Anna ska ha barn med sin bästis

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Anna och Martin har känt varandra i ett och ett halvt år.

De träffades på en begravning av en gemensam vän. Efter begravningen gick de ut och åt – och sedan den dagen har de hört ihop, säger de.

– Vi kände att det var vi med en gång, säger Martin. Vi fick väldigt bra kontakt – man får en speciell kontakt med vissa människor, sådant känner man direkt.

När Anna och Martin pratar om sin relation verkar de närmast euforiska. De fnissar och pratar ivrigt i munnen på varandra, säger saker som ”Vi vill vara med varandra hela tiden” och ”Vi är som två äppelhalvor som har förenats”.

Martin skrattar till när han hör hur det låter:

– Som om vi är ett kärlekspar, va? Men så är det inte! säger han med eftertryck. Vi bara känner för varandra jättemycket.

Anna instämmer och försöker förklara mer, säger att de är så lika. När jag undrar på vilket sätt kan Martin inte låta bli att skämta, han svarar snabbt ”Karlar” men byter sedan spår:

– Vi har jättekul tillsammans – när vi är ute, vad vi än gör.

– Vi har vår egen humor, säger Anna. Vi har roligt jämt.

Alltid velat bli pappa

Första gången vi pratar är det två veckor kvar till det beräknade förlossningsdatumet för deras gemensamma barn.

För Martin är det första barnet. Han är mycket förväntansfull.

– Jag har alltid velat bli pappa, fast jag har tänkt ”Jag kommer aldrig att få ett barn” – för att jag är homosexuell.

Att under sådana omständigheter se Annas putande mage och veta att ”där inne ligger mitt barn” – det är stort, konstaterar han. Mycket stort.

För Anna är det andra barnet, hon har en sjuårig son sedan tidigare.

– Och jag vill jättegärna ha ett barn till – men jag vill inte ha en karl.

Anna och Martin har pratat och pratat och pratat, om barn, barnuppfostran och föräldraskap. Allt prat landade så småningom i en och samma fråga: ”Varför inte skaffa barn tillsammans?”

Svaret kändes snabbt självklart för dem båda.

– Då har vi gått igenom allt. Allt! Vad som skulle hända om Anna och jag flyttade ifrån varandra, eller om någon av oss träffar en partner …  Alla sådana saker, säger Martin.

Och?

– Och vi ser inget av det som något problem. Bara vi är ärliga mot varandra så kan allting lösas, tror vi.

Det som fick Martin att vilja ha barn med Anna, det var att se hur hon är mot sin son, säger han.

– Hon är underbar mot honom. Hon – vad ska jag säga? – hon sätter gränser och ger kärlek på en och samma gång.

Det som fick Anna att vilja ha barn med Martin, det var hennes starka känsla av samhörighet med honom.

– Det känns jätteroligt att det är just Martins barn jag ska föda – och att det är hans första barn, säger hon.

Längtar till förlossningen

Den tid som återstår till förlossningen känns som en hel evighet, tycker de båda – men Martin är kanske extra otålig:

– Anna har ju faktiskt haft det här barnet i nio månader snart. Nu är det min tur, säger han, halvt på skämt.

Han ser fram emot papparollen. Att dela på föräldraledigheten är en självklarhet för dem båda, och Martin tror att han kommer att bli en bra pappa.

– Vad det betyder för mig? Det betyder kärlek. Mycket, mycket kärlek. Och regler, det tycker jag är jätteviktigt. Men – sedan vet jag inte riktigt, det är svårt att formulera i ord.

Sedan ett år tillbaka bor Anna och Martin tillsammans.

Sambor blev de för att de ”ville vara med varandra hela tiden”, som de säger.

– Och nu lever vi som ett par, med dubbelsäng och allt, säger Martin.

Annas son har ett av trerummarens två sovrum, det andra delar Anna och Martin på.

Det faktum att de sover i samma rum kommer att förenkla under kommande bebisnätter, tror de.

– Oftast lär ju bebisen vara hungrig när den vaknar, så då får ju Anna gå upp. Men om det fortsätter tar jag över, säger Martin.

"Folk kan säga: Men ni är ju kära!"

Att dela sovrum – och säng – är lika naturligt och odramatiskt för dem som det där vardagliga kvällsmyset i tv-soffan när Martin, lite kärvänligt så där, kan sitta och pilla med Annas hår. Men deras beteende stämmer inte med normerna i samhället, det vittnar om inte annat omgivningens reaktioner om.

– Folk kan säga ”Men ni är ju kära!” – eller ”Martin, du är ju lite bi!” Men jag är inte det! Jag vill bo och leva med Anna, men jag vill inte ha sex med henne, säger Martin.

Anna säger att det är på samma sätt för henne.

– Det här med Martin och mig, det är någon­ting annat än det jag har med andra vänner. Det är väldigt starkt. Jag tycker jätte­mycket om honom – men jag känner inga sexuella känslor för honom. Det är mer som om han är en släkting eller familjemedlem. Men det är klart, en släkting skaffar man ju inte barn med …

Anna och Martin vet inga andra som har gjort som de.

– Därför vill vi gärna berätta så att fler kan inspireras och göra likadant, säger Martin.

Men ”göra likadant” – hur gjorde ni?

– Vi har inte haft något sexuellt med varandra, svarar Martin snabbt.

– Vi köpte en sådan där spruta på apoteket, förklarar Anna.

Men någon ceremoni med tända stearinljus eller soft musik var det inte tal om.

– Nej, det kan man väl inte säga …  Martin gick in på toaletten först, och sedan gick jag in, berättar Anna.

De var väldigt nyfikna på inseminationens resultat.

– Vi köpte ett graviditetstest på en gång, men det visade förstås inget. Det var för tidigt, säger Martin.

– Men ett par veckor senare ringde Anna till mig. Jag hörde att hon lät lite konstig. Hon ville först inte säga vad det var, men jag förstod – och när jag frågade berättade hon. Jag blev jätteglad, verkligen jätteglad, jag började grina.

Barnmorskan har inte fått veta

Anna blev också jätteglad – och lite nervös på samma sätt som många som väntar sitt andra barn kan vara: ”Hur ska det gå? Och hur kommer det att bli för mitt första barn?”

Än så länge går det bra. Hennes son är överlycklig över det väntade syskonet, berättar Anna.

– Han har alltid tjatat om att han vill bli storebror.

Hittills har reaktionerna på att Anna och Martin väntar barn tillsammans varit enbart positiva, säger de.

– Vi var lite nervösa först, vi undrade vad alla skulle säga.

– Samtidigt brydde vi oss inte ett skit, säger Anna, men alla har faktiskt varit väldigt positiva. Det är klart att en del har undrat, och särskilt min mamma. Hon har undrat om jag har tänkt igenom det, frågat hur jag har tänkt att det ska fungera.

Martins föräldrar blev jätteglada.

– Men konstigt nog har min mamma alltid trott att jag ska få barn, jag vet inte varför, säger han.

Barnmorskan på mödravårdscentralen har däremot inget fått veta.

– Jag känner inget förtroende för henne, jag har inte sett någon anledning att berätta, säger Anna.

– Och hon har ju inte frågat! säger Martin – och tillägger:

– Men hon sitter säkert och tänker att Anna är grundlurad som inte fattar att jag är bög …

Vet ni vad det är för kön på barnet?

– Nej, säger Anna. Vi tänkte ta reda på det, men sedan ångrade vi oss. Jag har hela tiden trott att det är en tjej, men nu vet jag inte längre …

– Det är en tjej, säger Martin. Jag tror det. Det känns så. Det har känts så från början.

Anna om förlossningen

”Smärtlindring vill jag helst inte ha, jag tycker inte om att ta mediciner. Jag ska försöka klara mig med lustgas. Förra gången använde jag bara lustgas. Det är klart att det gjorde fruktansvärt ont, men mest minns jag det som en fantastisk upplevelse.”

Martin om förlossningen

”Man kommer nog att få höra ett och annat av Anna… Men jag ser väldigt mycket fram emot förlossningen. Det ska bli väldigt spännande, jag kan inte riktigt föreställa mig.”

Läs också: Så gick det till när Elian föddes

Läs också: Elian blev till genom en heminsemination

Artikeln publicerades i februari 2016.