Vår 2-åring kan inte ta minsta tillsägelse

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vi har en kille på 2,5 år som alltid har varit glad och lugn. För två månader sedan fick han ett syskon som han tycker mycket om, det pussas och kramas hela tiden.

Han är sen i talet men säger en del ord, förstår allt man säger och kan kommunicera med kroppsspråk och andra läten. Jag har egentligen inte varit orolig för honom förrän nu, när han har förändrats hemma. Han kan inte ta minsta lilla tillsägelse från någon av oss.

Han kan nypas väldigt hårt i ansiktet. Även hans mormor och en väninna till mig har blivit nypta i ansiktet.

Om vi säger ”Ta det försiktigt” med snäll, lugn röst när han exempelvis ska ställa sig på en pall vrålar han ”NEEJ” och skriker.

Häromdagen, när han och hans pappa skulle hjälpas åt att skruva ihop en grej, fick hans pappa en skiftnyckel i ansiktet.

Han slår oss i ansiktet när vi försöker förklara saker för honom.

Jag antar att han är inne i en trotsperiod nu, och att han är frustrerad för att han inte kan prata. Och kanske har han förstått att lilla bebisen är här för att stanna även om han också är glad över att ha blivit storebror.

I förskolan sitter han långa stunder och leker med sitt. Där har han hittills aldrig visat temperament. Han blir aldrig arg där, skriker inte och kan på sin höjd bli småsur. Men jag är rädd att han ska börja bete sig som hemma även i förskolan, och kanske att det i så fall blir snäppet värre där, att han börjar bita eller gå på sina kamrater (eftersom jag har förstått att det är något en del gör när de blir frustrerade).

Jag behöver lite råd om hur jag ska tänka, vad jag ska göra med honom och säga till honom.

Caroline 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag tror precis som du att ilskan och utbrotten hänger ihop med trotsåldern och frustrationen över att inte kunna säga det han vill. Även om han ännu inte kan forma orden ordentligt pågår en ­språklig explosion i hans hjärna. Säkert märker ni att han förstår mer nu än tidigare? Man tror att trotsåldern hänger ihop med ­denna snabba utveckling i hjärnan. När barn plötsligt förstår mer ökar frustrationen över allt de ändå inte riktigt klarar av.

Men även om man förstår att det är svårt för barn att kontrollera sig när deras hjärnor sprakar av alla nya kopplingar måste man förstås tydligt lära dem att inte nypas.

Jag brukar tänka att man får låna barn sin egen självkontroll tills de har hittat den i sig själva. Det innebär att ni får vara tydliga med att man inte får nypas, lära honom att (på sikt) behärska sig och visa ilska på andra sätt. Ta hans händer, se honom allvarligt i ögonen och tala om att man absolut aldrig får nypas. Visa att det gör ont, att ni blir ledsna och arga.

Att han får utbrott hemma, där han är som tryggast, behöver inte innebära att samma sak kommer att ske i förskolan. Så liten han är har han redan lärt sig att behärska sig där och tar istället ut frustrationen hemma. Vi psykologer brukar säga att man som förälder mest får se frukterna av sin uppfostran när man själv inte är med. Det kan vara en liten tröst när man inte tycker att man kommer någonvart med det man gör.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.