Jag tror att jag behöver komma ifrån hemmet lite för att kunna slappna av, men jag har svårt att lita på att min sambo helt ska orka hålla ställningarna med vår son när jag är borta. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Jag är mamma till en pojke på 10 månader. Att bli mamma var helt klart den största omställningen hittills i livet. Det stämmer, det man hört, att det inte finns någon kärlek som är större än den till ens barn. Jag älskar honom så mycket – ändå känner jag mig oerhört trött och sliten.

Jag upplever att jag inte hinner/kan göra någonting när jag är hemma med vår son. Ibland känns det knappt som att jag hinner gå på toaletten, än mindre plocka ur diskmaskinen eller laga mat.

Min son är aktiv och social. Just nu kryper han och utforskar allt. Han vill gärna att jag ska vara med och protesterar ofta när jag försöker göra annat.

Jag har också svårt att slappna av och släppa på kontrollen. Jag tror att jag behöver komma ifrån hemmet lite för att kunna slappna av, men jag har svårt att lita på att min sambo helt ska orka hålla ställningarna när jag är borta. Det är ganska löjligt egentligen; han är en jättefin och engagerad pappa. Men enligt mig är han inte lika lyhörd som jag för vår sons signaler och behov. Jag tycker att han låter vår son gnälla, skrika och protestera lite för länge innan han ”gör” något. Jag kan också bekymra mig för att sambon ska truga för mycket för att få i sonen mat när jag är borta.

Hur jag kan hantera min situation så att den känns mindre tung?

Splittrad mamma

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Kära splittrade! Det värsta svar man kan ge som barnpsykolog är att ”allt är normalt”. Men det är ändå ungefär det jag vill skriva till dig. Den stora omställningen till föräldraskapet som du beskriver fortsätter nämligen i takt med att barnet växer och utvecklas, och någonstans vid 8–10 månaders ålder brukar det bli dags att ställa om från ”spädbarnsföräldraskapet” till ”förälder-till-nån-som-snart-börjar-gå-fasen”. Det beror delvis på att man inte riktigt orkar vara spädbarnsförälder längre än så men framför allt på att barnet då kräver och klarar av ett annat slags föräldraskap. Jag tänker alltså att du gör helt rätt i att bejaka din önskan om mer eget space!

För många av oss är dock varje sådant här utvecklingssteg förknippat med vånda. Är det för tidigt? Går det för snabbt? Har jag för mycket egna behov?

Jag tror det är bra att stå ut med våndan, eftersom den gör oss lyhörda. Föräldraskapet är alldeles för viktigt för att vi ska braka på. Kanske är det också sådan här vånda som gör dig tveksam till att lämna över mer till din sons pappa. Men jag råder dig att låta honom sköta ert barn på sitt sätt. För ur er lilla pojkes perspektiv är det en rikedom att bli omhändertagen av två nära men olika människor.

Att en avvaktar och en är snabb, en trugar och en är försiktig är ­precis den slags olika erfarenheter som gör att barn lär känna sig själva.

Ta alltså med dig din vånda ut och hitta på något roligt.
I början är det svårt att slappna av och njuta, men tro mig: Övning ger färdighet!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Jag litar inte på att min sambo ska ta hand om vårt barn på rätt sätt
NÄSTA Sexlusten kan förändras när man får barn