Varför är barn ledsna vid lämningen på förskolan men inte vid lämning hos mormor och andra personer som de känner sig trygga hos? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Sitter och läser ett gammalt nummer av Vi Föräldrar med ditt svar på varför storasyskon ska lämnas på förskolan.

Frågan var riktigt intressant. Jag såg fram emot ditt svar men tycker att du mest upprepade en massa konstateranden som redan är givna. Till exempel vet vi redan att allt är individuellt och att vad som passar ser olika ut i olika familjer.

Det som jag och hen som skrev frågan var nyfikna på var ju varför barn är ledsna vid lämning på förskolan men inte vid lämning hos mormor eller andra personer som de känner sig trygga hos.

Vad är skillnaden? Och vilken forskning finns det om att det inte är skadligt på sikt när barn gråter vid lämning?

Tusen tack på förhand för svar!

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag tänkte faktiskt precis som du när jag läste mitt eget svar. Tack för en ny chans att resonera kring det viktigaste i frågan! Det får dock bli just resonemang och en del antaganden, eftersom frågorna saknar klara svar.

Först och främst har jag inte kunnat hitta några belägg för att barn skulle gråta mer vid lämning på förskolan än hos mormor (eller motsvarande). Men låt oss leka med tanken att det faktiskt är så. Jag tänker att det då kan förhålla sig på tre sätt: Antingen har de det sämre på förskolan än hos ”mormor”. Eller så skulle det kunna vara så att övergången mellan förälder och förskola är besvärligare. Eller så inbjuder själva lämningen till mer gråt på förskolan.

Om man ska tro statistiken håller svenska föräldrar inte med om det första antagandet. 9 av 10 1–5-åringar går i förskola, trots att kommunerna är skyldiga att sträva efter att erbjuda pedagogisk omsorg (som dagmamma/familjedaghem heter nuförtiden) om föräldrarna föredrar det. Att nästan alla föräldrar väljer förskola kan ju i sin tur antingen bero på att föräldrar tycker att förskolan överglänser ”mormor” eller att man ”gör som alla andra” och inte ställer krav på alternativa former av barnomsorg.

Om vi tänker att det är just idén att barn ska umgås i en större grupp med flera pedagoger som får föräldrar att välja förskolan är det kanske mångfalden och stimulansen som man ser som ett positivt komplement till hemmet. Men det kan samtidigt vara den som bidrar till att barnen är ledsna vid lämning.

Förskolelämning innebär ju, till skillnad från hos ”mormor”, inte att tryggheten med föräldern byts mot motsvarande trygghet med en annan anknytningsperson i en lugn miljö där situationen anpassas efter det enskilda barnet. Istället ska barnet på förskolan vara aktivt och interagera med många. Det kräver en ganska hög grad av självständighet och att barnet håller ihop känslomässigt. Det är liksom ett större glapp att gå från en trygg föräldrafamn till en stimulerande (men mer krävande) förskolemiljö än från en föräldra- till en ”mormorsfamn”.

En annan förklaring till att barn (eventuellt) gråter mer vid förskolelämning kan vara att själva hej då-situationen på förskolan i större utsträckning inbjuder till det. Vardagen är ju inte riktigt sådan att man har all tid i världen på morgnarna. Eftersom små barn lever i nuet och inte tänker övergripande upplever de kanske övergången mellan hem och förskola som väl abrupt. För de flesta fungerar det ändå med hjälp av avskedsritualer. I perioder kanske en del barn skulle behöva mer av sådant för att hinna landa.

Finns det då belägg för att barn inte skadas på sikt av att lämnas på förskolan fast de är ledsna? Jag tror att den frågan besvaras bäst av studier av välbefinnandet och utvecklingen hos barn som gått i förskola. Sådana studier tittar ju på barn i allmänhet, och inte på just dem som varit ledsna, men är nog ändå så nära man kan komma vetenskapligt. Professor Ulla Waldenström har gått igenom forskningen ännu mer grundligt i sin bok Mår barnen bra i förskolan?. Hon menar att det finns alldeles för få studier, särskilt i Sverige, som studerat denna grundläggande fråga. Men hennes, liksom min egen, genomgång av internationella studier visar att förskolan (om den håller god kvalitet) tycks påverka barn positivt – särskilt för de barn som är lite försiktiga. Och jag tänker att det kanske är de som tycker att avskeden är jobbigast.

Eftersom jag är barnpsykolog kan jag inte låta bli att fundera i termer av anknytning när det gäller gråt vid lämning. Tar vi för lite hänsyn till barns behov av trygga anknytningspersoner i förskolan? Ibland hör jag talas om inskolningar som är så korta att barnet omöjligt kan hinna etablera någon sådan trygghet. Jag har också hört det hävdas att det är en nackdel när barn tyr sig särskilt till just en pedagog, eftersom det då blir känsligt om den personen är sjuk eller slutar.

Från min horisont är åtminstone en sådan trygghetsrelation nödvändig för att ett litet barn ska finna sig tillrätta. Jag menar då inte att underskatta vad de andra barnen, rutinerna eller en välkänd miljö betyder. Men psykologiskt ökar en trygg anknytningsrelation barnets förutsättningar att ta för sig av allt det där andra.

För de små barnen är omsorg nödvändigt för att de ska ha någon glädje av pedagogik. Skulle vi behöva lägga större vikt vid det i dagens förskola?

Jag är nyfiken på vad ni som läser detta tänker om förskolan och lämningar. Mejla gärna och berätta!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Gråt vid lämning på förskolan – är det skadligt?
NÄSTA Svenska namn som blir HELT fel på andra språk