När föräldrar tycker olika om uppfostran

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Kan barn utveckla empati trots att en förälder saknar det?

Jag och min sambo har två gemensamma barn, den minsta är nyss fyllda 1 år. Vi kommer från familjer med väldigt skilda värderingar gällande barnuppfostran.

I min sambos familj ska barnen vara tysta och lyda. Det är tydligt att han inte har blivit erbjuden tröst som barn, och därför har han också väldigt svårt att erbjuda tröst till våra barn. Han har skrikit åt dem när de är ledsna, han håller för öronen så att de ser och vid något tillfälle har han bett dem att hålla käften.

Jag har alltid blivit varmt bemött under min uppväxt. Mina föräldrar förstod att barns gråt är en signal värd att lyssna på. Jag behandlar våra barn på samma sätt. Att ignorera ett barn som gråter finns inte i min världsbild, men det är precis vad min sambo – barnens pappa – gör.

Jag har tidigare läst att barn kan må bra av att föräldrar gör på olika sätt men jag är rädd att mins sambos sätt ska leda till att våra barn får svårt att utveckla empati.

Räcker det för barnen att ha en förälder som beter sig empatiskt för att de själva ska utveckla den förmågan? Kan barnen ta skada av deras pappas ignorans när jag inte är hemma och kan rycka in?

Mamma av hela mitt hjärta 

Att vara argsint som förälder är det säkraste sättet att få arga och trotsiga barn

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Det finns absolut fördelar med att föräldrar är olika – det ger barn en bredare erfarenhet av nära relationer. Men med din sambos beteende ser jag inga fördelar, även om du har andra värderingar och kan hantera din frustration.

Eftersom barnen får ett empatiskt bemötande av dig, och säkert också av andra omkring dem, tänker jag inte i första hand att hans beteende försvårar barnens utveckling av empati. Hans oförmåga att hantera ilska ökar däremot risken för liknande svårigheter hos barnen. Att själv vara argsint som förälder är nämligen det säkraste sättet att få arga och trotsiga barn. Dels på grund av att barnen lär sig ilska som strategi för att hantera svårigheter och lösa konflikter, dels på grund av att de vänjer sig vid bråk och skrik och tar med sig den vanan till kompisar, förskolan och skolan.

Om jag får spekulera antar jag också att du blir förbannad när han håller för öronen om barnen gråter, och att era olikheter kan leda till en del tjafs eller kyla hemma hos er. Om det stämmer kan det, i kombination med hans ilska, öka risken att era barn vänjer sig vid bråk och aggressivitet.

Så, för att minska den risken, och för att ge sig själv en chans till bra relationer till barnen, vill jag be din sambo att läsa de kursiverade styckena här:

Det finns inget automatiskt likhetstecken mellan en hård uppväxt och att själv bli en hård förälder. Tycker man att det är bekvämt kan man självklart skylla på det. Men man väljer själv om man vill ta med sig det man har fått i sin barndom till det egna föräldraskapet. Som vuxen kan man ändra sig, och för att hjälpa dem som vill styra upp sitt föräldraskap har vi i Sverige byggt upp en stor verksamhet med föräldrastöd. Under barnens första fem år finns psykologer knutna till bvc, de är specialister på just föräldraskap. Över hela landet erbjuder kommunerna föräldrastöd, både genom föräldrarådgivare och genom föräldrastödsprogram. Kontakta bvc eller googla föräldrastöd och namnet på er kommun så hittar du. 

Att använda sig av dessa erbjudanden är för mig lika självklart som att använda insulin om man är diabetiker, ta körlektioner om man vill ta körkort eller gå till gymmet om man vill bli starkare. Att bli en bra förälder kan man ju lära sig, så varför inte bara göra det? Sverige kryllar av engagerade experter som med forskning i ryggen vill hjälpa föräldrar som inte får till det.

Och ja, jag menar att det finns risk att barnen tar skada om de lämnas med en förälder som skriker åt dem eller håller för öronen när de gråter. Genom att skaffa barnvakt undviker du den risken.

Avslutningsvis är min erfarenhet att ALLA föräldrar vill vara goda föräldrar och att de allra flesta vill sina barn väl. Men rädsla och okunskap ligger ibland i vägen för att ta tag i sina svårigheter. Det är liksom värre att erkänna att man har svårt för sin viktigaste livsuppgift än att säga att man har diabetes eller att klanta sig på gymmet eller körskolan. Så är det för oss alla. Men då måste vi vara modiga och få stöd av våra nära för att våga. Och det är absolut värt det jobbiga eftersom det är en gudagåva att ha goda relationer till sina barn och få ha kontakt med dem genom livet.

En bra bok för den som vill förstå mer om hur tålamod och aggressivitet påverkar ens barn är Fem gånger mer kärlek av Martin Forster.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.