Evelina Hertz: Jag är trött på att prata om min kropp

Varför får kvinnors kroppar aldrig bara göra sitt jobb? Vi Föräldrars medarbetare Evelina Hertz tröttnade på alla kommentar om gravidmagen. 

”Åh, vad skönt att du inte har gått upp så mycket i vikt, utan bara fått en mage”. Under min andra graviditet gick det inte en hämtning på sonens förskola, utan att en av pedagogerna på en annan avdelning kommenterade storleken på min mage. Varenda gång stod jag där i hallen, svettig efter att ha kämpat på mig skorna, och undrade hur det hade låtit om hela jag hade varit jättestor. Några veckor senare kom det: ”Vad lika du och Willem (min äldsta son) är nu, när du har blivit så rund i ansiktet”.

Vad svarar man på en sådan kommentar?

Jag skrattade nervöst, mumlade något undvikande och kände mig väldigt obekväm. Just mitt runda ansikte var något som flera personer kände sig tvungna att påpeka, alltid som om de var först med upptäckten. Folk gjorde det också tydligt för mig när min mage gick från att uppfattas som liten till stor med kommentarer som ”Oj, vad stor du är. Så stor var inte min mage i vecka 40 ens”. Jo tack, som ägare till denna mage uppfattar jag också att den är stor. Jag bär trots allt runt på den. Ju längre graviditeten gick, desto tröttare blev jag på att prata om min kropp. För mig spelade det ingen roll om kommentarerna var positiva eller negativa, att ständigt ha mitt utseende i fokus var arbetsamt.

Läs också: ”Hen är så välkommen”

Till slut orkade jag inte ens vara trevlig längre. Som en eftermiddag när blodsockret var extra lågt och en kompis sa: ”Oj, jag kände inte igen dig. Du har blivit så rund i ansiktet”. Jag blev inte glad och efter den dagen var hon väldigt noggrann med att påpeka hur fin jag var, även när jag hade skitigt hår och mjukisbyxor.

Vad är det som gör att saker som normalt inte sägs högt plötsligt känns helt okej att upprepa gång efter annan, bara för att någon är gravid? Är det den snabba förändringen som gör att omgivningen tänker att det inte är ens ”riktiga” kropp. Eller att den gravida kroppen mest ses som ett verktyg med ett enda syfte: Att leverera en bebis. Det finns säkert också många som tycker att de visar sitt intresse genom att kommentera magen. Må så vara, men för mig blir det ännu ett exempel på hur kvinnokroppen objektifieras och utvärderas. För den får aldrig bara vara och göra sitt jobb.