Vår 1-åring har fått ett tjurigt beteende. Ska vi ge honom uppmärksamhet eller ska vi ignorera honom? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Vi har en son som precis fyllt 1 år. Han har länge haft en stark vilja, vilket ju är jättebra. Men han har fått ett sådant tjurigt beteende att det skapar problem i vår vardag.

Det värsta han vet är att klä på sig, somna och byta blöja. Sådant har nästan blivit omöjligt, man gruvar sig inför varje gång. Han är så stark och det känns som övergrepp när man måste hålla i honom för att få på kläder eller byta blöja.

Idag bröt jag ihop för att han blev tjurig i min famn och slängde huvudet bakåt som han så ofta gör. Han råkade skalla mig rakt på näsan, och jag bestämde mig för att skriva till dig.

Allt känns så jobbigt. Vi har försökt göra påklädning och blöjbyte till en lek, men det funkar inte alls. Vi har försökt få honom att somna själv, och det funkar inte heller. Vi försöker natta genom att ligga bredvid honom i sängen och sjunga, det funkar ibland.

Nu har han även lagt sig till med ett tjurighetsskrik. Han tittar efter mig när han gör det, och han gör det aldrig med farmor eller mormor. Om han är på golvet gör han lätet samtidigt som han drar mig i byxbenet.

Jag vet inte hur man ska bemöta detta. Ska man ge honom den uppmärksamhet han uppenbart vill ha eller ignorera honom så att han inte tar till detta läte jämt och ständigt? Eller säga åt honom?

Jag har ingen aning, jag behöver hjälp. Jag vill inte göra fel och göra allt värre. Det känns som att jag har slut på idéer och energi.

Uppgiven

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Som så mycket annat som strular i föräldraskapet är utgångspunkten för det ni nu kämpar med egentligen något bra. Från att ha varit en omedveten bebis har din son utvecklat en större självständighet och en känsla av personlig integritet. Att följsamt låta sig hanteras är inte längre aktuellt. Nu vill han vara med och styra själv.

Det kan han förstås inte få göra jämt, men du kan jobba på att ge honom den känslan. Prata om det ni ska göra i termer av att ni ska ”hjälpas åt”. Ge honom en strumpa att fippla med medan du drar på honom tröja och mössa. Kanske kan han slaska med en tvättlapp eller hålla en blöja och träna på att få ihop klisterlapparna medan du byter på honom.

Tricket är att låta honom behålla en känsla av kontroll och ”låtsasmakt” medan du gör det du ska. Prata gärna på om hur duktig han är och vad bra det går medan han vrider sig som en fisk i dina händer.

Ett annat alternativ är att bara humma med när han protesterar, ”Ja, det här är du jätteduktig på att klara själv”, medan du ändå gör precis det du har tänkt göra hela tiden. Du ska alltså inte ändra ditt beteende utan snarare hans upplevelse av det.

Att han tjurar med dig och inte med farmor och mormor är precis som det ska. Tillsammans med en förälder ska man leva ut alla jobbiga känslor och kämpa med sin självständighet – för att sedan uppföra sig fint (nåja) när mindre trygga människor passar en. Den här rollen som slasktratt, eller som den som är sämst på att hantera barnet, är faktiskt en ganska typisk roll för en trygg anknytningsperson.

Avslutningsvis undrar du om du kan ge honom uppmärksamhet när han tjurar och skriker eller om du ska försöka uppfostra bort hans skrik på uppmärksamhet genom att ignorera honom. Jag röstar på att du ger honom uppmärksamhet när han vill ha den, även om han ber på ”fel” sätt. Att bli ignorerad lär honom inga positiva sätt att ta kontakt. Det gör honom snarare förvirrad och får honom att använda mer av den enda strategi han själv har kommit på, nämligen att skrika och tjura.

Ju mer positiv energi, skratt, gos, mys och bus som du kan gjuta in i er samvaro, desto mysigare kommer den att bli. Och även om du inte får utdelning i varje stund bygger du något härligt för framtiden.

Så skoja med honom, pussa honom på halsen eller använd något annat knep för att få honom på bättre humör. Det innebär inte att du släpper allt du har för händer så snart han säger pip. Gör snarare som jag föreslog ovan: Säg något gulligt, gosa lite med honom, se om du kan få honom att ta en slev eller leksak och fortsätt sedan med det du höll på med. Räcker inte det kanske han får sitta på höften en stund innan han kan vara på golvet igen. Ge honom en känsla av att vara sedd och uppskattad medan du gör vad du behöver. På så sätt lär du honom mer positiva sätt att be om sällskap.

När man har barn som inte ständigt är små goa glada änglar ligger det mer på en själv att lätta upp vardagen. Se det som en utmaning att hitta sådant som är riktigt roligt och mysigt tillsammans med din lille prins och se till att ni får sådana stunder varje dag. Det funkar som ett kärlekskitt i griniga lägen. Mantran som ”Barn vill alltid väl och vill samarbeta och bli uppskattade” kan man också behöva mumla för sig själv under riktigt bråkiga faser.

Allt gott!

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Vår 1-åring är tjurig – vad ska vi göra?
NÄSTA Vår pojke är så social – tyder det på dålig anknytning?