Tvåbarnschock: Hur gör man?
"Jag är irriterad nästan jämt, tänder till och blir arg och stressad mycket lättare än förr", skriver den nyblivna tvåbarnsföräldern. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Hjälp, hur gör man med två barn?
Jag har en dotter på 3,5 år och en på 2 månader. Jag blev förlöst med planerat kejsarsnitt och allt gick jättebra, men jag tycker att det har varit jättetufft från den stund storasyster träffade lillasyster.
När pappan och storasyster kom och hälsade på på sjukhuset var det något i storasysters blick. Hon ville absolut inte komma till mig (hon är visserligen pappas tjej) och verkade tycka att det var jättekonstigt att se mig där (förståeligt nog). Nu är hon hur fin som helst mot sin lillasyster men hon har blivit mer avvisande, elak, och trotsig mot mig, vilket är hjärtslitande.
Jag får ibland så dåligt samvete för att vi skaffade ett barn till när vi hade det så mysigt innan – vi hade ju all tid i världen för det första barnet. Samtidigt är jag såklart jätteglad för vår härliga bebis. Men med en ny bebis har också fler känslor dykt upp.
Jag är irriterad nästan jämt, jag tänder till och blir arg och stressad mycket lättare än förr – och det är ofta på den stora flickan som jag ibland skriker (tillbaka) och tar ett hårt tag i armen på henne, till exempel när hon skriker på mig och inte lyssnar när jag säger åt henne att sluta – och då borde jag ju inte skrika tillbaka …
Har du tips på hur man som förälder kan handskas bättre med sådana situationer? Samt på hur man får en bra läggningsrutin med båda barnen på kvällen, för om jag är själv med barnen då (sambon jobbar ibland som DJ) blir det ofta kaos till slut.
Storasyster väljer en bok, jag försöker amma bebis under tiden, men bebisen tycker efter en stund inte om att jag sitter stilla, hon blir otålig och börjar skrika och inget hjälper. Då frågar jag storasyster om hon vill pröva att somna själv (vilket hon annars inte brukar, vi sitter alltid med henne tills hon har somnat). Då börjar storasyster att gråta och vägrar att lägga sig ner, och lillasyster gråter ännu mer. Själv känner jag att jag blir otålig och arg av situationen, även om jag förstås förstår att detta rubbar storasysters sovrutin.
Det känns hopplöst, så hur gör man enklast och bäst med två barn?
Tack på förhand!
Barnpsykolog Malin Bergström svarar: Det är inte hopplöst
”Det är obegripligt hur starkt en liten 2-månaders kan påverka en hel familj. Den obekymrade värld storasyster levde i, där hon var en självklar mittpunkt, har rämnat och besvikelsen står skriven i hennes blick och hennes beteende. Du är inte längre mamman med koll utan rookisen som plötsligt föreslår att storasyster väl kan somna själv för första gången någonsin när kvällssagan havererar, lillbebisen gråter och pappan är ute och spelar musik. Du skriker, tar i armen och har samma slags humör som storasyster.
Hur pappa mår förtäljer inte ditt brev men från otaliga sjuksköterskor på bvc har jag hört hur tvåbarnspappor går på knäna av dåligt samvete över att varken hinna med sitt stora eller lilla barn. Det är helt enkelt en omställning som heter duga att gå från ett barn till två.
Men hopplöst är det inte. Tvärtom är det här en av livets mest hoppfulla faser. Tiden, och barnens utveckling, styr nämligen upp många av utmaningarna alldeles av sig självt.
Innan jag ger några råd vill jag skriva några meningar som du ska memorera: ”Det kommer att bli annorlunda. Om ett halvår har ni landat. Man kan älska två barn. Min stora dotter älskar mig och kommer alltid att göra det, hur många småsyskon hon än får. Jag får aldrig, aldrig ta hårt i barnen. Att gå igenom jobbiga perioder svetsar samman barn och föräldrar.”
Mina mer konkreta råd handlar om att ni ska dela upp er i familjen. Att pappa och storasyster hittar på egna saker tillsammans skapar luft i systemet och minskar stress. Men du behöver också lite egen tid med henne. Ni två behöver ha det bra och njuta av varandra, det vaccinerar er kärlek mot alla bråk.
Eftersom lillasyster är så liten och ammar kan det inte bli några stora utflykter än, men små halvtimmar kan göra underverk. Hellre ofta och lite än sällan och länge.
Fundera över vad du själv behöver för att hålla ihop bättre. Som nybliven förälder är man extra känslosam och det går ut över din stora flicka.
Kanske kan strikta rutiner hjälpa dig på morgnar och kvällar? När du själv ska natta storasyster underlättar det kanske med en kvällsrutin med saga, kram i sängen och att du sedan finns i rummet men kanske behöver sitta och amma eller gå runt och vyssja lillasyster? Eller ska flickornas pappa dra ner på kvällsjobbet de närmaste månaderna för att minska stressen?
Att du kommer ut och rör på dig kan hjälpa dig att må bättre. Stress och starka känslor sätter sig i kroppen och snabba promenader eller försiktig träning påverkar humöret. När du känner att ilskan rinner till är det viktigt att du går undan och lugnar dig istället för att låta den gå ut över storasyster.
Till sist: Lita på att ni tar er igenom den här fasen. När lillasyster bubblar av skratt och förtjusning över storasyster kommer ditt hjärta svälla.
Just nu brottas du med förtvivlan och ångrar vad ni har utsatt storasyster för, men tro mig när jag skriver att föräldrar som har gått igenom exakt samma sak ändå skaffar fler barn. Det kommer något fint sedan, hur eländigt det än känns nu. Kanske är det till och med som Håkan Hellström sjunger i Du är snart där: 'Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än'.”
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
