Lära barn att inte avbryta – när kan man göra det?

I vilken ålder kan man lära barn att inte avbryta? Barnpsykolog Malin Bergströms svar handlar om vuxnas värderingar, barns åldrar, utveckling och personlighet samt – föräldraskap.

Fråga: När kan man lära barn att inte avbryta vuxna?

I vilken ålder är det rimligt att lära barn att inte ständigt avbryta vuxna som pratar med varandra (förutsatt att det inte är något akut, såklart)?

Vuxna kan ju ofta prata på nonstop och jag förstår att det kan vara svårt för ett barn att hitta ett lämpligt tillfälle att komma emellan. Men vad är rimliga krav att ställa? Hur balanserar man barns behov av uppmärksamhet med att gradvis socialisera in dem i socialt samspel och kommunikation, till exempel turtagning?

Pratglad

Barnpsykolog Malin Bergström: Handlar om att gå från lyhört till aktivt föräldraskap

Malin Bergström, barnpsykolog.

Malin Bergström, Vi Föräldrars barnpsykolog.

Tack för en rolig men knivig fråga – för dels måste den väl rimligen avgöras av ens värderingar? På en fancy herrklubb i London är säkert redan bebisskratt orimligt och ens medlemskap avslutat innan ungen hunnit hicka, medan barn hos den skön hippiesekten i kvarteret bredvid säkert är välkomna att hålla låda, oavsett ålder.

Sedan måste rimligheten, oavsett ålder, utgå från barnets förmåga, personlighet och dagsform. Anpassar vi inte våra krav efter barnet svävar våra tjusiga principer i det blå utan att någonsin göra skillnad. Vissa barn behöver uppmuntras för att våga säga flasklock medan andra tjattrar på hur mycket man än säger åt dem. Deras personligheter är så att säga det råmaterial vi har att jobba med i uppfostran.

Bortsett från sådana självklarheter tror jag att din fråga handlar om övergången från ett lyhört till ett mer aktivt föräldraskap. Så länge barn är bebisar anpassar vi oss lyhört efter dem. Men någon gång i 1- eller 2-årsåldern behöver vi bli aktiva på ett annat sätt – tona ner, avleda och styra upp. Och i nästa fas, efter 3 år ungefär, räcker det inte längre att sköta grundläggande behov och avvärja faror. Då måste vi gradvis få till lite mer ömsesidighet så att vi ibland får avsluta en mening innan de avbryter.

Men självklart börjar den sociala fostran tidigare än så. Redan en bebis får mindre uppmärksamhet när vi är upptagna i samtal med någon annan, för att vi gradvis, på barnets nivå, lär dem mänskligt samspel.

Att lära barn att inte ständigt avbryta är att lära dem ömsesidig respekt. Och lär vi dem inte det utan låter dem bada i ständigt strålkastarljus blir de lite ego, och – ja, en 17-åring som aldrig lyssnar på någon annan får ju inte jättemånga kompisar.

Så klon är att växla mellan att leda och följa som förälder. Att ibland ge barn en massa uppmärksamhet och ibland istället be dem vänta eftersom vi hellre vill göra annat. På så sätt får de sina behov tillfredsställda samtidigt som de också lär sig att vänta, stå tillbaka och att roa sig själva. Och det växlandet måste alltså anpassas till både barnets förutsättningar för dagen och till situationen.

Om du träffar en kompis som du inte har sett på evigheter är du mindre benägen att låta barnet avbryta än vid en vanlig familjemiddag. Detsamma om ni är hos en äldre släkting med gammeldags idéer om barnuppfostran.

Socialisation handlar alltså om att bemöta barnet olika i olika situationer. Det är nödvändigt för att de ska lära sig nyanserna i mänsklig samvaro. Att bemöta barn konsekvent är direkt kontraproduktivt i det här avseendet (i ganska många avseenden förresten, utom när det gäller ovillkorlig kärlek).

Påminn därför barnen (gärna både dina och andras, det är lika bra att ta ansvar för alla barn när man ändå är igång) om att vänta och inte avbryta. Gör det när det stämmer med din sinnesstämning, samtalets karaktär och sammanhang.

Eftersom förskolebarn oftast saknar impulskontroll är det bra att hjälpa dem att vänta genom att ge kroppskontakt, låta dem sitta med och påminna dem med både ord och mjuka klappar på armen. Att säga till snällt och att ge dem små påminnelser (såväl fysiskt som med blicken och rösten) skyddar dem också från ilska som annars kan bubbla upp – du vet, när man biter ihop, biter ihop, biter ihop och sedan exploderar. Sådant är obegripligt för barn. När man är tydlig med hur man vill ha det och hjälper dem har de däremot en chans att snappa.

Så börja redan idag! Och lägg en massa krut på det om du vill odla en familjekultur med ordning och reda där ditt barn med försiktig röst låter meddela att ”När det är lämpligt, kära far, vill jag gärna ställa en fråga”. Är du mer bohemiskt lagd kan du ta det lite mer som du känner för det. Men börja ändå. För allas skull.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren