Vår bebis vill inte somna – vad kan vi göra?
Vår 4 månader gamla bebis har så svårt att somna – vad kan vi göra? undrar föräldrarna. Barnpsykolog Malin Bergström svarar – och så här gick det sedan!
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Varför är det så svårt att få honom att somna?
Vi har en kille på 4,5 månader vars sömn ända sedan födseln har varit en stor utmaning för oss.
Han har alltid haft ett stort närhetsbehov. Vi har försökt träna honom att sova själv, till exempel i ett babynest, medan vi ligger nära och håller en hand på hans mage. Det kan gå korta stunder, men efter cirka 30–45 minuter vaknar han till och protesterar. Om vi inte får honom att somna om är han gnällig och visar tydligt att han inte har sovit klart.
Det går inte att lägga ner honom när han är mätt, nöjd och trött heller – han klarar inte att somna själv. Han skriker hjärtskärande rakt ut och blir nöjd så fort han blir upplyft.
Till saken hör att det är svårt att få honom att somna. Oftast är det bara bröstet som gäller, eller att bära honom över armen med gungande steg. Vagnen har han börjat acceptera ibland, utomhus. Men han vaknar lätt och måste då vaggas och bäras på nytt.
Han är väldigt aktiv och tar in allt som händer. Han vill vara med och har alltid varit väldigt motorisk.
Vi försöker ha en kvällsrutin när vi släcker ner, byter om till pyjamas, spelar en speciell speldosa, slutar leka, pratar mjukt och ammar till sömns. Därefter sover han i vår famn i teve-soffan.
Han tar varken napp eller tumme, trots trugande. Nätterna är en mardröm. Vi har inte sovit sammanhängande i mer än 1–3 timmar sedan han föddes, trots att vi försöker hjälpas åt.
På nätterna bökar han, sprattlar och vaknar flera gånger i timmen för att snutta, trots att han är så mätt att det rinner över. Nu har vi bestämt att inte amma riktigt så ofta. Istället går vi upp och går med honom – men det är svårt att vara konsekvent på nätterna. Ärligt talat försöker vi bara överleva den här perioden.
Det känns som att vi har prövat allt och att vi snart går under av sömnbrist.
Otroligt tacksamma för svar!
Psst från redaktionen! Missa inte uppföljningen längre ner i artikeln där signaturen Otrolig tacksamma för svar berättar hur det gick sedan med sonen som hade så svårt att somna.
Barnpsykologen: Hjälp honom att varva ner
Barnpsykolog Malin Bergström: Ett så aktivt och piggt litet barn som ni har slukar världen med alla sinnen, från dag ett. Er utmaning är att hjälpa honom att varva ner och somna. För det är ju så att hjärnan på en så liten bara klarar att registrera en viss mängd stimuli och sedan måste skärma av för att processa och smälta erfarenheterna. Då är det era kroppar och lite rörelse som funkar bäst, eftersom det känns tryggt och välkänt.
Vid sidan av sömnbristen låter det ni beskriver härligt! Er son är glad och sprallig, och amningen funkar bra. Att han har ett stort närhetsbehov och inte sover sammanhängande är egentligen självklart när han är så här liten, men i kombination med en intensiv personlighet kan det slita på en som förälder.
Mitt första råd är att ni ska fortsätta att pröva allt (utom att få honom att somna själv)! Det är det bästa sättet att lära känna er son och så småningom hitta rutiner och vanor som passar er alla.
Hans temperament kommer förstås att bestå över tid; det är en del av hans personlighet. Men i övrigt är hans utveckling helt hisnande de närmaste åren. Därför är mitt andra råd att ni inte ska tänka framåt utan göra det som fungerar i stunden. Somnar han i soffan på kvällarna, fine. Ligger han i babynestet ibland och ibland hos er, fine. Låt honom leva i bärselen om det är det bästa sättet att hjälpa honom att komma till ro. Ni behöver inte vara konsekventa. Det överlevnadstillstånd ni beskriver är mycket bättre än strikta rutiner.
Jag tycker att ni ska satsa på det som är smidigast i alla lägen. Promenader på nätterna kan ni plocka bort direkt. Att han överäter nattetid (vilket är högst troligt) är betydelselöst – bröstmjölk är i princip kroppseget, och äter han för mycket kräks han bara upp överskottet.
Det är bättre om du som mamma tränar på att sova och amma samtidigt, och att ni lägger ett örngott eller en bit frotté under hans huvud. Om han fäktar och sprattlar kanske en arm runt honom kan lugna, annars får du rulla undan för att slippa bli väckt.
Vill ni kunna turas om kan du som pappa fortsätta att truga med nappen. För en del barn tar det tid att vänja sig vid napp, och om er son accepterar den blir det enklare för dig som pappa att gå ut med honom, att lugna honom i bärselen och att hjälpa honom att somna om på natten.
Jag föreslår också att ni blir mer strikta med att turas om på nätterna. Det är överkurs att vara vakna båda två. Öronproppar för den som är ”ledig” kan vara till hjälp. Om du som mamma ammar på natten kan du som pappa ta honom när han vaknar vid 05.00.
Och för att återkomma till det där med att somna själv: Min erfarenhet är att den idén bara funkar i teorin eller på väldigt trötta barn med världens lugnaste temperament. Som ni beskriver er son tror jag att han kommer att behöva er hjälp att komma till ro under lång tid framöver.
Avslutningsvis ett käckt råd som brukar vara svårt att följa i praktiken men som egentligen är det bästa när man raglar runt i sömnbrist: Sov så fort ni får en chans. Att sova någon timme på dagen är kanske inte drömmen om hur man vill sova som vuxen, men det piggar åtminstone upp något.
Så gick det sedan
"Vår son är nu 16 månader och sover för det mesta som en liten prins, dock fortfarande med pappa bredvid sig.
Det dröjde till strax efter hans 1-årsdag innan han slutade vakna varje halvtimme och än en gång behövda sövas av långa nattliga promenader genom huset (min man överansträngde vaden av allt gungande och bärande på nätterna). Men med Malins svar kände vi oss trygga med att fortsätta gå på vår magkänsla och göra det som passade oss och vår lilla kille istället för att följa alla råd från bland andra bvc om att försöka få honom att somna själv. Nu är han lugn, trygg och världens häftigaste person! Han behöver fortfarande vår hjälp att somna men sover sedan gott. Det är som att han vet att vi finns där så fort han behöver oss.
Det största och viktigaste vi gjorde var att sluta kämpa med sömnen. Om vi inte hade gjort det hade det blivit en kamp som ingen av oss tre skulle ha vunnit något på. Vi slutade googla och läsa böcker, vi slutade fråga vänner, familj och sjukvården om hjälp och råd, för vi fick ändå bara svar som vi inte riktigt ville ha.
Med Malins svar i ryggen släppte vi all prestige kring sömnen och bara åkte med. Sedan löste sig allt av sig självt. Helt plötsligt sov han flera timmar i sträck. Efter ett tag kunde vi till och med lägga ner honom när han hade somnat – och han fortsatte sova fast vi inte låg nära. Vi kunde smyga ut och fick några timmar för oss själva, vilket vi aldrig trodde att vi skulle få!
Jag vet inte om det är Malin som har sagt det, men vi tog verkligen till oss uttrycket 'trygghet föder trygghet'. Istället för sömnmetoder som går ut på att barnet ska skrika i fem minuter för att sedan mötas en kort stund av en likgiltig förälder (ett råd som vi faktiskt fick av en barnsköterska) lät vi honom få precis som han ville. Då släppte det.
Och det bästa med att bara åka med var att vi slapp lägga energi på själva sömnmomentet. Vi kunde istället använda den lilla energi vi hade till att försöka ta oss igenom dagarna och till slut börja kunna njuta av att vara föräldrar till vår fantastiska kille!"
Läs fler frågor till barnpsykologen med berättelser om hur det gick sedan!
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
