När pappa också vill vara favorit
Pappan vill också vara favoriten ibland – men sonen är så mammig. Kan man göra något åt det? undrar pappan. I så fall vad? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Fråga: Varför är vårt barn så mammigt och vad kan vi göra åt det?
Vår son på 15 månader är stundtals otroligt mammig. Jag undrar om du har tips på vad vi kan göra åt det?
Vi försöker leva så jämställt som möjligt. Vi delade fifty-fifty på föräldraledigheten och nu när vår son går i förskola är det jag som arbetar 80 procent. Vi har alltid delat på nattningarna och försöker också dela på omvårdnad och lek med vår son i den mån det går (även om min sambo kanske är lite snabbare på att förutse vår sons behov).
Trots detta finns det många stunder då bara hans mamma duger, exempelvis när han blir ledsen, när han ska nattas eller när han är sjuk.
Vi märkte först av "mammigheten" när han var runt ett halvår gammal, och nu när han är 15 månader har det blivit extremt. Han försöker slita sig ur min famn och vissa kvällar är det omöjligt för mig att natta honom.
Vi har läst att vi ska fortsätta visa att jag som pappa också "duger", att jag ska fortsätta natta och så vidare trots att han blir ledsen. Har du några andra tips på vad vi kan göra eller vad mammigheten beror på?
Pappan som också vill vara favoriten ibland ;)
Barnpsykolog Malin Bergström: Tålamod, acceptans – och fortsätta dela
”Aj, det skär i hjärtat. Det är så orättvist när barn krånglar så här. Men det du beskriver stämmer faktiskt exakt med teorin om barns anknytningsrelationer. Enligt den börjar anknytningsbeteendena visa sig vid ungefär ett halvårs ålder, och de innebär just att barn söker fysisk närhet när de är som mest sårbara, det vill säga ledsna, trötta eller sjuka.
Men, nota bene, så vet vi också att anknytningsrelationerna utvecklas parallellt till båda föräldrarna om båda tar hand om barnet. Att er son föredrar mamma innebär alltså inte att du inte är en trygghet för honom utan bara att han har det man brukar kalla en anknytningshierarki i sin skalle. Alltså att han har rangordnat sina trygghetspersoner och satt sin mamma främst.
Så hur hanterar man det då? Jo, antingen tänker man tålamod och accepterar att ens period som favorit kommer senare. Eller så fortsätter man dela trots att barnet knorrar. Eller, i praktiken gör man både och.
Mammigheten går inte att styra bort helt, hur konsekvent man än är. Så att bita ihop och acceptera är en vettig livsstrategi. Att fortsätta dela är också nödvändigt, både på grund av vardagen och på grund av att om du backar så kan mammigheten förstärkas.
Jag tycker det är toppen att du jobbar deltid nu så att du ofta får egna stunder med er son. För allt är väl toppen om hon inte är med, eller hur?
Sug på de karamellerna och gör mesta möjliga av dem. I övrigt tänker jag pragmatiskt; acceptera att han vill till mamma först om han har slagit sig men håll fast vid nattningsrutinen där ni turas om så att han så småningom vänjer sig (vanans makt, du vet). Även på helgerna kan ni dela upp er om du vill få en egen gosstund med honom.
Jag tycker däremot att det blir lite absurt om man ska vara så konsekvent att mamma inte ”får” komma när du ska natta och han skriker efter henne. Ibland blir det givetvis så för att du inte orkar bli ersatt eller för att hon inte orkar komma. Det är förstås okej. Men att ha det som regel verkar jobbigt. Hellre då skapa en rutin där hon tränar/promenerar/handlar/badar med rinnande vatten och stängd dörr eller någott när du ska natta, så att situationen inte uppstår (Det tycker jag förresten är det mest framgångsrika föräldraknepet för att styra upp över huvud taget: att förekomma de jobbiga situationerna med list).
Och samtidigt som ni tröskar på får du trösta dig med att det kommer andra faser när du är nummer ett. Tänk till exempel framtida fisketurer, tevespelsmaraton, bakorgier eller vad ni nu ska dela med varandra. Och tänk på de förtroliga ögonkasten er emellan när mamman kommer in och inte får fatta att ni just smygätit godis eller fixat en överraskning. Då kommer hon minsann vara utanför, haha.
PS: För länge sedan träffade jag en familj med tvillingar som var så sjukt mammiga. Pappan var förtvivlad och kände aldrig att han dög. De fick lite råd och pepp och ett par år efter att vi hade avslutat kontakten kom ett brev med ett kort på honom och barnen. Allting hade vänt och nu var det minsann han som dög och mamman som deppade över att vara på andraplatsen. Jag blev förstås väldigt glad för deras skull, men också lite för min egen. Jag hade nämligen lovat dem att den dagen skulle komma. Puh! Nu lovar jag dig samma sak!”
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog
Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
