Ska vi försöka få ett barn till?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Jag och min man har fått två barn, varav ett tyvärr inte klarade sig efter en för tidig födsel. Drygt ett år senare kom hans syster, tack vare att jag fick ett cerklage inopererat akut i vecka 16 (att operera in ett cerklage är ett sätt att ”stänga” livmoderhalsen vid risk för för tidig födsel, redaktionens kommentar).

Det är med andra ord ingen dans på rosor för oss att få barn, och jag tror att det till viss del är orsaken till att jag känner mig kluven inför tanken att försöka få ännu ett barn. Jag kan inte avgöra om jag vill ha och mäktar med ett barn till. Det är som att jag har en röst i huvudet under två veckor i månaden (från strax före ägglossning till mens) och en annan under de övriga veckorna.

Under de veckor jag vill ha ett syskon ser jag framför mig att jag skulle kunna njuta av bebistiden mer nu, eftersom jag har en annan typ av erfarenhet. Jag tänker att det är hälsosamt och roligt med syskon för min dotter, och jag längtar efter att få ta hand om ett så litet barn igen, att ha en till att älska.

Men så kommer tiden efter mensen, och logiken hinner ikapp. Jag minns bebistidens kopiösa sömnbrist, den oroliga graviditeten och rädslan att behöva begrava ännu ett barn. Jag minns hur missnöjd vår dotter alltid var som bebis. Jag tänker också att jag aldrig skulle klara av att ge så mycket tid och engagemang som jag vill åt två barn. Jag vill läsa länge på kvällarna för min dotter och sedan stanna hos henne tills hon somnar. Jag vill följa med på träningar och matcher och hjälpa till med läxor. Jag vill att hon aldrig ska behöva känna att jag väljer bort henne för någon eller något annat.

Jag är så kluven. Vilken röst ska jag lyssna på? Hur kan jag tänka för att ta rätt beslut? Jag skulle aldrig ångra ett barn men är rädd att jag kommer ångra om jag inte får fler.

Dr Jekyll och Mr Hyde 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Åh Jekyll & Hyde, det du grubblar över är stort. Ett beslut du ska leva med för alltid. Liv eller inte liv; större existentiellt bråddjup kan ett dilemma knappast ha.

Förutom de tvivel som de flesta föräldrar brottas med i väntan på andra barnet (Räcker jag till för två barn? Orkar jag? Hur blir det för barn nummer ett?) har du dessutom en rädsla och ett trauma att hantera.

Och jag kan förstås inte råda. Utan bara bekräfta att våndan nog är den enda väg som finns. Så länge känslorna för och emot är lika starka behöver du fortsätta grubbla. Under grubbeltiden passar det vissa att skriva för- och emotlistor, sätta slutdatum och vara konstruktiva. Andra lyssnar hellre på Håkan Hellström, ältar med kompisar, springer eller spelar något mobilspel medan tankarna snurrar i bakhuvudet.

Jag tror inte att ett sätt är bättre än ett annat. Men jag tror på att acceptera och stå ut med att vissa saker måste processas hundra varv innan man kommer till klarhet.

Och som alltid med psykologi känns det som om det kommer att vara för evigt och att man aldrig någonsin kommer att veta vad som är rätt. Men så vaknar man en blåsig torsdag och bara vet. Plötsligt kan man knappt fatta att det där var så svårt eller viktigt. För då är man istället upptagen av något annat.

Hur du än gör och vad det än blir skickar jag en stor kram i våndan. Så länge den varar.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.