"Det känns som om mitt barn hatar mig – vad gör jag för fel?"

Vår 3-åring föredrar pappa – vad gör jag för fel?

Min man och jag har separerat. Vår 3-åring bor några fler dagar hos mig men vi har delad vårdnad. Situationen är påfrestande för mig. Jag känner mig helt slut.

Inte nog med att vår 3-åring alltid verkar föredra pappa. När jag hämtar jag vill hen inte åka med mig utan slår mig och klänger på pappan. När pappan hämtar är det frid och fröjd och hen gör vad som helst för att åka iväg med pappan så fort som möjligt, gärna med en kommentar som ”Jag vill inte bo med dig jag vara med pappa” till mig. Och vår 3-åring blir sällan glad när det är jag som hämtar på förskolan.

Jag vet att barn går igenom faser men jag tycker att det är så jobbigt eftersom jag anser mig vara en bra mamma. Dessutom är det jag som har tagit det största ansvaret för vårt barn.

Jag föredrar rutiner och är ingen förälder som gillar att leka. Jag låter barnet leka ganska mycket själv, men ibland är jag med såklart. Pappan leker alltid eller ofta med barnet.

Jag jobbar heltid. När det bara är jag och 3-åringen funkar det bra, även om hen ofta pratar om att åka till mormor, morfar eller pappa (då försöker jag säga i lugn ton att de snart kommer att ses). När vi är lediga tillsammans hittar vi på en massa kul grejer, men inte ens det verkar funka. Vår 3-åring blir alltså glad av alla utom mig. När jag hämtar vårt barn hos mina föräldrar blir hen inte glad att se mig. Vårt barn tyr sig också mer till både mormor, morfar och andra runt omkring.

Jag förstår inte vad jag gör för fel. Kan det vara så att mitt barn helt enkelt inte gillar mig? Att hen tycker att jag är en dålig förälder?

Hjälp mig att tackla detta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som om mitt barn hatar mig.

Jag får heller inte så mycket stöd från pappan när barnet slår mig eller protesterar när jag ska hämta. Det hade varit fint om min exman stod på min sida.

Vill vara anonym

Barnpsykolog Malin Bergström: Boosta samvaron med dagliga lekstunder

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Det du beskriver är tungt, och att du skriver; att du orkar se och formulera dig, är modigt och fint. Jag är glad att du vet att du är en bra mamma, för ditt barn hatar dig inte och det är viktigt för er båda att ni kommer ur den känslan.

Jag ska ge dig lite olika infallsvinklar så att du kan fundera på vad som kan stämma och gå vidare utifrån det.

Du skriver att du tar det största ansvaret för ert barn. Hen bor mer hos dig trots att du känner dig slut. Kan det vara så att ert barn lider av ett känslomässigt pappaunderskott? Att du liksom står för vardag medan pappa, mormor och morfar står för fest och gamman?

Ibland tänker jag att rollen som trygg anknytningsperson för ett barn är som att vara ett kylskåp. Man står redo där i hörnet när ungen blir sugen. Barnet vet var man står och kan öppna dörren och fylla på när det behöver. Det är ingen sprudlande och spännande roll, men den är grundläggande för att barn ska utvecklas i lugn och ro.

Är det den rollen du spelar? Har pappan i så fall kunnat knipa åt sig den lättsammare mys-och-lek-rollen (som också är viktig, men som barnet bara kan njuta av om anknytningskylskåpet står där som en trygg inventarie att återvända till)? I så fall: Kan ni jobba på att luckra upp era respektive roller?

Jag vet inte hur ert schema ser ut, men att fördela barnets tid så att ni båda står för vardag respektive helg kan vara viktigt. Det är ju svårt att få till mys och ostyrd samvaro under vardagarna, och svårt att vara närvarande i barnets egentliga liv om man mest ses på helgerna. Att ändra i schemat kan bredda era respektive roller och bidra till att göra din situation mindre tung.

Kanske behöver du utrymme att fylla på dig själv med glädje och omtanke utifrån för att orka skapa en gladare tillvaro hemma? Vad skulle du i så fall fylla på med?

Jag blir också nyfiken på hur ni har det när det bara är du och ditt barn. Du skriver att du ”föredrar rutiner och inte är en förälder som gillar att leka”. Skriver du det för att du söker anledningar till problemet eller saknas det glädje och mys mellan er?

Jag är helt med på att rutiner underlättar tillvaron men tänker också på metaforen om relationen som ett bankkonto: Om man har ett fett bankkonto av glädje, samhörighet, mys, ömsesidighet och lek så tål relationen de uttag man behöver göra i form av att säga till, stressa och leda barnet i vardagen. Om tillvaron istället mest består av tillsägelser och rutiner behöver man fylla på med det mysiga och positiva.

Ett fint sätt att boosta samvaron är det man brukar kalla ”dagliga lekstunder” eller ”goda stunder”. Det handlar om tio minuter om dagen när man som förälder helt följer barnet och låter det bada i positiv uppmärksamhet. Sådana regelbundna stunder kan ge positiva ringar på vattnet och underlätta tillvaron överlag.

När man, som du, inte tycker om att leka kan det kännas utmanande. Men tanken är egentligen att man som förälder följer sitt barn, utan att själv ta initiativ, uppfostra eller lära barnet något. Och barn brukar ju vara experter på att leka!

Om du vill finns det ytterligare hjälp för att vända detta. Föräldrastödsprogrammet ABC syftar just till att öka glädjen mellan föräldrar och barn och grupperna brukar bjuda på mycket fina samtal och igenkänning, och psykologer som arbetar på bvc kan bidra till att vända ens föräldrablick från det negativa till det positiva.

Avslutningsvis tänker jag att detta också kan vara efterdyningar av separationen mellan er föräldrar. Barn känner intuitivt av stämningar och spänningar och reagerar på dem.

Jag föreslår att ni undviker situationer när barnet dras mellan er. Det är stressande för er alla när barnet klänger på sin pappa och avvisar dig. Om ni kan hitta buffertzoner kring övergångarna minskar ni på sådan stress.

Att bytas av genom förskolan är naturligt i veckorna. På helgerna kan det underlätta att bytas av via mormor och morfar eller åtminstone i en neutral miljö, som i parken. Du kan ta avsked av barnet redan innan pappan kommer så att det sedan räcker med att vinka och slängpussas när du ska gå. Pappan kan göra likadant när det är du som tar över. Att ni båda förbereder barnet inför avskeden minskar också stress.

Jag hoppas att någon av mina tankar här har fångat ditt problem och kan bidra till förändring. Det här går att vända!

/ Malin

LÄS OCKSÅ: Varför är vår son så pappig? 

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

LÄS MER: ”Hur länge är det okej att samsova med sina barn?”

LÄS MER: mamas barnpsykolog Malin Bergström: Ställ en fråga • Läs alla svar