Vår dotter blir helt förstörd när vi skrattar

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Vi kan inte skratta hemma – vad ska vi göra?

Vår dotter på 20 månader har sedan ungefär ett år tillbaka blivit helt förstörd när vi skrattar. Det händer både när vi skrattar tillsammans med andra och tillsammans med henne.

Vår känsla är att hon känner sig utskrattad, eller att hon blir förnärmad, trots att våra skratt inte alls har något med henne att göra. Det har gått så långt att vi inte kan skratta hemma, vilket är riktigt tråkigt.

Nyligen reste vi iväg tillsammans med min familj, och det var ett ständigt gråtande från vår dotters sida. Hela sällskapet på tolv personer fick tänka på att inte skratta. Hon känner till och med av och blir ledsen av ett kvävt skratt, så det blir riktigt jobbigt.

Vad kan det här bero på? Finns det något man kan göra?

Mamman

Psst från redaktionen! Missa inte uppföljningen längre ner i artikeln där signaturen Mamman berättar hur det gick sedan med dottern som blev skrämd av skratt.

Hjälp henne med hennes reaktioner

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Det låter som att er lilla tjej tidigt har utvecklat sitt sinne för sociala relationer. Kanske blev hon skrämd eller kände sig utanför när ni skrattade någon gång och fick den här reflexen. Det är dock något ni kan hjälpa henne med!

Istället för att låta henne slippa skratt kan ni hjälpa henne med hennes reaktioner. Eftersom ni som föräldrar är hennes trygghet är det bra att hon kommer över detta tillsammans med er. Annars blir hon mer utsatt när hon i andra situationer hör folk skratta och inte har er hjälp till förklaring och tröst.

LÄS OCKSÅ: Vår sociala 2-åring är plötsligt rädd för släkt och vänner

Ta henne i famnen och säg att ”Nu ska vi umgås och då kommer vi att skratta och ha roligt tillsammans”. Skratta lite extra när ni är hemma tillsammans och försök om och om igen att locka med henne i det roliga. Titta i en rolig bok eller film och uppmuntra henne att skratta med när det blir roligt. När hon reagerar förklarar ni vad ni skrattar åt och bjuder in henne att delta.

I början är det säkert svårt, men genom att vara envisa och tålmodiga kan ni hjälpa henne igenom den här svårigheten – och visa henne hur rolig det kan vara!

Så gick det sedan

Vi kontaktade signaturen Mamman och frågade: Hur gick det sedan? Här är svaret:

"Malin skrev i sitt svar att vår dotter verkade ha ett tidigt utvecklat sinne för sociala relationer. Det fick oss att tänka på att det, från att hon var 18 månader, inte gick att prata om henne när hon var i rummet. Fast hon ännu inte kunde prata själv märkte hon direkt om det var henne vi pratade om, och det gjorde henne både ledsen och arg. Bara en sådan sak som att vi vuxna uppmärksammade hur gullig hon var när hon stod på tå för att titta ut genom fönstret kunde få henne att bryta ihop totalt.

Det var samma sak på förskolan. När personalen berättade för oss att hon hade haft en hatt från utklädningslådan på sig hela dagen bröt hon ihop och vägrade ha den hatten mer.

Det här gav oss en insikt om att detta kanske på något sätt hörde ihop med hur hon reagerade på skratt.

Så här två år senare känns det lite kul att läsa och tänka tillbaka på hur vi hade det under en lång period. Beteendet försvann för ett år sedan ungefär, men hann innan dess eskalera till att inte ens favoritpedagogen på förskolan fick skratta.

Nu är vår dotter en väldigt glad och humoristisk tjej som gärna bjuder på sig själv, så det här känns som mycket länge sedan, tack och lov."

Läs fler frågor till barnpsykologen med berättelser om hur det gick sedan!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.