också. Man har sitt jobb och man har tre barn att ta hand om – man har en vardag som ska rulla. Det är klart att man funderade på hur det skulle funka med två till, fast jag ville inte tänka så mycket på det.

Lisen kände barnen i magen.

– Jag kände hur de rörde sig, och jag kände att jag inte skulle klara av att ta bort dem.

En kväll sa hon till Tobbe att han kunde hålla handen på hennes mage.

Han ville inte.

– Nej, jag ville absolut inte, säger han.

Men han kände Lisens tvekan.

– Och jag kände att jag inte kunde pressa dig, säger han. Till slut är det ju ändå ditt beslut.

”Vi fixar det här”

Några dagar senare ringde kuratorn. Socialstyrelsens hade sagt ja till deras ansökan om abort.

– Då tog det bara en kvart så hade vi bestämt oss, säger Lisen. Jag sa att jag inte skulle klara av att göra det.

– Vi låg här, minns Tobbe och pekar mot sängen, och vi sa ”Nu kör vi.” Vi sa ”Det blir roligt”.

– Ja, säger Lisen. Vi sa ”Det är klart vi fixar det här”.

Plötsligt kändes allt helt rätt. De var lättade.

Har inte ångrat sig

Snart blir trebarnsfamiljen en fembarnsfamilj. Foto: Jezzica Sunmo

Än har de inte riktigt pratat om vad som hände under de där dagarna. Lisen undrar:

– Tobbe, vad var det egentligen som fick dig att ändra dig?

– Det var ju du! säger Tobbe. Såklart! Du klarade det ju inte.

– Men det var ju inte som att du var svårövertalad?

– Nej. Nej, absolut inte. Nej, nej.

– Så du måste ändå ha tvekat under veckan, du också?

– Ja. Det är ju roligare att barn får leva.

Lisen och Tobbe har inte ångrat sitt beslut.

– Jag vet att vi gjorde rätt, säger Lisen. Och jag vet att vi kommer att fixa det. Ändå har det varit mycket upp och ner. Mycket panikkänslor, kan jag säga. Hur ska vi klara det med fem barn?

– Och hur ska man kunna ha ett eget liv? säger Tobbe. Förälder är man ju alltid, men – hur ska man ha tid att jobba?

Läs också: När föräldrar bråkar – hur påverkas barn? Barnpsykologen svarar 

Dela föräldraledigheten

Första halvåret ska de vara hemma båda två, har de tänkt. Så småningom hoppas de kunna dela upp föräldraledigheten så att Tobbe tar hälften av veckans dagar och Lisen den andra hälften.

– För jag vet ju att du vill jobba också, säger Tobbe till Lisen. Du klättrar ju på väggarna annars.

Lisen med Juno, Maja och Ella, 2016. Foto: Jezzica Sunmo

Hur de ska få plats i lägenheten har varit en stor oro, men nu vet de att det löser sig. Den stora tvåan är med hjälp av skärmväggar och Lisens bror, som är snickare, ombyggd till en provisorisk sexrummare.

Barnen i magen har numera namn – Jack (som ligger längst ner) och Sigge (som ligger på snedden ovanför). Hela familjen ser fram emot att få träffa dem. Och deras närmaste är beredda att stötta.

– Våra föräldrar tycker att det är så roligt och de kommer att stötta oss till hundra procent, säger Lisen.

Så tar hon ett djupt andetag:

– Alla vill hjälpa till och alla tycker att det är jättejätteroligt. Vi kommer inte att gå under. Men ibland känner jag ändå: ”Men fattar ni inte vilken panik det är?!?”

Paniken är svår att klä i ord. Den inrymmer så mycket. En stor del handlar om praktiska problem.

– Man vet ju redan hur det är när det är kalas och skolfester. Det är mycket som ska fixas, säger Tobbe.

– Ja, säger Lisen. Och skjutsningar till fotbollsträningar och jympakläder och Juno som ska börja i förskola – och så kommer två till!

– Men nu har vi landat, säger Tobbe. Det blev inte riktigt som vi hade planerat, men vi har ritat om kartan. Det känns lättare. Men det har varit en process att acceptera. Det har tagit lite tid.

Läs också: Hur vet man om man vill ha ett barn till? Barnpsykologen svarar

Välkomna Sigge och Jack!

Sigge och Jack föddes två veckor före det bokade kejsarsnittsdatum, i graviditetsvecka 35 (14 veckor efter att Lisen och ­Tobbe fått veta att Lisen var gravid). ­

Tvillingarna föddes med akut snitt, men allt gick bra. Sigge kom först, han vägde 3 076 gram och var 48 cm lång. Jack vägde 2 802 gram och var 49 cm lång.