Jag är hela tiden rädd att förstöra mina barns barndom, på samma sätt som min barndom blev förstörd. Hur ska jag handskas med dessa känslor? Jag undrar också över är hur man gör med en 16-månaders som skriker och gråter så fort jag inte är i närheten? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Jag har en stor respekt för dig och din expertis. Jag skriver till dig eftersom jag har blivit en ledsen och förvirrad mamma av att läsa så mycket om föräldraskap och barnpsykologi.

Jag har inte haft en bra barndom. Jag blev slagen i uppfostringssyfte och hade en väldigt sträng pappa.

För att inte gå i samma fotspår som mina föräldrar har jag läst på en massa. Jag har ärligt talat läst nästan alla böcker som finns inom barn­psykologi. Man skulle kunna tro att jag är klokare och tryggare nu, men nej. Jag har mer ångest än om jag inte hade vetat alla fel jag gör dagligen.

Det finns så mycket man kan säga och göra som kan skada ett barn. På nätterna ligger jag och mår dåligt över saker som jag har sagt eller gjort, saker som andra inte ens skulle reflektera över.

Jag vet inte hur jag ska hantera allt jag vet, och jag vet inte hur jag ska kunna få mig att känna att jag inte behöver vara perfekt. Jag försöker tänka att jag är okej som jag är, men jag är hela tiden rädd att förstöra mina barns barndom, på samma sätt som min barndom blev förstörd.

Hur ska jag handskas med dessa känslor?

En annan sak jag undrar över är hur man gör med en 16-månaders som skriker och gråter så fort jag inte är i närheten, och som helst vill att jag ska vara en underhållare från morgon till kväll. Det är ingen fas, hon har varit sådan hela tiden. Jag kan inte äta, inte gå på toa, inte ta hand om hemmet eller ens göra något snabbt och litet som att fläta mitt äldre barns hår. Hon blir hysterisk då. Dessutom vaknar hon fortfarande många gånger varje natt.

Min sambo säger att hon får väl gråta, men jag har läst att man måste svara ett gråtande barn direkt, med tanke på anknytning, stresshormoner, otrygghet och så vidare …

Jag har gått in i väggen på grund av allt det här. Mina händer skakar av stress och jag har ont i bröstet dagligen. Jag känner en stor stress över att alltid behöva vara till lags och över att inte kunna göra något annat än att finnas till hands.

Ska jag fortsätta ta upp henne varje gång, strunta i allt och bara leka med henne, som jag gör nu? Jag vill ju inte förstöra henne på något sätt.

Vid vilken ålder är det okej att inte ta upp henne direkt utan istället kanske bara göra en macka till vårt äldsta barn (som knappt har kunnat få min uppmärksamhet alls sedan den minsta kom)?

Vårt äldsta barn var likadant när hon var liten, och därför tänker jag att det är något som jag gör fel.

Snälla, snälla hjälp mig!

Från en utmattad mamma som bara vill göra rätt

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Kära fina du, det du beskriver vet jag att du delar med andra som jobbar mot, och inte med, sin egen barndom.

Att själv ha haft en jobbig barndom kan vara världens bästa förutsättning för ens eget föräldraskap – eftersom man vet precis vad man inte ska göra. Men det är också jobbigt. Inte minst för att den där inbyggda kompassen i hjärtat inte är så väl inställd på lagomläget, vilket kan göra det svårt att sortera.

Den svarta skalan, med det man inte ska göra, har du bra koll på. Men inom det vita spektrumet får du svårare att orientera dig, och din kompassnål har fastnat i super-positiv-alltid-tillgänglig-läget.

Det här upplever jag är något av det svåraste i dagens föräldraskap, för oss alla: att gå från det tillåtande, närvarande föräldraskapet som passar under bebistiden, till det mer gränssättande och ömse­sidiga som passar barn efter det första året. Kom ihåg det, och utgå inte från att dina medföräldrar med trygga uppväxter klarar biffen bättre. Vi sliter alla med föräldraskapets utmaningar.

Din kompassnål har suttit precis där den ska sitta under din dotters första år. Men nu när hon har större egna förutsättningar behöver hon ett mindre följsamt föräldraskap. Och själv har du allvarliga symtom på stress.

Utöver stress finns det andra risker med att vara alltför följsam och inställd på att vara till lags. Att man bygger upp en inre ilska, till exempel. Eller att ens föräldraskap inte håller i längden, eftersom ingen står ut med att ständigt passa upp på andra. Så din nya utmaning är att forma ett föräldraskap som gör dig till en förebild för dina döttrar i hur man tar hand om sig själv och ser till sina egna behov.

Eftersom du har så allvarliga stressymtom föreslår jag att du tar hjälp av en psykolog som är knuten till ditt bvc. Du kan få kontakt via sjuksköterskan på bvc eller söka direkt. Psykologen kan hjälpa dig att konkret förändra dina beteenden så att du får mer plats för dig själv i ditt liv, och så att du landar i ett föräldraskap som känns fint och roligt.

Du kan också börja på egen hand genom att varje dag göra något som är avkopplande och skönt bara för dig själv (utan barn). Rör på dig, fika med en kompis, skaffa en hobby – vad du vill. Men framför allt: Undvik all föräldra- och psykologilitteratur! Deckare, romaner och glansiga månadsmagasin är ditt recept.

Vitsen är att du programmerar om dig till att lyssna på dina egna behov och visa barnen att annat ibland går före deras behov. (Om den där sista meningen väckte ångest är jag på rätt spår! Och ja, det är faktiskt bra för barn att förstå att deras föräldrar har egna behov som ibland går före deras.)

Du kan också aktivt träna på att inte släppa allt du har för händer när lillflickan vill något. Räkna till 60 tyst i huvudet innan hon får din uppmärksamhet, gör lugnt och metodiskt klart flätan du håller på med och be henne vänta.

Antagligen kommer ångesten som ett brev på posten när du genomför dessa förändringar. Men Rom byggdes inte på en dag, så håll ut och lita på att din förändring är nödvändig. Ångest går som bekant över när man negligerar den. Precis som barn faktiskt blir mer självständiga när man inte finns tillgänglig för deras behov sekund ett.

Avslutningsvis tvekar jag inte att lägga på dig ytterligare en utmaning. Dina barn har en pappa. Antagligen är han oroad av att du skakar av stress och har ont i bröstet. Och kanske har ditt super-positiv-alltid-tillgänglig-föräldraskap gjort att han har hamnat lite i bakvattnet som pappa?

Hur som helst är det hans tur att kliva fram nu. Ge honom det förtroendet. Låt honom ta hand om barnen själv (medan du gör det avkopplande), lita på att han låter barnen gråta ”lagom” länge, att kärlek och trygghet kan virvla fram mellan dem utan att du är med. Och en sista stressförebyggande sak: Ge inga instruktioner innan du går hemifrån, ring eller messa inte för att kolla hur det går och ange inga exakta tider för din hemkomst. Du kommer när det passar dig, helt enkelt.

Att träna på att släppa taget kan vara lika viktigt och svårt som att träna på att aktivt göra något. Kom ihåg det, och var snäll mot dig själv.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren