Min son vill dö

10-åringen säger att han vill ta livet av sig och ibland skadar han sig själv. Vad ska vi göra? undrar föräldern. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga: Han försöker skada sig själv, hur ska vi hantera det?

Min son på 10 år vill ta livet av sig. Han försöker skada sig själv ibland, bland annat genom försöka strypa sig. Det sker bara i skolan och han vill absolut INTE prata om det. Han säger att ”det är inget”.

Han är i övrigt en kille med mycket kompisar och han är idrottsaktiv, men han har låg självkänsla.

Jag har pratat ned skolan och BUP, men han vägrar själv att prata om det med någon. Han säger att vi kommer att ha det mycket bättre utan honom. Jag har agerat både lugnt och blivit ledsen och förbaskad, men han struntar i det.

Hur ska vi i familjen hantera detta? Det är otroligt jobbigt.

Mia-Lisa

Malin Bergström: Vi vuxna måste hjälpa

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Jag förstår att det är otroligt jobbigt och jag blir ledsen och orolig när jag läser ditt brev.

När ett barn säger att det vill ta livet av sig betyder det egentligen inte att barnet inte vill leva. Det är istället ett sätt att säga till oss runt omkring att ”Jag mår fruktansvärt dåligt. Jag är ledsen, arg och rädd. Ni måste hjälpa mig!”.

Att skada eller försöka strypa sig är ett sätt att hantera starka, hemska känslor, ett sätt som man tar till just för att man inte kan uttrycka sådana känslor på andra sätt. Och där måste vi vuxna hjälpa, fast vi känner oss bortstötta, tafatta, hjälplösa, arga och rädda.

Du skriver att självmordshandlingarna och självskadandet endast har skett i skolan. Det får mig förstås att tro att det är just i skolan som livet är (extra) svårt.

Jag föreslår att du träffar hans lärare, skolledningen och elevvårdsteamet för att höra hur deras handlingsplan ser ut. Om de ännu inte har utarbetat en handlingsplan ska de göra det. Om skolan har bristande kunskap får de ta hjälp från kommunen. Din sons skolsituation måste vara på ett sådant sätt att han slipper lida där. Boka sedan regelbundna möten så att ni följer upp hans mående. Han behöver inte själv vara med på mötena.

Jag tänker att din son behöver en bred barnpsykiatrisk bedömning på BUP där såväl barnpsykiatriker som barnpsykolog ingår. Men jag vet av egen erfarenhet hur hjälplös man blir när ett barn vägrar och varken vill prata eller ta emot hjälp. Därför föreslår jag att BUP istället stöttar skolan och dig. Du kan gå dit för föräldrastöd och vägledning i hur du stöttar på bästa sätt och hur du kan motivera din son till en utredning. Skolan kan få stöd i hur de kan hjälpa honom och genom kontakten med skolpersonalen kan BUP göra sekundära bedömningar av din sons tillstånd.

Om ni är två föräldrar kan stressen av er sons tillstånd krypa in i er relation också. Det är vanligt att man tar ut sin frustration och maktlöshet på sin medförälder för att skona sitt barn. Var vaksam på detta och gå gärna tillsammans till BUP eller familjerådgivning.

Slutligen – vad ska du själv göra? Jag vill rekommendera något som en vän till mig kallade för att ge ”en överdos av omsorg”. Det tyckte jag var fint. Visa din pojke att du finns där för honom på alla sätt du kan komma på. Strunta i att prata om det svåra men säg att du förstår att någonting är svårt utifrån det han har gjort och sagt, och att du därför vill hjälpa honom med det du kan. Iaktta noga när han verkar avspänd, lugn, glad eller skrattar. Ös sedan på med mer av det som gjorde honom sådan. Var extra snäll med att skjutsa eller följa honom när han ska någonstans, heja på honom på hans matcher, gör sådant med honom som han gillar, ge honom extra god frukost och häng med honom när han spelar tv-spel och intressera dig för det han gör.

Visa honom kort sagt att ni inte skulle ha det bättre utan honom utan att ni inte vill något hellre än att vara med honom. Undvik att fråga eller pressa honom och satsa istället på att göra det ni kan för att öka hans välbefinnande.

Ibland leder det till att barn själv börjar berätta, ibland inte. Det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att ni samlar fina stunder tillsammans som motvikt till det tunga och svåra.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren