Är det okej att låsa sovrumsdörren när pappa nattar?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Kan vår 2-åring tappa tillit för oss när vi låser dörren?

Hej Malin! Först vill jag tacka för allt stöd vi får av dig när vi läser Vi Föräldrar. Det är guld värt!

Något som vi – jag och min sambo – har funderingar kring, och som vi inte hittat svar på, är hur vi ska förhålla oss när vår 2-åring bara vill bli nattad av mig? Han är väldigt mammig just nu och eftersom jag jobbar deltid är jag den som spenderar mest tid med honom.

Vi har förstått det som – och vi tycker att det verkar rimligt – att det är bra att vänja vår son vid att bli nattad av båda. Det vi är tveksamma kring är om det är okej att låsa sovrumsdörren när sambon nattar honom?

Bara jag nämner det så ryser det i mig! Både jag och sambon tycker att det känns jobbigt att behöva låsa, men vi tycker också att det är nödvändigt just nu.

Sedan ungefär en vecka tillbaka har vi börjat natta varannan kväll. När det är sambons tur är det protester, skrik och gråt som kan hålla i sig i närmare en timme. Till saken hör att vår son går ut ur sovrummet om vi inte låser, och han vägrar lockas tillbaka om inte jag nattar honom.

När min sambo låser dörren hänger vår son vid dörrhandtaget, gråtande, bankande och skrikandes, och ropar på mig. Det är jättejobbigt för oss alla. Till slut, efter någon timme, somnar han, ibland utmattad av gråt.

Vad tänker du att vi borde göra i den här situationen? Är det alls okej att låsa dörren?

Vi är mest oroliga för att det kan få vår son att tappa tillit för oss, att han kan känna sig otrygg med oss – kan det vara så? Vi har tänkt att det kanske är okej så länge min sambo är tålmodig, tröstande, kärleksfull och lugn (vilket han är) och försöker locka med godnattsaga och godnattsånger. Annars skulle det inte kännas okej.

Anne

Barnpsyklog Malin Bergström: Barn behöver stöd att ta sig igenom jobbiga stunder

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Du skriver att du har förstått det som att det är bra att vänja barn vid att nattas av båda. Jag tycker att det är upp till varje enskild familj hur man vill göra med det.

När man vill dela brukar jag tänka att det enklaste är om favoritföräldern ser till att göra sig ärenden ute i början, när den stackars tvåan ska natta – eftersom det, för de allra flesta, funkar smidigt och oproblematiskt så länge favoriten inte finns att tillgå. Men nu, när ni har satt ner foten och varit bestämda, tycker jag att ni ska hålla ut tills er son har vant sig vid att nattas av pappa trots att du finns hemma.

Friska och trygga barn protesterar mot förändringar som vi genomför mot deras vilja. Olika kraftfullt förstås, beroende på personlighet. Men ATT de reagerar och protesterar är sunt och har ingenting med otrygghet eller tillitsbrist att göra. Det handlar istället om att barnet uttrycker och värnar sina behov.

När barn protesterar lär de sig att använda sin ilska som en alarmklocka för sina behov. Det är alltså något positivt och livsviktigt. Att bekräfta barnets behov och känslor är förstås också viktigt, men det innebär inte att man behöver låta känslorna styra. När pappan säger saker som ”Jag vet att du är arg/ledsen och vill att mamma ska komma, gubben” så bekräftar han er lillpojkes känslor. Samtidigt gör han det han ska och ger er son vägledning: ”… men nu är det jag som ska krama och sjunga för dig, älskling”.

För att få nattningar som funkar kan vi ibland behöva gå emot vårt barns känslor.

Det är vår lyhördhet som gör det svårt att gå emot barns känslor. Vi har sedan barnet föddes tränat upp vår förmåga att läsa av, förstå och tillmötesgå barnets behov. Den här kunskapen är intuitiv, känslobetingad och grundläggande för att barnet ska överleva, utvecklas och känna trygghet. Men i den andra vågskålen i föräldraskapet ligger att vi också ska vägleda våra barn. Då behöver lyhördheten ibland pausas för att den tänkande hjärnan ska få styra.

Som vuxna kan vi ju se vitsen, i ett längre perspektiv, av att barnet vänjer sig vid att nattas av båda. Vi ser fördelarna för lillpojken av att ha sin kärleksfulla pappas famn att somna in i varannan kväll, särskilt eftersom du är den som jobbar deltid och tar mest hand om ert barn. På samma sätt kan vi se de positiva konsekvenserna av att vara på förskolan för en liten med leksug och spring i benen, även om själva avskedet är hemskt.

Barn, som lever i nuet, behöver vårt stöd att ta sig igenom sådana jobbiga stunder, helst med den eleganta balansakten när vi bekräftar deras känslor men genomför det vi ska. Det hjälper dem att, så småningom, själva kunna bita ihop när väckarklockan ringer och ta sig i väg till jobbet även om det känns segt.

Sedan är det begripligt om man ibland (rätt ofta) backar från sådant man tänkt genomföra för att man till exempel behöver låsa dörren för att lyckas, för att man känner att barnet protesterar för mycket eller för att man bara inte orkar. Det är en del av den trial and error som föräldraskapet ska vara. Vi prövar, stämmer av, utvärderar, justerar och genomför eller backar. Och eftersom er lilla son begåvats med något så unikt som en pappa som pallar att behålla lugn och humör när lillpojken avvisar honom och hänger i handtaget tycker jag absolut att ni ska genomföra den här förändringen. När det finns en trygg famn att vila i tycker jag bara att det är fint att ni lotsar er son genom det här, oavsett om dörren behöver vara låst.

Förändringar som jag däremot inte tycker att man ska genomföra (om livet inte hänger på dem) är sådana där man lämnar barn ensamma med obehag och sorg. Men det är en annan historia.

Här finns fler artiklar om barn, nattning och sömn!