Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Förlossningsskador – kan man undvika det?

Förlossningsskador – kan man undvika det, eller i alla fall minska risken? I så fall hur? Vi har pratat med läkare och barnmorskor.

Kan man slippa förlossningsskador?
Kan man slippa förlossningsskador?

etta är en artikel från Vi Föräldrar

Många som föder barn vaginalt får bristningar i ­underlivet. Oftast är bristningarna lindriga och läker fint, men ibland blir de mer allvarliga (se text om förlossningsskador och statistik längre ner).

Frågan är: Kan den som föder göra något för att minska risken för förlossningsskador?

Eva Uustal, överläkare.
Eva Uustal, överläkare. Foto: Anna Nilsen

 

– Det har funnits tankar om att man ska kunna minska risken genom att smörja huden i underlivet med olivolja eller fiskleverolja, eller genom att tänja muskulaturen med olika typer av ­ballonger som ska föras in i slidmynningen. Dessvärre finns det inget ­vetenskapligt stöd för att några av de metoderna fungerar, säger Eva Uustal, överläkare vid kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping och en av landets främsta experter på förlossningsskador.

Eva Uustal ingår i en expertgrupp* som har gått igenom vad som är vetenskapligt belagt för olika förebyggande åtgärder mot förlossningsskador.

– Det enda vi vet kan ha effekt är sam­arbetet med barnmorskan; att det får ta sin tid precis i slutet av förlossningen, att man med barnmorskans hjälp får ett lugnt fram­födande av barnet. Just då kan man som kvinna känna en stark vilja att bara få slut på det, att försöka krysta ut barnet så snabbt det går. Men om man istället, med barnmorskans hjälp, försöker ta det lugnt, om man vågar låta barnet glida ut, liksom andas ut det – då minskar risken för förlossningsskador.

Krysta på krystreflexen

Gudrun Abascal, barnmorska
Gudrun Abascal, barnmorska Foto: Juliana Wiklund / Copyright (c) Juliana Wiklund

Gudrun Abascal, barnmorska och författare till boken Att föda, instämmer.

– Det bästa är om kvinnan kan krysta helt avslappnat, bara på sin krystreflex – att man liksom flåsar ut barnet även om man just då helst bara vill krysta ut det, säger hon.

När barnets huvud börjar synas kan kvinnan känna en skärande, brännande smärta, en så kallad ”ring of fire”.

Malin Edqvist, barnmorska
Malin Edqvist, barnmorska

– Jag skulle vilja säga att den smärtan är kvinnans vägledning, säger Malin Edqvist, barnmorska som forskar om förlossnings­skador vid Sahlgrenska akademin i Göteborg och ingår i samma expertgrupp som Eva Uustal.

– Som födande kvinna kan man ju ha en liten djävul på axeln som, när det börjar bränna och skära så där, säger ”Tryck på nu!”. Men istället för att få panik och trycka på är det bra om man kan lyssna på sin känsla; känna efter hur mycket man vågar trycka på istället för att bara ge efter för att ”bli färdig”.

Med det inte sagt att det alltid är kvinnan som vill ”bli färdig”.

– Det kan finnas situationer när barnmorskan uppmanar kvinnan att krysta, men jag menar: Om man har en stark känsla av att ”Nej, det gör för ont, jag kan inte krysta mer nu”, då ska man lyssna på den – om inte barnmorskan är oroad för hur ­bebisen mår och tycker att den måste ­komma ut nu, naturligtvis.

Att föda försiktigt kan vara krävande

Det kan vara krävande att låta fram­födandet ske försiktigt. Man får leva för pauserna mellan krystvärkarna, säger ­Malin Edqvist.

– Vi barnmorskor brukar säga att ”De sista tio minuterna är för DIN skull. Barnet kan födas nu, men det här är för DIN skull” – och under tiden kan vi hjälpa kvinnan att hitta en ställning där framfödandet går långsammare och gör mindre ont, och hålla varma, våta handdukar över mellangården (området mellan slida och anus, reds anm).

Föda liggande på sidan eller stå på knä

Att barnmorskan, med eller utan varma, våta handdukar, håller emot vid mellangården när barnets huvud börjar synas (det så kallade perinealskyddet), har visat sig kunna minska risken för förlossningsskador. Därför är det bra om kvinnan, mot slutet av ­utdrivningsskedet, är i en förlossningsställning där barnmorskan kommer åt att ge perinealskydd, säger läkaren Eva Uustal.

Egentligen fungerar alla ställningar utom stående och huksittande, men att ligga på sidan eller stå på knä är ofta det bästa, anser hon.

Om kvinnan vill föda i en relativt upprätt ställning som ändå är avlastande för bäcken­botten är det också bra att stå på alla fyra, enligt barnmorskorna Malin Edqvist och Gudrun Abascal.

Smörja med olja

Ibland gör barnmorskan ett klipp för att vidga slidmynningen innan barnet ska födas fram. Malin Edqvist berättar om en sammanslagning av flera studier, en så kallad metaanalys, som visar att det kan bli färre klipp om kvinnan under graviditeten har masserat mellangården och de första centimetrarna av vaginan med olja, till exempel mandelolja eller någon annan olja som inte irriterar.

– Studierna är inte gjorda i Sverige, och eftersom vi i Sverige klipper väldigt lite vet jag inte hur överförbara resultaten är till svenska förhållanden. Men om det fungerar tror jag att det handlar mycket om att man som kvinna lär känna sin egen kropp. Att smörja in olja kan vara ett bra sätt att känna och tänka ”Jaha, det är här det ska tänjas, det är här det ska hända grejer …”.

Gudrun Abascal håller med.

– Även om det inte är helt bekräftat i studier upplever en del att det är bra att under de sista fyra veckorna av graviditeten smörja in mellangården och blygdläpparna med olja. Det påverkar inte muskulaturen, men kanske kan det påverka hudens elasticitet, säger hon.

Vill man pröva att smörja in eller massera med olja kan man alltså göra det, tycker Malin Edqvist och Gudrun Abascal. Det är inte farligt.

Barnmorskans stöd viktigt

Gudrun Abascals erfarenhet är att det blir färre bristningar om kvinnan får kontinuerligt stöd, det vill säga om barn­morskan, alternativt en doula eller undersköterska, är hos henne under hela förlossningen. Något vetenskapligt stöd för detta finns inte, berättar Malin Edqvist.

– Däremot blir det färre instrumentella förlossningar med sugklocka och tång om kvinnan får kontinuerligt stöd av barn­morska, och det kan i förlängningen ge färre allvarliga bristningar, säger hon.

Gudrun Abascal tipsar också om att ­kvinnan kan be en eventuell partner påminna om att hon vill föda fram barnet försiktigt – sådana föresatser är det lätt att glömma när det väl är dags.

Och om kvinnan är rädd för smärtan vid utdrivningsskedet kan hon be om att få en pudendusblockad, eller bäckenbotten­bedövning som det också kallas, tycker Eva Uustal.

– Smärtan är inte farlig, den är normal och den går över. Men det är viktigt att man känner sig så trygg och bekväm som möjligt, så om man är orolig kan det ­hjälpa att få en bedövning som tar bort smärta i underlivet.

Vad kan den födande kvinnan ta ansvar för själv?

Ett långsamt och försiktigt framfödande av barnet, är alltså viktigt, precis som ­barnmorskans perinealskydd och en lämplig förlossningsställning – fast hur mycket av detta kan den födande kvinnan egentligen ta ­ansvar för?

Ingenting. I alla fall inte utan stöd från barnmorskan – vilket i förlängningen pekar tillbaka på politikerna som ­behöver ge förlossningsvården tillräckliga resurser. Det är Eva Uustal, Gudrun ­Abascal och Malin Edqvist överens om.

Visst finns det annat som också kan ha betydelse, säger de. Sådant som att kvinnan har förtroende för och samarbetar med barnmorskan, att hon inte är rädd…

Men kvinnan kanske inte kan känna ­förtroende för barnmorskan? Hon kanske inte kan låta bli att vara rädd?

– Då kan hon byta barnmorska, säger Gudrun Abascal.

Men, säger hon: Ska vi vara ärliga är det också så att man inte kan undvika förlossningsskador helt.

– Vi kan minska dem, men vi kan inte få bort dem. Men det var värre för 10–15 år sedan. Idag är vi mycket duktigare på att identifiera skadorna och på att laga dem.

• Expertgruppen där Eva Uustal och Malin Edqvist ingår är utsedd av Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) samt Svenska barnmorskeförbundet (SBF). Den slutför nu ett mångårigt arbete med att ta fram råd och ett utbildningsprogram om förlossningsskador för läkare och barnmorskor.

Viktigt bli undersökt efter födseln

Det är extremt viktigt att låta sig undersökas efter födseln för att upptäcka eventuella problemområden.
Det är extremt viktigt att låta sig undersökas efter födseln för att upptäcka eventuella problemområden.

Barnet är fött. Kvinnan har fått bristningar – eller inte. Hur vet man? Och kan risken minskas för eventuella problem senare?

Efter förlossningen: Barnet är fött, allt är klart – eller?

– Nej, nu är det oerhört viktigt att kvinnan är med på att bli undersökt av barnmorskan, säger Eva Uustal, överläkare vid Universitetssjukhuset i Linköping.

Numera vet de flesta att det är bra om barnmorskan undersöker kvinnan, både i slidan och i ändtarmen, så att det inte finns oupptäckta bristningar som kan medföra problem i framtiden.

Vill vara ifred

Kvinnan som just har fött barn vill ofta helst vara ifred, inte bli rörd vid alls.

– Tidigare har det även funnits en attityd hos vårdpersonal att tänka ”Äsch, det behövs inte undersökas mer, det här ser så fint ut, det är synd att störa nu”.

Den attityden är sällsynt numera, enligt Eva Uustal.

Den expertgrupp kring Bäckenbottenutbildning.se som hon leder rekommenderar att alla kvinnor som har fött barn ska erbjudas bedövning med pudendusblockad, det vill säga bäckenbottenbedövning, inför undersökningen – om de inte redan har fått det, vill säga.

Smärtan som ska bort

Möjligheten att hitta och sy eventuella skador har alltså ökat. Och egentligen är det konstigt att man inte alltid har gjort så, tycker Eva Uustal.

– Att en viktig undersökning och behandling är obehaglig är ingen anledning att låta bli, det är ju smärtan och obehaget som ska bort, säger hon.

Om den kvinna som just har fött barn mot förmodan inte erbjuds bäckenbottenbedövning inför undersökningen kan hon be om det.

– Att bara få en lokalbedövande spruta i sårområdet, som man tidigare fått när en mindre bristning ska sys, tar visserligen bort smärta från stick, men en bäckenbottenbedövning bedövar hela nerven. Det gör att både smärta och obehag av beröring försvinner, och om man är bra bedövad kan barnmorskan undersöka mer noga, säger Eva Uustal.

Allt är inte färdigt bara för att bebisen är född.
Allt är inte färdigt bara för att bebisen är född.

 

Förlossningsskador – hur vanligt är det?

Färre bristningar vid förlossning

För 16 år sedan drabbades 7 procent av förstföderskorna och 2 procent av omföderskorna av allvarliga bristningar i bäckenbotten vid vaginal förlossning. År 2018 hade andelen minskat till 4,5 procent av förstföderskorna och 1,1 procent av omföderskorna, visar statistik från Socialstyrelsen.

 

Mellan 60 och 85 procent av alla som föder barn vaginalt får någon form av bristning eller klipp, visar nationell och internationell forskning.

I Sverige får de flesta förstföderskor bristningar i slidmynningen i samband med att barnet föds fram. Ungefär åtta av tio behöver få bedövning och sys med några stygn för att laga skadan.

– Men den skadan läker. Man får inga bestående men, säger läkaren Eva Uustal.

Bland samtliga födande kvinnor i Sverige får omkring 3 av 100 allvarligare skador i änd­tarmens ringmuskel, så kallad sfinkterruptur.

Riskfaktorer för sådana skador är:

• att barnet är stort

• att barnet föds i en avvikande bjudning (till exempel med rumpan först)

• att det blir en instrumentell förlossning (det vill säga att barnet föds fram med hjälp av ­sugklocka eller tång)

• att vara förstföderska

• att vara könsstympad

Andra faktorer som kan spela in är:

• att kvinnan ligger på rygg i ”gynläge”

• att kvinnan har kort mellangård

• att kvinnan är äldre än 35 år

• att kvinnan har fått värkstimulering

• att krystskedet pågår mer än 60 minuter

• att barnmorskan utför så kallad yttre press, det vill säga lägger en hand på kvinnans mage och pressar på vid krystningen så att barnet ska födas fram snabbare

• att barnets axlar fastnar i utdrivningsskedet, så kallad skulderdystoci

• att kvinnan har vestibulit, det vill säga svåra samlagssmärtor

Numera finns det bra hjälp att få tack vare noggrannare undersökningar, att det har byggts upp bäckenbottencentrum på flera håll i landet samt att det finns barnmorskor, sjukgymnaster, gynekologer och kirurger med specialkompetens.

Det här kan minska risken för förlossningsskador:

• Att kvinnan har ett bra samarbete med barnmorskan.

• Att kvinnan har ett lugnt framfödande av barnet.

• Att barnmorskan håller emot och skyddar ­mellangården när barnets huvud börjar synas (så kallat perinealskydd).

• Att kvinnan, mot slutet av förlossningen, är i en förlossningsställning som underlättar för barnmorskan att använda perinealskydd, till exempel att hon ligger på sidan, står på knä eller alla fyra.

Det här är viktigt för att undvika problem senare:

• Att barnmorskan, efter förlossningen, undersöker kvinnan noga.

• Att barnmorskan, efter förlossningen, ger kvinnan bäckenbottenbedövning – då kan eventuella skador upptäckas lättare.

• Att kvinnor som drabbats av större skador inte sys på förlossningsavdelningen utan i en väl belyst operationssal.

Det här kan den födande kvinnan göra själv för att minska risken för förlossningsskador:

• Be att få byta barnmorska om det inte känns bra med den hon har.

– Men jag skulle vilja säga att en viktig faktor också är att kvinnan är lyhörd mot sin kropps signaler och samtidigt medveten om att det bästa är att krysta försiktigt, utan att forcera – och att hon får stort stöd av sin partner i att känna säg trygg, säger barnmorskan Gudrun Abascal.