Adam Tensta: Varför andas inte barnet?

Artisten Adam Tensta är nybliven pappa och krönikör i tidningen Vi Föräldrar.

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jenny har kämpat sig igenom en lång förlossning, vi har blivit föräldrar och hunnit vara på neonatalen i ett par timmar.

Det började med att Jenny vaknade av värkar klockan 07.00 söndagen den 15:e maj, vårt beräknade förlossningsdatum. Vi hade svårt att avgöra om det var på riktigt eller om det var förvärkar. Jag åkte iväg på musikvideo-inspelning, standby om Jenny skulle ringa.

Tagning efter tagning gjordes, scen efter scen. Jag var disträ och ringde Jenny så ofta jag kunde. Hon låg och sov. När inspelningen började lida mot sitt slut, strax efter 17.00 fick jag ett sms från Jenny.

”Nu ska du nog komma hem”.

På vägen hem köpte jag alla snacks Jenny ville ha. Vi skulle titta på serier. Men först ringde vi förlossningen som tyckte att vi skulle komma in på kontroll. Vid 21.00 var vi inne på Huddinge sjukhus. Jenny var öppen 3 cm, på gränsen för att läggas in. Barnmorskan rådde oss att ta en promenad på två timmar och sedan komma tillbaka. Vi gick långsamt, fram och tillbaka i de långa korridorerna, inomhus i värmen, utomhus i regnet, vi åt varsin pizza på den enda restaurangen som fortfarande hade öppet i området. Medan vi åt tog vi tid mellan värkarna, dom återkom nu med större intensitet var 6:e minut och Jenny passade på att äta mellan. Efter två timmar gick vi tillbaka till undersökningsrummet. Jenny var öppen 4 cm och vi fick ett rum.

Följande 17 timmar var en kamp. Värk efter värk kom, och varje våg av smärta var så tydlig i Jennys ansikte och kroppsspråk.

Det gick sakta, men det gick framåt. Något som jag försökte intala Jenny mellan värkarna. Med lustgas och tens blev smärtan överkomlig. Efter 6-7 timmars värkarbete var Jenny öppen 5-6 cm, och för att snabba på processen togs ett beslut att göra hål på fostersäcken eftersom vattnet inte hade gått. I samband med det fick Jenny epidural. Smärtan släppte en stund, klockan var 6.00 på morgonen och vi fick en välbehövlig paus med både frukost och promenad innan nästa fas av värkarbetet inleddes.

Timmarna gick och Jenny hade öppnats från 6 till 10 cm. Vid 13.00 var det dags att börja krysta.

Med fokus på Jenny mellan krystningarna, och barnets aktivitet via monitorn under krystvärkarna, så var detta den mest intensiva upplevelse jag varit med om. Barnets puls gick upp och ner och det märktes att personalen började bli stressade. 30 minuter in i krystarbetet tog personalen beslutet att det var bäst för barnet och Jenny att assistera resterade del av födseln med sugklocka. Plötsligt var det 15 personer i det lilla förlossningsrummet. Undersköterskor, sjuksköterskor, barnmorskor, läkare och praktikanter.

Varken jag eller Jenny var beredda på uppståndelsen, det kändes som att något höll på att gå riktigt fel.

Efter fyra krystningar var barnet ute, men oron förblev. Barnet skrek inte. Jag fick lämna Jenny och följa med barnet till neonatalen. Korta minuter kändes som en evighet i ovisshet. Varför andas inte barnet regelbundet?

Jag kördes från avdelning till avdelning i rullstol med mitt barn på bröstet, tätt följd av maskiner som hjälpte barnet att andas samt hade koll på syreupptagning, andning och hjärtslag. Det var slangar överallt, det verkade så kaosartat. Jag kände även en växande oro över att Jenny inte hade kommit tillbaka, när jag frågade vart hon var, fick jag svaret att hon var på operation, men att hon snart var klar. Under den tiden slogs jag av tanken att Jenny kanske inte kommer tillbaka överhuvudtaget, var det därför det tog så lång tid?

Lyckligtvis upphörde oregelbundenheten i barnets andning. Lyckligtvis kom Jenny tillbaka från operation. Lyckligtvis bor vi i Sverige där det finns resurser som kan hantera kriser som detta. Lyckligtvis mår vi alla bra nu.