Vår mammiga 4-åring är mammigare än någonsin. Han säger ”jippie!” när jag berättar att jag ska resa bort. Vilket är det bästa sättet för mig att bemöta vår son för att inte skada vår relation? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Jag har några frågor om hur jag ska bemöta min 4-åring. Jag har letat på nätet för att hitta svar hos andra med liknande problem men kan inte säga att jag känner igen mig någonstans.

Jag bor med min fru, hennes två döttrar och vår gemensamma son som är drygt 4 år.

De första två, tre åren av vår sons liv innebar en ganska ansträngd konflikt mellan mig och min fru. Hon ville helst ha fysisk kontakt med bebisen dygnet runt under det första året, och hon mådde dåligt och blev ledsen om barnet var hos någon annan. Detta kom som en chock för mig och gjorde att vi hamnade i en destruktiv dragkamp om att vara med vår son.

Jag drevs av en idé om och vilja att vara så mycket som möjligt med sonen. Jag hoppades och trodde att detta skulle ge oss en bra relation. Men jag har hela tiden haft en gnagande känsla av att varken mamman eller sonen ville att jag skulle vara med, åtminstone inte i den utsträckning som jag ville (vilket var ungefär att få chansen att natta sonen varannan kväll och att i största allmänhet ha ett ganska delat ansvar).

Det senaste året har det fungerat bättre mellan min fru och mig. Men vår mammiga son är mammigare än någonsin.

Han säger ”jippie!” när jag berättar att jag ska resa bort. När jag är hemma och sonen och min fru kommer hem hör jag honom fråga i hallen: ”Är pappa hemma?” Om min fru svarar ja reagerar han med besvikelse: ”Neeeej!” Han säger regelbundet att han bara älskar mamma. De senaste nio månaderna har han ignorerat mig varje morgon. Han svarar inte när jag pratar med honom och ryggar tillbaka om jag närmar mig. Om jag ska iväg och jobba reagerar han dock positivt och med lättnad. Han ber mig ofta att göra saker som min fru har sagt att hon ska göra, som att åka och handla, för att han då ska få vara med henne medan jag uträttar ärendet.

Jag tror att han känner att jag stör hans och hans mammas relation. Vid ett tillfälle har han sagt till mig att han önskar att hans systrar hade en annan mamma och att jag flyttade någon annanstans.

För det mesta fungerar det bra mellan oss när min fru inte är hemma, men på sistone har även detta blivit svårare. Så länge vi leker exakt som han vill (vanligtvis att vi spelar tevespel eller liknande) är det okej, men så fort jag behöver göra något annat eller bara tycker att det räcker med tevespel säger han att han vill vara med mamma och att han längtar efter henne. Han försäkrar sig om att det är okej att mamma ska natta honom senare på kvällen. Om hon är borta på kvällen vägrar han numera att lägga sig innan hon har kommit hem.

Jag har försökt hitta liknande beskrivningar av andra på nätet men inte hittat något. De flesta som beskriver ”mammighet” förklarar det som något övergående och att det slår i perioder åt både mammas och pappas håll. Så har det inte varit för oss. Det är alltid mamma, mycket mamma och i långa perioder ännu mera mamma.

En annan tydlig skillnad i andras beskrivningar av mammighet är att mammor vanligtvis brukar uppleva det som något mer eller mindre jobbigt. Så är det inte hos oss. Sonen är hemma på dagarna och har endast sporadiskt varit hos dagmamma (familjedaghem, redaktionens kommentar) – till stor del på grund av min frus inställning och behov av att vara med vår son men också för att vår arbetssituation möjliggör att han kan vara hemma.

Vilket är det bästa sättet för mig att bemöta vår son för att inte skada vår relation? Jag vill väldigt gärna vara med honom mycket och skulle helst inte vilja spela något slags spel där jag låtsas vara oberörd. Vissa dagar har jag prövat att bara göra mitt och inte försöka få sonens uppmärksamhet alls, men resultatet blir då bara att jag inte får vara med honom – för så länge han har möjlighet att vara med sin mamma (vilket han oftast har) bryr han sig inte alls om vad jag gör. Han tycker mest att det är skönt att jag inte stör.

Jag undrar också om det går att säga något om hur mycket av detta som kan vara konsekvenser av mitt och min frus sätt att vara?

Ledsen pappa

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Det gör mig ont att höra hur ni har det, och jag är glad att du hörde av dig! Det låter som om den dragkamp om sonen som seglade upp under hans första år består och har fått negativa konsekvenser för er alla. Din fru har visserligen ”vunnit” hans gunst, men på bekostnad av ett ömsesidigt föräldraskap. Du lever med dagliga kränkningar i en situation som skulle betraktas som mobbning om den pågick vuxna emellan. De två storasystrarna får tråkiga förebilder inför sitt vuxenliv. Och värst drabbas er son som inte får stöd att bilda goda mönster utifrån sina första viktiga relationer.

En viktig uppgift i föräldraskapet är att hjälpa barn att utvidga sin repertoar av relationer mot ett större nät av trygghet, glädje och förebilder. Utifrån tryggheten i den egna relationen med barnet uppmuntrar man sitt barn att uppleva trygghet också med andra. Mellan raderna i ditt brev anar jag att du inte tycker att din fru agerar så. Jag får en känsla av att du kanske tycker att hon har skapat den här situationen genom att binda sonen till sig. Och jag förstår om du är arg om hon inte ställer upp och tydligt visar att din sons sätt gentemot dig är oacceptabelt.

Det här är ett familjeproblem – inte något som bara handlar om din och din sons relation och inget som du kan lösa genom att förändra ditt eget förhållningssätt. Det här är istället något som skapar dålig stämning för er alla och som ni kanske råkar hantera så som vi människor ofta gör när vi känner oss hjälplösa: genom att skylla på varandra?

Kanske tänker du att det här har uppstått för att din fru vill ha sonen för sig själv? Kanske tänker din fru att hon minsann inte kan hjälpa om du inte lyckats få din unge att tycka om dig? Hur som helst behöver ni alla agera för att bryta detta. Och det positiva är att det är möjligt! Er lilla kille är så liten att han lyssnar och formar sig efter era mönster i familjen.

Frågan är bara hur ni ska börja. Är ni överens om att detta är ett gemensamt problem föreslår jag att du påbörjar en egen aktivitet med er son, helst flera gånger per vecka. Gå till biblioteket, skogen, lekparken – vad som helst så länge ni kan ha det en gnutta trivsamt ihop och bygga upp något eget. Men sätt för all del gränser och visa din egen vilja också. Det behöver din lilla kille förstås.

Detta kommer dock inte att få önskad effekt om inte alla i familjen samtidigt anammar ”pappa-är-bäst”-attityden. Din betydelse och fantastiska person behöver bekräftas i det oändliga för att er son ska förstå att det är den önskvärda attityden. Alla måste också tydligt visa att kränkande och sårande beteende är oacceptabelt, oavsett vem det riktas mot.

Är ni inte överens om att detta är ett gemensamt problem föreslår jag samtal med barnpsykolog på bvc eller familjerådgivning för din fru och dig tillsammans. För att motivera din fru till en sådan kontakt föreslår jag att du pratar om de negativa konsekvenser mönstret har för er son, idag och framöver. Kan du också anta en attityd av att ”Jag fixar inte att lösa det här på egen hand” snarare än att antyda att detta är hennes fel är chanserna större att ni gemensamt ska lösa detta.

Min erfarenhet (som har stöd i forskning) är att det börjar hända saker så snart man formulerar sitt problem och tar ett första initiativ till att lösa det. Det har du gjort genom att skriva till mig. Nu är det några steg kvar till ett bättre familjeklimat. Men i bästa fall är de stegen lättare att ta än detta första. Jag kommer att tänka på dig!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Vår 4-åring vill inte vara med mig – vad ska jag göra?
NÄSTA Jag orkar inte med vardagen som mamma