Godis, regler och moral – kan man få en professionell åsikt?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Fråga: Lördagsgodis och regler – hur ska man göra?

Mamman till min dotter berättade om en situation hon hamnade i och hur hon agerade. Hon beskrev också hur hon trodde att jag skulle ha gjort i samma situation, och hennes beskrivning var klockren – vi skulle ha gjort på helt olika sätt.

Detta var så intressant för mig att jag kortade ner det till en fråga som jag har ställt till bekanta:

”Ni är ute, två familjer. Båda familjerna har barnen med sig. Det är lördag, du har köpt lördagsgodis till dina barn och ni är i en park för att umgås och för att barnen ska få leka. Du tar fram godispåsen och ger den till dina barn. Då säger de andra föräldrarna att deras barn inte får äta godis idag för att de har gjort något dumt. Ni får inte veta vad det är, men det spelar ingen roll. Nu står era barn med sina godispåsar och deras barn utan godis. Hur agerar ni?”

Jag har med avsikt utelämnat svaren för att få en professionell åsikt.

Min dotters mamma och jag har separerat. Det har inte varit en lätt separation. Jag har varit drivande och börjar komma till insikt om att det kanske är jag som har en skev uppfattning och behöver förändra mig. I slutändan tror jag inte att det är sunt för vår dotter om hon får dubbla budskap. Vi vill att hon ska vara trygg.

PK 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar: Att lära barn moral måste utgå från ett lyhört föräldraskap

Malin Bergström, Vi Föräldrars barnpsykolog. Foto: Stefan Tell

Jag blir väldigt glad för din fråga. Att vägleda barn i moraliska frågor är en viktig del av uppfostran och något som jag tycker att vi diskuterar alldeles för lite. Men moral och värderingar är något djupt personligt och det finns sällan ett givet rätt eller fel.

Givetvis finns det grundläggande värderingar som gynnar barn, som till exempel att de vill och kan vara omtänksamma och empatiska. Att barn lär sig att man inte trycker i sig godis framför en liten kompis som har blivit utan är viktigt, eftersom de annars kommer få det svårt i sina kompisrelationer.

Men hur man lär barn moraliska värderingar och socialt samspel måste utgå från ett lyhört föräldraskap, vilket innebär att vägledningen anpassas till barnets personlighet och utvecklingsnivå. Om ens unge faller ihop i en gråthög för att man har slitit undan hens godispåse är eventuella pedagogiska ambitioner förgäves.

Att som förälder benhårt stå för sina värderingar, utan hänsyn till barnet, riskerar alltså leda till att man skjuter bredvid målet. För att barn ska ha glädje av moralisk vägledning behöver den ske på ett sätt som barn har chans att ta till sig och förstå, annars har man snarast handlat egoistiskt, för att själv framstå som ”god” i egna och andra (vuxnas) ögon.

Man vill såklart att ens barn ska lära sig empati, rättvisa och omsorg om andra. Men generellt är 2-åringar, till exempel, för små för att förstå det moraliskt riktiga i att avstå från godis när kompisen blir utan – åtminstone om de har sett godispåsen. Deras impulskontroll och tankemässiga kapacitet är så outvecklad att det bara är grymt att dra tillbaka påsen med en avancerad förklaring som de har noll chans att greppa. Då är det smidigare att smyga till barnet en godisbit och sedan avleda genom att locka med någon rolig lek.

En 4-åring har större chans att läsa av situationen och kan kanske acceptera en överenskommelse om att påsen sparas till senare så att kompisen slipper bli avundsjuk. Men eftersom barn är olika kan detta vara omöjligt också för vissa 4-åringar (och 7- och 10-åringar).

Enligt mig är alltså det moraliskt riktiga att utgå från barnets personlighet och kapacitet och hantera situationen utifrån vad som gynnar barnets inlärning och empati med kompisen – och att avstå från att själv använda situationen för att framstå som rättskaffens.

Kanske kan man också höra med kompisens föräldrar om hur de tycker att man ska lösa situationen. Ska de göra avsteg från det utdelade straffet och låta barnet smaka en godis för att lösa situationen? Ska man vara jobbig och upplysa dem om att straff inte är kungsvägen i barnuppfostran utan att uppmuntran och bekräftelse är mer framgångsrikt?

Även detta är en avvägning. Å ena sidan kan man ju tycka att det är moraliskt riktigt att dela med sig av kunskap som man besitter. Å andra sidan riskerar man att stå utan kompisar om man i tid och otid tar på sig rollen som Richard Rättrådig och skriver folk på näsan. Fingertoppskänsla är nödvändigt även vuxna emellan.

Utgångspunkten för din fråga är att du och ditt barns mamma har olika värderingar. Oavsett om man bor ihop eller inte kan det sporra barn. Barn vet att vi är olika benägna att säga ja till en glass även om kylskåpet står i samma hem. Även små barn är bra på att läsa av människors tankar, känslor och intentioner och vet att vi är olika. Våra olikheter kan därför ge barnet en bred erfarenhet av samvaro och värderingar.

Däremot är det viktigt (för både barn och oss själva) att vi kan hitta ett gemensamt föräldraskap där vi lyfter, och inte sänker, varandra. Att säga ”Ja, hos mig får du glass, för jag och mamma är olika” är en helt annan sak än att säga ”Mamma är en snåljåp, men jag är minsann snäll”.

Forskning visar att värderingsmässiga konflikter mellan föräldrar kan vara svårlösta. För att de ska gynna barnet behöver vi (åtminstone ibland) kunna ta olikheterna som utgångspunkt för att lära oss något snarare än att ha inställningen att överbevisa den andra om förträffligheten i vår egen ståndpunkt.

Barn är förstås också olika i vad de upplever som stimulerande eller förvirrande. Om vi kan ta hänsyn till det när vi kompromissar gynnar det dem. Avslutningsvis visar forskningen att den typ av reflekterande som du beskriver kring ditt eget föräldraskap är väldigt positivt, både för barnen och för en själv. Att kunna reflektera kring det man gör och tänker som förälder är alltså viktigare än att man gör och tänker ”rätt”.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.