Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Efter en traumatisk förlossning – hur blir det att föda igen?

Mamman hade en svår och traumatisk förlossning. Nu är hon gravid igen och oroar sig för hur det ska bli att föda det andra barnet. Psykolog Malin ­Bergström svarar – och så här gick det sedan!

Hur känns det att föda ett andra barn efter en första traumatisk förlossning?
Hur känns det att föda ett andra barn efter en första traumatisk förlossning? Foto: Getty Images/iStockphoto

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Hur kan jag tänka för att inte nästa förlossning ska bli traumatisk?

Vi har en son på 13 månader och väntar nu vårt andra barn. Sonens förlossning var ganska traumatisk, och helt ärligt vet jag inte om jag har bearbetat den fullt ut än. Det gick väldigt fort i början. Den första värken kom som en blixt från klar himmel, inga förkänningar, förvärkar eller föraningar, helt plötsligt hade jag riktiga värkar!

När vi kom in till sjukhuset var jag öppen 9 centimeter. Sedan avstannade förlossningsarbetet. Jag blev värksvag och sonens hjärtljud gick ner. Efter fem timmar avslutades förlossningen med sugklocka. Jag hann bara få upp sonen på magen innan personalen klippte navelsträngen och sprang iväg med honom. Hans pappa fick följa med till akutrummet och jag låg kvar och undrade om vår son skulle överleva. Det går inte att beskriva den känslan med ord.

Innan vår son blev till gick vi igenom två missfall, och när personalen tog sonen tänkte jag bara ”Nu dör han också”.

Lyckligtvis gick allt bra. Han återhämtade sig ganska snart och fick komma tillbaka till mig. Men jag återhämtade mig tyvärr inte lika fort.

Dagen efter förlossningen fick jag panik och återupplevde delar av förlossningen; jag var verkligen livrädd! Jag skakade och grät, har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Egentligen fanns det ingen anledning, allt gick ju bra till slut, men känslan satt kvar i mig länge.

Sonens första levnadsvecka var ett enda kaos av ångest, panik, rädsla och fruktansvärda mardrömmar. Jag återupplevde de delar av förlossningen som jag mindes om och om igen. Men det mesta är svart, jag har bara fragmentariska minnesbilder. Jag minns inte allt som hände och i vilken ordning det hände.

Jag mådde väldigt dåligt, klandrade mig själv för hur förlossningen blev och kände mig misslyckad – och det gör jag egentligen fortfarande. Det gör ont att vi aldrig fick den där första stunden tillsammans. Vi fick inte höra honom skrika, hans pappa fick inte klippa navelsträngen. Det har blivit ett riktigt trauma för oss.

Dessutom upplevde jag att sonens första tid blev ”förstörd”. Jag var så traumatiserad och stressad att jag hade svårt att ta till mig honom. Jag kunde inte njuta på det sätt jag hade föreställt mig och hoppats på. Vi fick inte amningen att fungera, och det blev ytterligare en sorg, ännu ett misslyckande.

Så småningom utvecklades alla dessa jobbiga känslor till en depression. Det började inte vända förrän sonen var mellan 3 och 4 månader.

Idag har vi en jättefin relation, men jag sörjer förlossningen och hans första, ”förlorade”, tid. Finns det något jag kan göra för att undvika att det blir likadant nu?

Själva förlossningen blir ju som den blir, men hur kan jag tänka för att det inte ska bli lika traumatiskt och uppslitande? Jag vill inte att förlossningen ska påverka den första tiden, och jag vill absolut inte få en ny depression. Jag vill kunna njuta och vara lycklig!

 Hälsningar från en orolig mamm

Psst från redaktionen! Missa inte uppföljningen längre ner i artikeln där signaturen Hälsningar från en orolig mamma berättar hur det blev vid den andra förlossningen!

Kan vara skönt att ha en plan för tiden efter BB

Barnpsykolog Malin Bergström
Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Psykolog Malin Bergström: Ditt brev berör mig mycket. Du beskriver din svåra förlossning och dina reaktioner så fint att jag tror att många känner igen sig. För det är så konstigt med sådana här intensiva och unika upplevelser, att någonstans i dem är vi alldeles lika varandra. De påverkar oss liksom bortom våra personligheter och medvetanden. Det är som att vi destilleras, eller skalas av, till våra djupaste mänskliga skikt. Och jag tror som du, att du ännu inte bearbetat dina upplevelser fullt ut – men att din nya graviditet ger dig en skjuts i detta.

När man är med om något riktigt skrämmande är det som att hjärnan hamnar i en centrifug. Allt det som vanligen ligger på välkända platser i minnet och medvetandet skakas om och hamnar huller om buller. Istället för att möta sitt vanliga inre liv när man sluter ögonen och slappnar av kan man övermannas av skrämmande bilder, plågade känslor och fragmentariska minnen. Kroppen har hamnat i ett beredskapsläge. Och plötsligt går det inte att koppla av, eftersom stressen finns där även om man försöker vila. Det ständiga påslaget tröttar ut systemen, och som en konsekvens kan man bli deprimerad.

Samtidigt kämpar man för att förhålla sig till röran inuti. Man kan känna sig misslyckad, få skuldkänslor över sina reaktioner, sörja och kämpa för att återvinna sig själv.

När traumat sammanfaller med att man blir förälder kan det vara särskilt svårt. Det finns så få upptrampade stigar att vandra på när man står inför en ny roll och ett nytt liv. Samtidigt som man ska inordna det svåra man upplevt i sina minnesstrukturer ska man utveckla sitt föräldraskap. Man är också extra känslosam, eftersom det är via känslolivet bebisar kommunicerar, och det kan spä på det känslomässiga tumultet inom en.

Men föräldraskapet är också ett skydd. Att vara extra känslosam, intuitiv och känslig kan underlätta ens bearbetning. Och det finns få perioder i livet när man har en sådan stark livskraft och motivation. Dessutom får man bada i kroppskontakt, njutning och flödande må-bra-hormoner.

Vi har fortfarande begränsad kunskap om vad som händer med oss människor när vi är med om ett trauma. Men det finns ­behandlingsmetoder som hjälper. En del av behandlingen handlar om att stabilisera situationen runt omkring. I ditt fall tänker jag att det kan innebära att noggrant planera för din kommande förlossning och er första tid som tvåbarnsföräldrar. Det kan hjälpa att, kanske flera gånger, besöka avdelningen där du ska föda och ­till­sammans med personalen planera för förlossningen och BB-tiden.

Också efter hemkomsten kan det vara skönt att ha en ordnad plan. Jag föreslår att du träffar sjuksköterskan på bvc före förlossningen så att ni tillsammans kan gå igenom hur vården ska läggas upp. Kanske kan ni föräldrar också planera in mer gemensam föräldraledighet än bara två veckor? Det viktiga är att du har en förutsägbar plan som du känner dig trygg med.

Den andra delen av behandlingen handlar om att bearbeta din förlossning. Du skriver att känslan inte går att beskriva med ord, att det mesta är svart och att du saknar en röd tråd i förloppet. Den här delen av behandling syftar just till att ge dig ord och sammanhang för det som hände. På många förlossningskliniker finns det team som är specialiserade på detta. En annan möjlighet är att få kontakt med psykologen som bvc samarbetar med.

Du antyder att det har varit traumatiskt även för ditt barns pappa. Att stå bredvid kan vara lika svårt och skrämmande som det är för den som föder. För många pappor är sådana känslor dess­utom tabubelagda. Man tycker kanske att man borde vara stark och kunna skydda den man älskar, att man inte har någon rätt att känna som man gör eftersom man ”bara” har stått bredvid. Det är svårt att ta plats i ett sådant läge.

Jag föreslår att även din man har ett samtal med någon om det som hände. Som nybliven förälder är man känslomässigt öppen och sårbar, oavsett kön.

Min erfarenhet är att det kan göra oerhört stor skillnad att veta hur saker och ting kommer att bli och att de man träffar vet vem man är och vad man har gått igenom. När man som blivande förälder är lite sårbar behöver man få påfyllning av trygghet och stabilitet av dem man har runt sig, både vårdpersonal och sina egna nära. Jag önskar er ett sådant starkt och tryggt nät under er graviditet och ert första år som tvåbarnsfamilj!

LÄS OCKSÅ: "Ska vi försöka få ett barn till?"

Så gick det sedan

Vi kontaktade signaturen Hälsningar från en orolig mamma och frågade: Hur det gick sedan? Här är svaret:

"Vår andra förlossning blev mycket bättre, tack vare Malins tips.

Vi tog kontakt med förlossningsavdelningen där vi skulle föda. Jag fick gå i så kallade aurora-samtal hos en barnmorska. Där fick jag bearbeta den förra förlossningen och förbereda mig för den kommande. Det var jobbigt men välbehövligt. Framför allt var det jobbigt att vara tillbaka i sjukhusmiljön igen, så det var skönt att jag fick konfronteras med det före förlossningen. Det gjorde mig lugnare och tryggare inför det som väntade.

Själva förlossningen startade på samma sätt som den första, med värkar som tycktes komma från ingenstans. Vi hade bestämt att vi skulle åka in tidigt, så redan en timme efter första värken var vi på förlossningen. Allt kändes mycket lugnare än förra gången, värkarna var kortare och inte alls lika intensiva. Jag kunde andas genom dem och kände att jag hade kontroll. Det var så enkelt att jag inte trodde att förlossningen hade kommit så långt, men när barnmorskan undersökte mig visade det sig att jag redan var öppen 9 centimeter! Jag skrattade till av förvåning och lättnad – det här gick ju hur bra som helst!

Vår barnmorska var jättefin och gav oss bra stöd hela vägen. Jag hann bada en stund, något som aldrig hanns med i kaoset förra gången. Badet minns jag som förlossningens höjdpunkt. Rummet var nedsläckt med tända ljus och rogivande musik, det var bara jag och min man där och allt kändes så lugnt och fridfullt. Det var en sådan skillnad mot paniken förra gången.

Värkarna kom tätare och blev alltmer intensiva. Till slut var vi tvungna att stiga upp ur badet och ta oss tillbaka till förlossningsrummet.

När det var dags att krysta blev allt mycket svårare. Det där obarmhärtiga trycket nedåt, det var samma känsla som förra gången! Det var som att kroppen mindes allt som hände då. Jag fick panik, men med barnmorskans hjälp lyckades jag till slut samla mig så pass att jag kunde fokusera på krystningen – och vid nästa värk kom hela barnet ut på en gång. Medtagen hängde han i barnmorskans armar medan hon gnuggade honom för att få honom att skrika.

Jag var aldrig orolig för honom; allt kändes så mycket bättre än förra gången.

När han skrek stannade världen för en stund och vi bara lyssnade. Så underbart! Min man klippte navelsträngen och jag fick upp vår son på bröstet. Älskade unge, vi fixade det!"

Läs fler frågor till barnpsykologen med berättelser om hur det gick sedan!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?

Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.