Jag försöker hjälpa till men för treåringen duger bara mamma. Vad ska vi göra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Vår snart 3-åriga dotter är duktig och underbar på alla sätt och vis. När jag är med henne själv är vi bästa vänner, men när både min fru och jag är hemma är hon efter min fru som en svans. Min fru blir frustrerad och jag försöker hjälpa till. Ibland går det bra och dottern leker med mig, men ibland får hon spel och bara skriker efter mamma, gråter, sparkar och slår. Hon slutar inte förrän hon har fått sin mamma. Det går inte att trötta ut henne.

Frugan blir lack för att hon tycker att jag inte gör tillräckligt, jag blir lack för att jag försöker men att det inte går – samt för att min fru inte förstår hur det känns för mig.

Detta kan inte vara ”normalt trots”. Vet ej hur vi ska gå tillväga.

Markus

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Nej, det du beskriver är inte normalt trots utan normal mammighet. Det är otroligt frustrerande och en given källa till diskussioner föräldrar emellan – men, som sagt, normalt.

Innan jag föreslår hur ni kan göra vill jag förklara bakgrunden till er dotters beteende, för ibland hjälper det att förstå varför ens barn beter sig som det gör.

Under barns första fyra år, ungefär, etablerar de sina första anknytningsrelationer till dem som tar hand om dem mest. De här relationerna har en särskild känslomässig kvalitet. Man kan säga att barn tar hjälp av dessa personer – oftast föräldrarna – för att hantera sådant de själva ännu inte klarar av, som att lugna sig när de blir upprörda eller att hämta trygghet när de känner sig osäkra. När föräldrarna bistår sina barn med fysisk närhet, tröst och så vidare ”byggs det in” i barns hjärnor och nervsystem så att de på sikt klarar av att lugna sig själva när de är upprörda, eller kan känna sig trygga även om man som förälder inte finns precis bredvid.

Det här bidrar inte bara till att barn på sikt kan lugna sig själva. Det skapar också ett mönster för hur barn senare i livet förmedlar sina behov till, och tar hjälp av, andra som står dem nära.

De första anknytningsrelationerna är grundläggande för oss människor. Precis som vi vuxna har barn kapacitet för upp till fem sådana relationer. Och precis som vi vuxna rangordnar de dem i något slags favoritordning.

För många av oss vuxna är det vår partner som kommer som nummer ett. När hen inte finns tillgänglig har vi kanske en nära vän eller förälder som vi vänder oss till.

För barn, likaväl som för oss vuxna, växlar favoriten över tid. Den som var nummer två kan gå upp på toppositionen när våra behov ändras.

För din dotter är mamma just nu favoriten. Du kommer på en god andraplats. När mamma är hemma är det henne hon främst vänder sig till, särskilt om hon är lite hängig, trött eller pipig, gissar jag. När mamma inte är med är det du som har topplaceringen och allt funkar fint mellan dig och din dotter.

Att vara favorit är, precis som att vara tvåa, både härligt och jobbigt. Det kan stärka ens självförtroende samtidigt som det är frustrerande att alltid behöva rycka in när det är som mest gnäll.

Din position är också frustrerande, eftersom din fru blir irriterad och kanske tycker att du inte försöker tillräckligt. Men fördelen är att du kanske slipper en del utdragna nattningar när dottern har skrällhosta.

Mina tips är att du och din fru pratar om att 1) det här inte handlar om att någon av er har gjort rätt eller fel utan att det bara är en del av ert barns utveckling, och att ni 2) väljer om ni ska go with the flow eller bestämma att konsekvent dela på vissa grejer även om er dotter protesterar. Påminn också varandra om att mammigheten inte är någons fel när ni är frustrerade och grälar.

Väljer ni att dela på vissa föräldrauppgifter, som att natta varannan kväll eller att du alltid står för morgonrutinerna och din fru för eftermiddagarna, kan ni berätta för er dotter vad ni har bestämt och sedan vara konsekventa i flera veckor. Er flicka kommer förstås att protestera i början men sedan vänja sig vid de rutiner ni har satt. Och du och din flicka kan skapa vanor som är ”era” kring vissa saker. Sådant kan i bästa fall bidra till att mammafixeringen luckras upp.

Orkar ni inte sätta igång med sådana strikta regler får ni vänta tills mammigheten klingar av. Och kanske kommer sedan en period när bara pappa duger.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren