Hur ska vi bemöta vårt barns utbrott?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Fråga:

Vår 3-åring testar oss väldigt ihärdigt med ilskeutbrott med imponerande varaktighet.

Dagens exempel: Han vaknade på dåligt humör och började gorma och skrika ”Dumma mamma!”. Han vägrade säga varför jag hade varit dum och varför han var arg. Jag misstänkte att han behövde höja sin blodsockernivå så han fick en flaska välling, men raseriet fortsatte. Efter 40 minuter, när han vrålar så att han nästan kräks, berättar han att han blev arg för att jag hade flyttat på en gammal vällingflaska.

Jag känner spontant att jag inte vill göra honom till lags genom att gå och hämta den gamla vällingflaskan, särskilt eftersom jag tänker att han då kommer lära sig att raseriutbrott hjälper. Men han kan liksom inte komma ur det.

Hur ska man tänka i sådana här situationer? Har du några knep för hur man kan komma ur dem?

Det händer rätt ofta att vi råkar flytta på något eller göra något i ”fel” ordning, och så är hans utbrott ett faktum. I skrivande stund skriker han fortfarande och vägrar kliva ur sängen, fast det har gått mer än en timme.

Tack på förhand! 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Tyvärr är det lite så här i huvudet på en del 3-åringar. Det liksom sprakar av tillväxt och nya cellkopplingar i hjärnan, och humöret blir ibland en direkt avspegling av all den aktiviteten. Barnet har ingen kontroll över sitt humör och kopplar det då till alla upptänkliga konstiga fel som kan tänkas ha begåtts av den hen känner sig trygg med.

Eftersom variationen på fel är oändlig kan du direkt lägga ner försöken att anpassa dig efter de godtyckliga reglerna. Fråga honom heller inte varför han är arg och försök inte prata förstånd med ­honom efter ett utbrott. Han vet inte varför han är arg och kan ­varken kontrollera sina impulser eller hantera ilskan. Det lär han sig på sikt, bland annat eftersom han tränar så intensivt på det nu.

Lägg istället din kraft på att se om utbrotten går att förebygga eller hantera. En del utbrott kommer kanske i förutsägbara situationer, som till exempel på väg hem från förskolan. Finns det sätt att förekomma dem? En banan för blodsockret, kanske? Barnet tryggt i famnen eller vagnen?

När ilskan väl sätter in är principen ”Bekräfta känslan, men genomför det ni ska” en bra ledstjärna.

Du behöver absolut inte tänka att han kommer att lära sig att raseriutbrott hjälper om du ger honom det han vill ha. Barn är offer för sina utbrott och använder dem inte som vapen. Istället kan du prata med honom på ett sätt som visar att ni två tillsamman är offer för ilskan, till exempel ”Oj, nu är det bäst att vi snabbt flyttar flaskan så att inte det där dumma skriket börjar”. Att skoja bort, avleda och locka är smidigare och effektivare än att ”visa var skåpet ska stå” eller att vara konsekvent – ett sådant förhållningssätt trycker bara till ett litet barn som redan är helt tillplattat av sin jobbiga utveckling.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.