Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Vändningsförsök, sätesläge och föda i säte – så funkar det

Varför ligger bebisen i säte, med rumpan neråt? Hur går ett vändningsförsök till? Och hur funkar en sätesförlossning? Professor Marie Blomberg förklarar.

Ligger bebisen i säte? Kanske görs det ett vändningsförsök.
Ligger bebisen i säte? Kanske görs det ett vändningsförsök.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Sätesläge, vändningsförsök, att föda i säte … Vi ställde 15 frågor till Marie Blomberg, professor i obstetrik och gynekologi vid Linköpings universitetssjukhus.

1. Varför vänder sig inte alla barn med huvudet neråt?

Marie Blomberg, professor och förlossningsläkare
Marie Blomberg, professor och förlossningsläkare

– Det finns flera tänkbara orsaker. Till exempel kan livmodern ha en form som gör det svårt för barnet att vända sig med huvudet neråt (mer om det i svaret till fråga 6, redaktionens kommentar). Moderkakan kan ligga i vägen. Och om barnet är för stort klarar det kanske inte att paddla sig runt på egen hand.”

2. Vad händer om barnet inte har vänt sig sent i graviditeten?

– Det kan bero på var man bor. Här i Linköping ska barnmorskan ­kontrollera hur barnet ligger i graviditetsvecka 35, och jag tror att många gör som vi. Om barnet ligger i säte erbjuds kvinnan ett ultraljud för att bekräfta sätesläget. Om det bekräftas erbjuds kvinnan ett vändnings­försök.

3. Hur går ett vändningsförsök till?

– Vändningsförsöket utförs på sjukhus av läkare. Kvinnan ligger på rygg på en brits. För att kontrollera så att barnet mår bra övervakas det först med CTG (barnets hjärtslag registreras av två dosor som fästs vid kvinnans mage, reds anm) under ungefär en halvtimme. Kvinnan brukar få ett läkemedel, Bricanyl, som lugnar ­livmodern och gör att den inte svarar med sammandragningar så fort läkaren rör vid den. Läkemedlet kan ge kvinnan hjärtklappning och oroskänslor, men det går snabbt över. Vid själva ­vändningsförsöket lyfter läkaren barnet under rumpan uppåt mot ­kvinnans huvud, så att barnet självt kan göra en kullerbytta/vända sig. Samtidigt stödjer läkaren barnet längs dess rygg eller nacke. Det tar oftast bara några ­minuter, och under tiden övervakas barnet med CTG så att man märker om navelsträngen kommer i kläm eller om barnet blir för stressat. Efteråt ­över­vakas barnet med CTG ytterligare en stund för att se så att allt är okej.

4. Gör vändningsförsöket ont?

– Nej, det ska det inte göra, men lite obehag kan det innebära. Jag brukar säga till kvinnan att ’Det kommer att kännas, jag kommer att ta i dig, men det får inte bli smärtsamt – och om det blir obehagligt har vi ju direktkontakt, du och jag, då ska du berätta för mig hur det känns.’ En del tycker att det känns ungefär som när man får massage över ömma muskler. Men det ska inte göra ont och smärt­lindring ger vi inte – dels för att det inte ­behövs, dels för att det är bra om ­kvinnan känner vad som händer och kan berätta om det är obehagligt.

5. Lyckas alla vändningsförsök?

– Nej. Nationellt lyckas omkring hälften av alla vändningsförsök.”

6. Varför misslyckas en del vändningsförsök?

– Det kan bero på olika saker. Barnet kanske redan har börjat sin färd ner i förlossningskanalen, det kanske redan är fixerat i sätesläge (det vill säga att rumpan har hunnit så långt ner i bäckeningången att den inte kan flyttas, reds anm). Eller mammans ­livmoder kanske har en form som gör det svårt för fostret att ändra läge. Livmödrar kan ju se ut på olika sätt. En del är till exempel hjärtformade och har som en avdelande vägg högst upp, då är det svårt. Moderkakans placering kan också ­försvåra.

7. Vad händer om vändningsförsöket inte lyckas?

– Det beror på var man bor. En del sjukhus rekommenderar kejsarsnitt till alla kvinnor om barnet ligger i säte. På andra sjukhus anser man sig ha tillräcklig vana och kompetens dygnet runt för att friska kvinnor utan riskfaktorer ska kunna erbjudas att föda vaginalt även om deras barn ligger i säte. Riskfaktorer kan till exempel vara att kvinnan tidigare har fött barn med ­kejsarsnitt, att barnet väger för lite eller för mycket – eller att kvinnans bäcken har en form som gör att barnets huvud riskerar att fastna. Om kvinnan ska föda vaginalt undersöks hennes bäcken med röntgen eller datortomografi för att se så att det inte är för trångt.

8. Kan man göra om vändningsförsöket om det misslyckas?

– Man kan, och det ­händer ibland, särskilt om kvinnan ­väldigt gärna vill. Men man har inte ­kunnat se att vändningsförsök har en bättre effekt andra gången.

9. Det sägs ibland att det finns en risk för att vändningsförsök kan ­behöva avslutas med kejsarsnitt. Är det så?

– Allt kan förekomma, men det är extremt, extremt ovanligt. Om det sker är det för att fosterövervakningen med CTG visar att barnet inte har det bra.

10. Kan man som kvinna göra något för att hjälpa barnet att vända sig?

– Jag tror inte det. Det finns alltid husmorstips, men inget som det finns vetenskapligt stöd för. Ibland sägs det att det kan hjälpa om kvinnan står på alla fyra och stöder sig på knän och armbågar/underarmar. Då hänger magen ner på ett sätt som kan ge barnet mer plats, och därmed kan det bli lättare för barnet att använda sig av tyngdkraften för att hamna rätt, menar man. Det finns enskilda ­berättelser från kvinnor som har ­upplevt att det har fungerat. Vill man pröva så är det inte farligt, så länge det inte känns obekvämt.

11. Om barnet har vänt sig, på egen hand eller genom vändningsförsök – kan man vara säker på att det stannat i det läget då?

– Nej. Det är därför barnmorskan fortsätter att känna på fosterläget i slutet av graviditeten – i Linköping ska det till exempel göras i graviditetsvecka 35, 37, 39 och 41. Men det vanligaste är att barnet stannar kvar i ’rätt’ läge om det har hamnat så. När barnet är fixerat eller ruckbart (Läs om ruckbart, fixerat och rörligt läge i faktaruta längre ner) kan man vara ganska säker på att barnet inte kommer att vända sig igen.

12. Vad är det för skillnad på att föda ett barn som kommer ut med rumpan först, jämfört med ett barn som föds med huvudet först?

– Om vi pratar om friska kvinnor som oftast har fött barn tidigare och som har en okomplicerad graviditet utan riskfaktorer så är det inga större skillnader. Ibland sägs det att det gör mer ont att föda i säte, men det är en myt, enligt min erfarenhet. Det är ingen skillnad på hur smärtsamt det är, och man har tillgång till precis samma smärtlindring hur man än föder.

– En skillnad är att man vill att kvinnor som föder i säte ska ha ett bra värkarbete; ett spontant värkarbete som gör hela kroppen redo att föda. Värkstimulerande läkemedel ger inte alltid ett lika effektivt värkarbete, därför vill man inte att kvinnor som föder i säte ska sättas igång. En annan skillnad som finns beskriven är att det blir mindre påfrestning på kvinnans bäckenbotten, och därmed färre brist­ningar, vid sätesförlossningar. Det skulle kunna bero på att barnets stjärt är mjukare än barnets huvud. Men istället kan det bli fler klipp. När huvudet kommer först vidgas slid­mynningen runt barnets huvud, som ­dessutom har hunnit omformas på vägen ut. När stjärten kommer först har inte huvudet hunnit omformas på samma sätt, så då görs ibland bedömningen att det behövs ett klipp.

13. Vad är det för skillnad för barnet på att födas i sätesförlossning jämfört med att födas med huvudet först?

– Precis när barnet är nyfött, under de allra första minutrarna, har man sett att barn som föds i säte kan vara lite mer tagna, lite mer trötta, ha lite lägre apgarpoäng (bebisens puls, ­andning, muskelspänning, hudfärg och reflexer bedöms med så kallade apgar­poäng efter födelsen, ju högre poäng ­desto bättre, reds anm). I den studien ingick inte bara barn till kvinnor med låg risk, utan alla. Och när man följde upp dessa barn två år senare såg man ingen skillnad mellan de barn som fötts med huvudet först och de barn som fötts med stjärten först.

14. Är det alltså riskfritt att föda ett barn i säte vaginalt, så länge man inte tillhör någon riskgrupp?

– Ingenting är riskfritt, men – ja, för kvinnor som inte tillhör någon riskgrupp kan i alla fall risken med ett kejsarsnitt vara större än den risk en vaginal förlossning innebär. Men då krävs det att det finns en kompetens och vana att hantera sådana förlossningar på det sjukhus där kvinnan föder. Barnmorskor och läkare som hanterar vaginala sätesförlossningar måste kunna de handgrepp som kan behövas för att förlösa barnets huvud och armar – något som man vid en del sjukhus tränar på regelbundet med speciella förlossningsatrapper.

15. Varför är det då så viktigt att veta hur barnet ligger? Och varför anses inte sätesläge vara lika ”bra”?

– För att man behöver ha ett bra, effektivt värkarbete när man föder vaginalt i sätesläge, och för att man därför inte kan bli igångsatt eller ­behandlas med värkstimulerande ­läkemedel i förlossningens första skede. För att veta om vaginal förlossning överhuvudtaget är möjlig behöver man mäta kvinnans bäcken med röntgen eller datortomografi. Då ser man om det finns några trånga partier som riskerar att leda till att ­rumpan visserligen slinker förbi, men inte huvudet.

 

De flesta barn vänder sig själva

Barnmorskans händer rör sig över gravidmagen. ”Här är bebisens rygg”, säger hen. ”Och här är huvudet, och här är rumpan”.

Att föreställa sig hur bebisen ligger ihopkrupen där inne kan göra att det kommande föräldraskapet känns mer verkligt. Och mot slutet av graviditeten är kunskapen om bebisens läge viktig även för förlossningen.

De flesta barn vänder sig själva med huvudet neråt någon gång i den tredje trimestern, det vill säga under den sista tredjedelen av graviditeten.

– Jag tror att det har med tyngdlagen att göra, säger Marie Blomberg, förlossningsläkare vid Linköpings universitetssjukhus. Hos barn, och särskilt hos nyfödda, är ju huvudet mycket större i förhållande till resten av kroppen än det är hos oss vuxna, så man kan tänka sig att det blir tungt för barnet att inte ha det neråt.

Fixerat, ruckbart, rörligt

Fixerat: Barnets huvud eller stjärt har sjunkit så långt ner i bäckeningången att det inte går att rucka på utifrån.

Ruckbart: Barnets huvud eller stjärt går att rucka på utifrån. Det har alltså delvis sjunkit ner, men ännu inte fixerat sig.

Rörligt: Det går att flytta på barnets huvud eller stjärt utifrån.

Källa: Marie Blomberg, läkare

Huvudet är också den av barnets kroppsdelar som kräver störst ­utrymme vid födelsen. Vid ”huvudbjudning” – när barnet föds med ­huvudet först – hinner det ofta  långsamt omforma sig efter kvinnans bäcken. Det anses underlätta framfödandet.

Vid ”sätesbjudning” eller sätesförlossning – när barnet föds med stjärten först – hinner ­huvudet i regel inte omformas på samma sätt. Det behöver inte innebära några problem, men när barnet ligger i säte är det, av flera orsaker, inte alltid möjligt att föda vaginalt.

 

Statistik: Kejsarsnitt vanligast vid sätesläge

2018 skedde 93 procent av sätesförlossningarna bland förstföderskor i Sverige med kejsarsnitt. Bland omföderskor var andelen 85 procent.

– Men det är olika på olika sjukhus, ­säger läkaren Marie Blomberg. Här i Linköping, där jag jobbar, och vid vissa andra sjukhus, har vi kompetens att ­erbjuda vaginal sätesförlossning till vissa utvalda kvinnor utan riskfaktorer. Det syns i statistiken. Våra siffror är lägre än riks­genomsnittet. 2018 var det 71,4 procent av först­föderskorna och 65,8 procent av omföderskorna som födde med kejsarsnitt när barnet låg i säte.

Statistiken är hämtad från Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG), Robson-ARG