Jag har två barn, ett som är 2 månader och ett som snart är 2 år. Min man hjälper mig inte med dem. Jag är trött på det – vad ska jag göra. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Jag har två barn, ett som är 2 månader och ett som snart är 2 år. Min man hjälper mig inte med dem. Jag är trött, och ännu tröttare blir jag när jag ser att han inte gör någonting för barnen. Jag försöker hålla mig lugn mot min dotter, men ibland tappar jag kontrollen och skriker åt henne. Sådana gånger är det något inom mig som säger att jag inte ska göra så. Ändå gör jag det, om och om igen. Efter några sekunder ångrar jag mig, blir ledsen och börjar gråta – och så blir min dotter ännu mer ledsen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vi är invandrare och har ingen släkt här i Sverige som kan hjälpa till.

Jag och min man är oense om det mesta. Vi har olika åsikter och värderingar.

Han tycker att jag gnäller för mycket. Jag har prövat att hålla mig tyst för att se om han kommer att göra mer, men det har inte hjälpt. Jag har tydligt bett honom om hans hjälp. Det har inte heller hjälpt. Hans ursäkt är att han är trött på grund av jobbet.

Jag har berättat hur vi har det för sjuksköterskan på bvc. Hon har rekommenderat familjerådgivning, men min man vill inte. Han sitter framför datorn med hörlurar. När vårt barn skriker ropar han på mig och säger ”Barnet gråter, kom!” – fast han vet att jag tar hand om det andra barnet eller städar.

Jag behöver hjälp att kunna acceptera att han inte kommer att hjälpa till, så att jag kan sluta plågas av det. Jag vill använda min energi för att ha mer tålamod med mina älskade barn istället för att slösa det på min mans dumheter.

A.A.

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Det du beskriver låter väldigt jobbigt! Frustrationen över din mans brist på engagemang tär på dig och går ut över barnen. Det är lätt att förstå det. Men istället för att fastna i de känslorna tänker du konstruktivt att den bästa strategin just nu, när barnen är så små, är att acceptera att han inte engagerar sig och istället satsa energin på de älskade barnen och dig själv.

Jag tycker att du är klarsynt, ansvarstagande och sätter barnen först. Jag ska ge dig några tips och funderingar som kanske kan vara en hjälp på vägen. Behöver du ytterligare stöd föreslår jag att du pratar med en psykolog eller kurator via bvc eller vårdcentralen för att orka och få hjälp med strategier.

För att få avlastning med barnen kanske du kan hitta någon ungdom i området där du bor, eller en kompis med egna barn som du kan turas om med, eller sätta upp en lapp på ett gymnasium i närheten? Jag tror att enstaka timmars barnvakt kan underlätta.

Om ditt äldsta barn inte har förskoleplats kanske det skulle vara bra om hon kunde gå på förskola en stund på dagarna?

Fundera också på hur du på andra sätt kan förenkla ditt liv. Storkok ett par gånger per vecka istället för att laga middag varje kväll kanske kan underlätta? Små barn brukar gärna äta samma rätter flera gånger per vecka. Kanske finns det andra praktiska saker du kan göra, som att köpa en egen tvättmaskin istället för att gå till en tvättstuga?

Fokusera också på det du njuter av med barnen. Att det blir bråk för att du är trött och får utbrott är kanske ofrånkomligt. Det viktiga är att det uppvägs av härliga stunder tillsammans. Kanske har du och storflickan en mysig sagostund på kvällen medan bebisen ammar eller sover? Kanske kan ni bada tillsammans eller gunga i parken på eftermiddagen? Kanske helgerna blir lättare om du sticker ut med barnen direkt på morgnarna för att undvika att bli irriterad över att din man inte är delaktig? Att vara ute med en 21-månaders är ofta enklare än att stanna inne, eftersom hon då kan röra sig friare och upptäcka saker. Om bebisen inte gillar att ligga i vagnen kanske en bärsele är en bra investering.

Fundera också över dina relationer – vem har du att prata med? Vem får dig på gott humör? Vem kan du skratta med?

Att umgås med vänner kan hjälpa dig att orka. När man lever i en parrelation kan det kännas ovant att umgås med kompisar på kvällar och helger utan sin man, men i din situation tror jag att det kan vara positivt. Känner du dig ensam kan öppna förskolan vara ett bra ställe att lära känna andra med småbarn.

När du slutar kämpa för att få din man engagerad i barnen (det han kallar gnäll) och istället gör saker själv med barnen kommer han antagligen att reagera. Kanske ökar det hans motivation att vara delaktig. Kanske glider ni allt längre ifrån varandra.

Tids nog kommer ni att behöva ta reda på hur ni ska ha det i er relation. Men just nu är det din tillvaro med barnen du vill fokusera på och göra så fin som möjligt.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren