Hur får vi vårt barn att sluta slänga mat omkring sig? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Vår son på 22 månader har det senaste halvåret kastat mat, bestick och glas på golvet och bordet. Han har alltid älskat mat och slängt i sig det mesta, men helt plötsligt började han kasta maten omkring sig.

Vi har prövat allt för att få honom att sluta. Vi försöker förklara att vi blir ledsna när han gör så, vi har försökt få honom att städa upp efter sig, vi har sagt till på skarpen och vi har låtsats som ingenting. Inget hjälper.

Det är så jobbigt att behöva genomlida det här flera gånger om dagen. Vi sitter som på helspänn hela tiden, vilket resulterar i stressiga måltider som ofta slutar med gråt från vår sons sida.

På förskolan säger de att han äter väldigt bra och att det aldrig är några problem. Så länge det bara är här hemma han kastar mat är det väl ändå okej, tänkte vi – men nu har han börjat göra likadant hos sin farmor och mormor.

Vi försöker ta bort hans tallrik och glas när han verkar bli ointresserad av maten, men det är inte alltid vi hinner.

Hur ska vi lyckas vända denna trend?

Sara & Fredrik

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Det låter som att ni behöver en omstart vid matbordet. Precis som ni beskriver känns det ofta som att man har prövat ”allt” och får slut på strategier när något krånglar. Men knepet, när man ska vända sådana här situationer, är att man behöver tillämpa sin strategi konsekvent och länge innan man ser några resultat.

Jag föreslår att ni sätter er ner och pratar igenom vilka förändringar ni vill få till vid matbordet – och att ni sedan håller er till det. Räkna med att det tar någon månad att bryta mönstret.

Att barn kastar mat handlar till en början ofta om det spännande med att kunna påverka saker omkring sig (så att de försvinner, till exempel), men uppmärksamheten som detta ger (att man som förälder blir irriterad på kladdet) gör att beteendet kan sätta sig och leva kvar.

När ni funderar över vilka förändringar ni tror är genomförbara kan ni ha följande i bakhuvudet: Det är viktigt att er pojke är hungrig när det är dags att äta – får han mellanmål som gör att han hellre leker med maten än äter den? Se också till att ni har korta sittningar vid matbordet med er lilla son. Ställ fram maten i skålar som han själv kan ta för sig ifrån. När ni märker att han börjar kasta med maten avslutar ni hans måltid och låter honom leka medan ni själva äter klart. Kanske säger ni ”Nu har du ätit klart och får leka, gubben”. Ni kan också ta honom i knät om han inte vill gå ner och leka.

Var noga med att uppmärksamma det ni gillar att han gör vid matbordet och ignorera det ni inte gillar (att han kastar saker). Det ni istället uppmärksammar och pratar om är sådant som är trevligt och positivt. Som ”Vad roligt att du gillade paprikan idag!”. Eller ”Åh vad mysigt att vi fick fiskpinnar som alla gillar”.

Er absolut främsta uppgift (förutom att erbjuda honom hyfsat näringsriktig mat) är att själva njuta av maten och stunden vid matbordet – både för att ni ska vara förebilder och för att er uppmärksamhet ska stanna på det som passar (det vill säga att man äter och har trevligt) och inte på sådant som ni vill att han slutar med.

En första förändring kan vara små korta, positiva stunder vid matbordet, som ni betonar och uppmärksammar. När de nya rutinerna sedan har satt sig blir dessa stunder längre.

Ni skriver att er kille älskar mat, så det låter som om ni har alla förutsättningar att vända det här och få måltiderna att bli höjdpunkter i ert familjeliv.

God spis, önskar jag er!

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Vårt barn slänger mat omkring sig – vad ska vi göra?
NÄSTA Är vårt barn för socialt?